Ekonomi Essä
Billy-hyllan lär oss mer än nedsippringsteorin
Stora förmögenheter uppstår tack vare förmåga att skapa värde för många andra. Bilden av marknadsekonomin som ett system där smulor ramlar ner till folket från de rikas bord stämmer helt enkelt inte. Det skriver Robert Gidehag.
Jag skrev för ett par år sedan en artikel i den här tidskriften där en slutsats var att marknadsekonomin gick segrande ur den ekonomisk-politiska debatten som fördes decennierna före murens fall. Mest för att alternativet förlorade. Det tror jag fortfarande på. Högst sannolikt är vi i dag mer överens över politiska skiljelinjer om vad som skapar tillväxt och välstånd baserat på erfarenhet och forskning. I alla fall mer överens än på 1970-talet. Det förs till exempel ingen seriös debatt om alternativa ekonomiska system.
Det innebär dock inte att marknadsekonomin står ohotad. Regleringar, skatter och aktiv industripolitik har fortfarande alla förutsättningar att förstöra marknadsekonomins funktionssätt.
Till del tror jag att detta har att göra med betydande okunskap om hur en marknadsekonomi faktiskt fungerar – dess grundläggande mekanismer med ständigt experimenterande, misslyckanden och framgång som styrs av konsumenternas vilja. En process som, förstås tillsammans med teknisk och vetenskaplig utveckling, har lyft välståndet i stora delar av världen på ett sätt som var otänkbart för några hundra år sedan. Detta är en okunskap som marknadsekonomins belackare gärna bidrar till att sprida.
Ett ganska färskt exempel på stor okunnighet är en artikel på DN-debatt i höstas skriven av journalisten Lennart Ekdal. Artikeln pekar ut några få personers stora rikedom som ett problem och ställer frågan ”hur länge världen har råd med de allra rikaste”. Författaren ställer retoriskt den fattigdom som finns mot dessa få rikedomar. Att fattigdom i en ena ändan och rikedom i den andra inte har med varandra att göra låtsas författaren inte om, eller känner inte till. Artikeln blottar också en stor okunskap om hur de flesta rikedomar skapas i en marknadsekonomi – nämligen att utveckla en vara eller en tjänst som många andra vill ha. (Eller att bidra till en sådan utveckling som välbetald anställd.)
Genom att berika andra först blir man själv rik.
Kort sagt skapas rikedom genom att skapa värde för många andra. Alltså, genom att berika andra först blir man själv rik. Det är inte genom att andra blir fattigare som rikedom skapas utan tvärtom genom att andra blir rikare via till exempel lägre priser, ny teknik, en tidsbesparande tjänst eller något liknande.
Jag tänkte att detta var ganska självklart för de allra flesta – alltså att rikedomar uppstår genom att skapa värde för många andra – tills jag stötte på tankar om så kallad ”Trickle down economics” eller ”nedsippringsteorin” på svenska. Visst hade jag någon gång hört talas om detta men första gången jag började tänka till kring begreppet var när det användes i Ulf Lundells bok Vardagar där han med ironi avfärdar ”nedsippringsteorin” som dumheter. Vilket han naturligtvis gör alldeles rätt i.
Tanken bakom denna ”teori” är ungefär följande. Rika människors rikedom sipprar ned till övriga ungefär som smulor trillar ned på golvet från ett bord. Kanske genom att rika handlar en korv i den lokala korvkiosken som ger inkomst åt personen i korvkiosken. Ju fler rika det finns och ju rikare de är desto fler brödsmulor sipprar ned.
Börjar man söka lite inser man att ganska många vänsterdebattörer använder sig av denna så kallade teori för att kritisera reformer som kan öka tillväxten. I tidningen ”Flamman” för Erik Haking ett ganska förvirrat resonemang om detta. Martin Klepke menar i en ledare i tidningen ”Arbetet” att ”ingenting sipprar ned från de rika”. Och i Dagens Arena sågar Daniel Lind teorin. För att nämna några exempel.
Tanken om ”nedsippringsteorin” är fullt ut en halmgubbe.
Det finns egentligen bara ett problem med detta sätt att debattera. Nämligen att ingen seriös ekonom eller debattör någonsin har uttryckt att samhällsekonomin fungerar på det här sättet. Inte heller Ronald Reagan, som ofta förknippas med begreppet, använde det. Tanken om ”nedsippringsteorin” är fullt ut en halmgubbe.
”Nedsippringsteorin” är inget en universitetsstudent stöter på (annat än som karikatyr möjligen) helt enkelt för att den inte finns. Inte heller till exempel OECD eller IMF använder detta som analytiskt begrepp när de studerar tillväxt, av samma anledning. Det finns helt enkelt ingen automatisk effekt av att rika blir rikare som driver tillväxt enligt någon verklig teori jag har stött på.
Låt mig ta ett exempel med en av Sveriges på sin tid rikaste entreprenörer – den numera bortgångne Ingvar Kamprad. Hur blev han rik och hur ”sipprade det ned” till övriga?
