Lars Anders Johansson:
Bildningstemplen och de fula skolornas försvarare
Idéer Essä
Simona Mohamssons förslag är kanske inte genomförbart i bokstavlig mening. Men utgångspunkten är rimlig: varje elev borde någon gång under sin skoltid få gå i en byggnad som signalerar att deras utbildning är något stort och viktigt, skriver Lars Anders Johansson.
När Liberalernas partiledare Simona Mohamsson häromdagen deklarerade att partiet går till val på att förbjuda fula skolbyggnader lät reaktionerna inte vänta på sig. Förslaget var djärvt, kanske rentav provocerande, och väckte genast en rad frågor om hur ett sådant förbud skulle definieras och genomföras i praktiken. Samtidigt leder Mohamsson ett parti som i dagsläget inte har särskilt mycket att förlora. Att pröva nya politiska grepp är då inte helt orimligt.
Att förslaget väckte uppmärksamhet var därför väntat. Däremot upphör jag aldrig att förvånas över intensiteten hos de röster som varje gång rycker ut till fulhetens försvar när någon föreslår att våra offentliga miljöer borde vara vackrare. Argumenten är sällan nya. De har upprepats i snart hundra år.
Sedan Stockholmsutställningen 1930 och acceptera-manifestet året därpå har modernismens anhängare försvarat sin estetiska hegemoni med förment rationella argument. Den modernistiska estetiken framställs som något ofrånkomligt. Vi som lever i de miljöer den skapat förväntas helt enkelt acceptera den, vare sig vi vill det eller inte. Det framgår redan av titeln på manifestet: acceptera.
Den modernistiska estetiken framställs som något ofrånkomligt. Vi som lever i de miljöer den skapat förväntas helt enkelt acceptera den.
En parentes innan vi går vidare. Funktionalism och modernism behöver inte, betraktade som stilideal, vara fula. Det finns många enskilda exempel på lyckade modernistiska byggnader, inte minst från funktionalismens tidiga år. Problemet är inte funktionalismen som stil utan funktionalismen som ideologi.
Det som acceptera-författarna och deras internationella meningsfränder i Congrès Internationaux d’Architecture Moderne, den internationella kongressen för modern arkitektur, gjorde var att formulera en rad tabun för hur man inte får bygga. Historiserande arkitektur dömdes ut som kitsch. Ornament och utsmyckning betraktades som överflödiga. Den täta kvartersstaden beskrevs som ohygienisk och omoralisk, och den omtyckta trädgårdsstaden som förlegad.
Resultatet av dessa tabun har vi levt med i nästan ett sekel: utglesade stadsmiljöer, sönderslagna stadskärnor, trafikseparering och monotona bostadsområden. Redan mot slutet av miljonprogrammet började människor protestera mot resultatet. Ändå fortsätter samma idéer att reproducera sig själva i planering och arkitekturdebatt. Det märks inte minst när diskussionen rör skolor.
***
Det är egentligen märkligt att just skolbyggnader blivit så anspråkslösa i vår tid. Under stora delar av 1800- och det tidiga 1900-talet var skolan ofta den mest påkostade byggnaden i en stad.
När jag för några år sedan återvände till min gamla gymnasieskola i Gävle för att hålla ett föredrag om bildningsideal slog det mig hur mycket själva arkitekturen bidrog till känslan av värdighet. Den tunga porten, de höga trapphusen och de blanknötta stenstegen bar spår av generationer av elever.
Vasaskolan, tidigare Gävle högre allmänna läroverk, fick sin nuvarande gestaltning i början av 1900-talet. På taket finns ett observatorium invigt 1914 och i byggnaden fanns länge ett biologiskt museum. Skolan var bokstavligen ett lärdomens tempel, där humaniora och naturvetenskap möttes under samma tak.
Den typen av monumentalitet var ingen lokal kuriositet. I Göteborg byggdes Schillerska och Hvitfeldtska gymnasierna. I Stockholm Södra Latin och Östra Real. I Gävle finns också Vallbacksskolan, ritad av Herman Teodor Holmgren på 1870-talet, en nygotisk skolbyggnad så storslagen att den lika gärna hade kunnat vara ett universitet.
Den som betraktar dessa byggnader inser snabbt att de inte bara var praktiska undervisningslokaler. De var arkitektoniska uttryck för ett samhälle som satte bildning högt.
