Biden gjorde mer skada än nytta i Nato

När Joe Biden sent omsider gav besked om att han inte ställer upp för omval hyllades han av andra västledare för sin politiska gärning. Nu är han en lame duck till januari 2025 när antingen Kamala Harris eller Donald Trump flyttar in i Vita Huset.

På det försvars- och säkerhetspolitiska området blev Natos toppmöte i Washington i juli hans sista. Timingen tedde ju sig onekligen perfekt med ett 75 årsjubileum på hemmaplan med knappt fyra månader kvar till valdagen i november. 

I normala fall var det upplagt för en sprakande PR-föreställning och ett tillfälle för Biden att glänsa. Istället blev det nya tavlor och ett nytt gatlopp i media när han förväxlade Ukrainas Volodymyr Zelenskyj med Rysslands Vladimir Putin och Harris med Trump. 

Efter genomklappningen i TV-debatten mot Donald Trump ett par veckor tidigare var den åldrade presidentens trovärdighet körd i botten. När anden väl var ur flaskan och kritiken haglade återhämtade han sig aldrig. Till slut fanns det ingen annan utväg än att ge upp.

För egen del berömmer sig Biden av att ha ”återupplivat” Nato, stått upp mot Rysslands brutala krigföring i Ukraina och utvidgat försvarsalliansen med de nya medlemsländerna Sverige och Finland. Med ett annat synsätt än hans eget självgoda perspektiv blir eftermälet mer tveksamt.

När Bidens insatser i Nato ska värderas är det lämpligt att börja med Rysslands mobilisering mot Ukraina

När Bidens insatser i Nato ska värderas är det lämpligt att börja med Rysslands mobilisering mot Ukraina med start i februari 2021, ett år före den fullskaliga invasionen i februari 2022. 100 000 soldater och stora mängder vapen skickades till ukrainska gränser. Biden var då helt färsk på presidentposten. 

Reaktionen från Vita Huset var i det närmaste obefintlig. Utrikesministern Antony Blinken uttryckte ”oro över Rysslands agerande” och förklarade att USA ”står i nära kontakt med allierade och partners i Europa.” Det var det hela.

För Ryssland kan aktionen våren 2021 ha tjänat både som en maktdemonstration mot väst och en generalrepetition inför invasionen ett år senare. När Putin testtryckte motståndsviljan i Nato hände med ett ord ingenting. 

Ändå var euforin i alliansen total när Joe Biden medverkade vid sitt första toppmöte i Nato i Bryssel i juni 2021. ”Biden togs emot som en frälsare”, skrev jag den gången (SvD 14/6 2021). 

I Natokretsar uppfattades den nye presidenten som en pålitlig och trovärdig ledare som skulle återställa ordningen i alliansen och återupprätta det haltande transatlantiska samarbetet efter de stökiga åren med Trump i Vita Huset. 

Biden själv beskrev artikel fem om kollektivt försvar som ett ”heligt åtagande” och deklarerade att ”hela Europa kan lita på att USA finns där”. Inga hot om att lämna alliansen eller dra tillbaka det amerikanska stödet till Nato som under Trumpåren. USA var återigen en kraft att lita på. 

Konkret var det sämre ställt. Slutkommunikén från Bryssel innehöll enbart tomma fraser om att Nato är världens ”starkaste och mest framgångsrika allians” etc. Först i paragraf 14 nämndes det att stats- och regeringscheferna uttalat stöd för Ukrainas, Georgiens och Moldviens ”territoriella suveränitet.”

Nato kröp tillbaka under stenen och somnade om, invaggat i en bedräglig trygghet med Biden vid rodret. Den ryska mobiliseringen mot Ukraina några månader tidigare föll i glömska. Krig i Europa var ändå avlägset. 

Nato kröp tillbaka under stenen och somnade om, invaggat i en bedräglig trygghet med Biden vid rodret.

Vid toppmötena i Madrid 2022 respektive Vilnius 2023 var Biden på plats och förde USA:s talan när Nato antog ett nytt strategiskt koncept och nya regionala försvarsplaner, men det var så dags när det ryska anfallskriget redan var ett faktum. 

Den enskild största plumpen för Bidens personliga del kom i december 2021, tio dagar innan Ryssland krävde en ny säkerhetsordning i Europa och att Nato skulle dra sig tillbaka från Östeuropa och Baltikum.

I ett telefonsamtal med Putin meddelade Biden att USA inte hade för avsikt att bemöta ett ryskt angrepp mot Ukraina med militära medel, enbart sanktioner: ”Amerikanska trupper finns inte på bordet. Vid en invasion blir det allvarliga ekonomiska konsekvenser. Han vet det”. Orden är Bidens egna från när han refererade samtalet med Putin i en TV-intervju (CNBC, 7/12 2021). 

Den ryske da facto diktatorn kan knappast ha uppfattat det som något annat än som ett carte blance för att angripa Ukraina. Hot om opreciserade ekonomiska sanktioner var inget som skrämde det ryska krigsmaskineriet på reträtt.

Bidens tama agerande satte tonen för Nato som helhet. Alliansen släpade benen efter sig med ett samordnat militärt stöd och leveranser av tunga vapen som på ett avgörande sätt kunde ha påverkat utgången av kriget.

Bidens tama agerande satte tonen för Nato som helhet.

USA och Europa behandlade i praktiken Putin med silkesvantar av rädsla för att dras in i ett krig med Ryssland. Priset har Ukraina fått betala i tiotusentals oskyldiga civila offer med städer, byar och infrastruktur lagda i ruiner och aska vid ryska robotattacker.

Vid toppmötet i Washington i juli gjordes försök att säkra ett långsiktigt stöd till Ukraina under Natos ledning. Vad det är värt kommer att visa sig. USA meddelade separat att man placerar kryssningsmissiler i Tyskland och skickar stridsflyg till Ukraina. Efter ett utdraget velande och 30 månaders krig.

Joe Biden blev den förste amerikanske president som släppte fram ett nytt storkrig i Europa efter andra världskriget. Under den kritiska perioden februari 2021 till februari 2022 lyfte han inte ett finger för att stoppa Vladimir Putins planer. 

Bidens dystra facit är att han gjorde mer skada än nytta i Nato. Det kan vara värt att erinra sig när svenska politiker som Ulf Kristersson och Magdalena Andersson reservationslöst stämmer in i hyllningarna av den avgående amerikanske presidenten.

Hur USA kommer att agera i Nato under Harris eller Trump vid nästa toppmöte i alliansen i Haag i juni 2025 får tills vidare betraktas som en vidöppen fråga i båda fallen.