Han löste ett problem för en stor del av befolkningen. Sverige växte och moderniserades, svenskarna fick nyare, mer moderna och mindre trångbodda bostäder. Dessa bostäder behövde möbleras. Men möbler var ofta ett ganska gediget hantverk som kostade stora summor pengar, eller något mycket enkelt och knappast funktionsdugligt. En säng, ett bord eller en bokhylla var för många något som man antingen byggde själv eller något som gick i arv mellan generationer. Alternativt något man en gång i livet köpte och sedan hade kvar. Så såg mina mor- och farföräldrar ofta på möbler.
Som bekant blev det under 1950-talet Ikeas idé att tillverka enklare möbler i stor skala. Möbler som man dessutom monterade själv och som man fraktar hem i platta paket. Plötsligt blev det möjligt för många fler att möblera ett hem med nya och funktionella möbler. Och många fler kunde skapa vackra egna hem efter egen smak eller till och med efter trender som ändras. Som bekant blev detta även en global succé. I dag omsätter den globala koncernen i storleksordningen 600 miljarder kronor (Kamprad gick bort 2018). Ikea beräknas 2024 haft 850 miljoner fysiska besök och 2,5 miljarder besök online.
Det känns trivialt att skriva detta men det är viktigt för att förstå rikedom. Alla de här köparna gynnas förstås av sina köp. I de flesta fall hade inköpen blivit väsentligt dyrare om de skett någon annanstans. Då hade alla kunders pengar räckt till mindre annat, som till exempel att köpa mat att laga i sitt nya kök. Eller så hade köpen inte blivit av alls. Startar man en affär där 850 miljoner människor vill handla fysiskt och där 2,5 miljarder går in på hemsidan för att åtminstone potentiellt näthandla blir man rik. Men det beror på att man gjort varje enskild kund nöjd, att man skapat värde för dem. Det finns som bekant många fler exempel på liknande lyckade innovationer som gjort det bättre för många och gjort entreprenörer rika. Spotify är ett modernt exempel, Ericsson ett äldre.
Pengarna ”sipprar” således upp från den breda massan till en entreprenör som blir rik.
Pengarna ”sipprar” således upp från den breda massan till en entreprenör som blir rik. Ingen har påstått att pengarna sipprar åt andra hållet. ”Nedsippringsteorin” är helt enkelt dumheter som ingen som förstår något om marknadsekonomi tror på.
Det som faktiskt har sipprat nedåt är effekterna av Kamprads innovation, inte pengarna i sig. Hans affärsidé har berikat nästan en hel värld med billiga och funktionella möbler som tidigare var oöverkomliga för många. Liksom att Spotify i dag möjliggör att ha en skivsamling i sin telefon som de flesta inte skulle ha haft råd att köpa en bråkdel av på 1980-talet.
I ärlighetens namn ska man väl säga att ”nedsippringsteorin” ibland används på ett något mer ärligt sätt för att beskriva tillväxtreformer (ofta så kallade ”utbudsreformer”) som initialt kan gynna individer högre upp i den ekonomiska hierarkin. Att till exempel sänkta marginalskatter sker med syftet att skapa tillväxt (och ökad rättvisa enligt mig).
Tillväxt skapas som bekant i grunden av två saker: hur mycket vi arbetar och hur produktivt arbetet sker. Sänkta marginalskatter kan förväntas påverka båda dessa genom högre arbetsutbud och långsiktiga effekter på produktiviteten via innovation, utbildning med mera. Enligt verklig (till skillnad från ”nedsippringsteorin”) tillväxtteori bestäms produktiviteten av kapitalintensiteten, av teknologisk utveckling och innovation. För teknologisk utveckling och innovation spelar utbildning, forskning och entreprenörer som tar risk stor roll. Eftersom människor reagerar på incitament spelar marginalskatter en stor roll här.
Vilket jag också skrivit om i denna tidskrift. Men initialt ökar inkomstspridningen ibland av olika tillväxtfrämjande reformer – ”de rika blir rikare”.
Men på sikt kan alltså tillväxten förväntas öka vilket gynnar alla. Det är dock fortfarande inte fråga om någon nedsippringseffekt. Inte om att de något högre nettoinkomsterna hos höginkomsttagare kommer övriga till del. Utan den samlade effekten av ökad tillväxt som sker på precis samma sätt som i fallet med Ikea som jag skisserade ovan. Fast i större och bredare skala.
Marknadsekonomin kan förstås ibland också skapa problem såsom monopolisering eller negativa miljöeffekter (externaliteter) vilket kan berättiga politiska ingrepp (politik för att öka konkurrensen eller miljöskatter i detta exempel). Men det är det bästa system vi känner för att skapa välstånd åt alla. Och dess problem är inte att värdeskapande beror på att någon blir rik.
Jag tror att de flesta som angriper ”nedsippringsteorin” gör det som ett retoriskt grepp. Få av dessa, som trots allt ofta är samhällsdebattörer, tror sannolikt att ekonomin fungerar så. Det är i sig inte så allvarligt. Det allvarliga är att det sprider en felaktig uppfattning om hur marknadsekonomin fungerar och därmed opinionsmässigt försvårar de tillväxtreformer som Sverige så väl behöver.
Det som faktiskt ”sipprar” ned är billigare priser, bättre varor och tjänster och en för alla växande ekonomi. Den nedsippringen gynnar oss alla.