Intressant nog upphörde inte denna ambition med modernismens genombrott. Även under 1930- och 40-talen byggdes monumentala skolor, nu i funktionalistisk stil. Katarina real på Södermalm i Stockholm är ett sådant exempel. Byggnaden är modernistisk men samtidigt monumental och omsorgsfullt gestaltad. Ännu under folkhemmets första decennier talade man ibland om nya skolor som “folkhemskatedraler”.
När utbildningen reduceras till en administrativ funktion blir också arkitekturen därefter.
Det verkliga brottet kom först under 1960-talet. I samband med grundskolans införande förändrades synen på utbildning. Det humanistiska bildningsidealet, där skolans uppgift var att förädla individen och öppna vägen till kultur och vetenskap, fick ge vika för en mer instrumentell syn på skolan. Den skulle inte i första hand bilda utan producera arbetskraft och fostra demokratiska medborgare.
Denna förändring kom också att avspeglas i arkitekturen. När skolundervisningen utgick från ett bildningsideal byggdes skolorna som monument. De placerades centralt i städerna och utformades som tempel åt kunskapen, med höga trapphus, påkostade fasader och generösa proportioner. Arkitekturen signalerade att det som pågick innanför väggarna var något viktigt.
När synen på skolan förändrades förändrades också byggnaderna. De monumentalbyggnader som tidigare dominerat stadsbilden ersattes gradvis av låga anläggningar med platta tak, långa korridorer och modulbaserade klassrum. Arkitekturen följde samma rationalistiska principer som präglade efterkrigstidens bostadsbyggande och stadsplanering.
Det betyder naturligtvis inte att arkitekturen ensam avgör hur en skola fungerar. Men byggnader speglar alltid den människosyn och kunskapssyn som råder i ett samhälle. När utbildningen betraktas som en civilisationsbärande verksamhet byggs också skolorna därefter. När den reduceras till en administrativ funktion blir också arkitekturen därefter.
***
Den som i dag föreslår att nya skolor ska inspireras av arkitekturen före modernismens genombrott möts ofta av samma invändningar som under funktionalismens storhetstid. Det sägs vara nostalgiskt, oäkta eller ekonomiskt orealistiskt. Men dessa invändningar håller sällan för granskning.
Redan funktionalisterna själva började på äldre dar ompröva sina mest radikala ståndpunkter. Hans Asplund gjorde det i boken Farväl till funktionalismen 1980. Ändå lever tabuna kvar.
Det anses helt okontroversiellt att bygga nytt i stilar från 1930-, 40-, 50- eller 60-talen, men väcker starka reaktioner om någon föreslår en byggnad inspirerad av arkitekturen från sekelskiftet 1900. Skönhet i traditionell mening är i praktiken tabu.
Det paradoxala är att samma arkitekter och debattörer som hävdar att estetik är subjektiv ofta reagerar starkast när någon förespråkar estetiska ideal utanför deras eget paradigm.
Fulhetens försvarare vill gärna göra gällande att skönhet enbart skulle vara något subjektivt, en fråga om tycke och smak.
Trots det har de grundläggande uppfattningarna om vad som är vackert visat sig vara förbluffande stabila över tid. Den klassicistiska estetiken har mer än två tusen år på nacken och fortsätter att uppskattas över civilisationer, epoker och kulturgränser. Proportioner, symmetri och ornament som formulerades i antiken uppfattas fortfarande av de flesta människor som vackra.
Tyvärr tycks också fulheten vara konstant. I SVT-serien Så byggdes Sverige finns intervjuer från 1960-talet med människor som just flyttat ut till de nybyggda förorterna efter att innerstadens bostäder rivits. Uppfattningen är slående samstämmig. De trivs inte. De tycker att det är fult. Samma reaktioner hör man i dag.
Det handlar alltså knappast om något generellt motstånd mot det nya, även om sådant säkert också förekommer. Modernismen var impopulär redan när den introducerades och den är impopulär än i dag. Däremot försvaras den alltjämt med stor frenesi av en liten men inflytelserik elit.
***
Tillbaka till Mohamsson och skolbyggnaderna. Det är egentligen en självklar tanke att ett samhälle som säger sig värna bildning också låter detta avspeglas i skolornas arkitektur. Skolan är elevernas och lärarnas arbetsmiljö. Den påverkar motivation, koncentration och stolthet.
Ingen seriös person menar att arkitekturen ensam avgör skolans kvalitet. Dåliga lärare och en dålig arbetsmiljö kan inte kompenseras av höga tak och spröjsade fönster. Men motsatsen gäller också: En ful och själlös miljö gör inte undervisningen bättre.
Ett av de vanligaste motargumenten är att det skulle vara för dyrt att bygga vackert. Men mycket tyder på motsatsen.
Många av de skolor som byggts de senaste decennierna är närmast barackliknande fuskbyggen. De uppförs snabbt och billigt men kräver ofta omfattande renoveringar redan efter några decennier, eller så rivs de för att ge plats för något nytt och lika undermåligt.
De palatsliknande skolor som byggdes kring sekelskiftet 1900 konstruerades däremot för att stå i hundratals år. I en tid när hållbarhet är ett honnörsord borde detta vara en självklar utgångspunkt. Det mest miljövänliga huset är det som redan är byggt. Det näst mest miljövänliga är det som byggs för att stå i flera generationer.
En av de mest seglivade myterna i arkitekturhistorien är att modernismens formspråk skulle ha varit en nödvändig följd av tekniska och ekonomiska förändringar. Betongen, stålet, de stora glasytorna och de släta fasaderna framställs ofta som rationella konsekvenser av industrialisering och nya byggmetoder. Detta är dock en efterhandskonstruktion.
En av de mest seglivade myterna i arkitekturhistorien är att modernismens formspråk skulle ha varit en nödvändig följd av tekniska och ekonomiska förändringar.
I boken En humanistisk klassicism visar Jan Rydén Bonmot hur de flesta tekniska landvinningar som brukar förknippas med modernismens genombrott redan hade introducerats långt tidigare. Centralvärme, elektricitet, rinnande vatten, avloppssystem och moderna ventilationslösningar började installeras i byggnader redan under slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet.
Det moderna livet var alltså fullt möjligt att leva i hus som fortfarande byggdes i klassiska eller historiserande stilar. Moderniteten föregick modernismen. Det estetiska brottet kring 1930 var därför inte ett tekniskt eller ekonomiskt nödvändigt steg utan just ett estetiskt och ideologiskt skifte. Poängen med den modernistiska arkitekturen var att den skulle kännas modern.
Det är också svårt att förstå modernismens genomslag utan att se den i sitt politiska sammanhang.
1900-talet var centralplaneringens århundrade. Tron på att samhället kunde organiseras rationellt och vetenskapligt präglade allt från stadsplanering till ekonomisk politik. Städer ritades uppifrån och ned, i stora system och zoner där bostäder, arbete och trafik skulle separeras och optimeras. Modernismens arkitektur passade väl in i denna världsbild.
Den byggde på standardisering, storskalighet och repetition. Husen skulle inte vara unika utan utbytbara komponenter i ett större system. Precis som i industriproduktionen var målet att skapa effektiva och rationella enheter.
Det är ingen slump att modernismens ideal fick sitt starkaste genomslag just under den period då statlig planering och social ingenjörskonst stod som högst i kurs.
I Sverige sammanföll detta med folkhemmets framväxt. Den modernistiska arkitekturen blev ett naturligt verktyg i ett samhällsprojekt där staten, kommunerna och de stora bostadsbolagen tog ett allt större ansvar för hur människor skulle bo, arbeta och leva.
I den världen passade monumental skolarkitektur dåligt. Ett bildningstempel signalerade individualitet, tradition och kontinuitet. Den nya skolarkitekturen signalerade istället funktion, rationalitet och likformighet.
När skolbyggnaderna krympte från palats till lådor var det därför inte bara ett arkitektoniskt skifte. Det var ett uttryck för en förändrad människosyn.
När 1800-talets och det tidiga 1900-talets städer byggde pampiga skolor signalerade man något viktigt: Barnens utbildning ansågs vara en angelägenhet värd monumental arkitektur.
I dag är Sverige mångdubbelt rikare än vi var då. Ändå bygger vi ofta skolor som liknar lagerlokaler. Simona Mohamssons förslag är kanske inte genomförbart i bokstavlig mening. Ingen regering kan lagstifta fram skönhet.
Men själva utgångspunkten är rimlig. Alla elever borde någon gång under sin skoltid få gå i en byggnad som signalerar att deras utbildning är något stort och viktigt. Ett palats åt bildningen.
Omslagsfotot föreställer Vallbacksskolan i Gävle. Foto: Wikimedia Commons