Min bestämda uppfattning är att liberalismens frihetsprincip erbjuder ett stort utrymme till klimatåtgärder. I grova drag förbjuder denna princip sådana aktiviteter som inskränker andras friheter utan deras samtycke. Eftersom många av våra produktionsmetoder och mycket av vårt resursanvändande faktiskt har sådana effekter – både direkt och indirekt via översvämningar, bränder, värmeböljor och havsnivåhöjningar – kan de inte längre försvaras med frihetsprincipen.

Även om våra individuella utsläpp av växthusgaser inte i sig kan bevisas leda till någon märkbar skada på andra, går det att argumentera för att de i flera avseenden tränger in på andras territorier på sätt som bör betraktas som gränsöverträdelser. Vi är alla ungefär som passiva rökare till varandras utsläpp, bara det att vi alla råkar röka själva. Att åtminstone vissa av våra utsläpp kan betraktas som moraliskt problematiska beror dock inte bara på att de utgör eller leder till gränsöverträdelser, utan på att de inte lyckas erhålla andras samtycke.

Här bör det noteras att vi visserligen inte i allmänhet misstycker till andra individers utsläpp. Det finns två anledningar. För det första har våra individuella utsläpp så obetydliga och endast omärkbara effekter när de betraktas isolerat. Dina utsläpp kommer inte ensamma att leda till en klimatkatastrof. Och dina utsläppsminskningar kommer inte ensamma att rädda oss från den. 

Vi är alla ungefär som passiva rökare till varandras utsläpp, bara det att vi alla råkar röka själva.

För det andra samtycker vi alla implicit till andras utsläpp just i och med våra egna utsläpp. Och alla släpper faktiskt ut, om än mer eller mindre. Detta till trots finns det skäl att anta att våra utsläpp inte erhåller tillräckligt samtycke från alla som drabbas av dem. Det beror bland annat på att många fattiga, trots att även de släpper ut för att kunna överleva, inte släpper ut lika mycket som andra. Här brukar man skilja mellan vad vi kan kalla ”lågutsläpp” (ibland även kallat ”behovsutsläpp”) definierat som utsläpp vilka håller sig inom rimliga utsläppsbudgetar och görs för att tillfredsställa grundläggande behov, och ”högutsläpp” (ibland även kallat ”icke-behovsutsläpp” eller ”lyxutsläpp”) definierat som utsläpp som går utöver både utsläppsbudgetar och vad som behövs för att tillfredsställa grundläggande behov. 

Exempelvis släpper en genomsnittlig indier bara ut cirka 2 ton koldioxid per år medan en genomsnittlig europé släpper ut omkring 6 ton koldioxid per år, och en genomsnittlig amerikan släpper ut omkring 13 ton koldioxid per år. Det innebär att de förra – lågutsläpparna – inte kan sägas ge något implicit samtycke till högutsläpparna. Dessutom är det ganska många som inte själva genererar några högutsläpp men som höjt sina röster mot just högutsläpp, vilket måste ses som ett explicit uttryck för att deras samtycke saknas.

Givet hur vitt och brett utsläppen sprids, och hur de påverkar klimatet, innebär detta att så gott som alla högutsläpp är att betrakta som gränsöverträdelser utan samtycke. Frågan är då bara vad detta innebär i praktiken. Ja, hur mycket skulle vi konkret behöva minska våra utsläpp för att eliminera våra högutsläpp? Och hur mycket tillåter det oss att fortsätta släppa ut? Vissa har argumenterat för att vi i stort sett behöver återgå till en levnadsstandard liknande den vi hade på 1970- eller 1980-talet, vilket skulle innebära en betydande minskning av konsumtionen och en omstrukturering av ekonomin. Är detta oundvikligt för att undvika rättighetskränkningar? Nej. Men det behöver förklaras. 

Det är svårt att rättfärdiga högutsläppen på något av de oberoende sätt som diskuterades ovan: Vi är inte oförmögna att reducera våra högutsläpp (en stor mängd av dem skulle kunna minskas), vi är inte längre ovetandes om effekterna av våra högutsläpp (det är bara långt tidigare generationer som kan ursäktas på denna grund), vi tvingas inte göra några högutsläpp i självförsvar (de tvingar snarare andra att försvara sig mot dem), och vi måste inte orsaka högutsläpp för att undvika någon katastrof (det är snarare så att högutsläppen riskerar att leda till en katastrof). 

Vissa människor som kommer att drabbas negativt av utsläppen har inte själva dragit tillräcklig nytta av den utveckling som orsakat dem. 

Å andra sidan skulle våra högutsläpp eventuellt kunna rättfärdigas på så vis att de aktiviteter som producerar dem inte bara gör ont – utan också något gott. Ja, om den industriella revolutionen, bilen, flyget, kolkraftverken, och så vidare, bara hade gett oss dåliga saker så hade vi ju inte ens utvecklat dem! Faktum är att tillväxten haft positiva effekter även på dem som drabbas av utsläppen. På så vis skulle vi kanske kunna säga att detta kompenserar för våra högutsläpp. Problemet med detta resonemang är bara att det – även om det är tillämpbart i vissa fall – inte fungerar som ett allmängiltigt rättfärdigande av våra högutsläpp. Vissa människor som kommer att drabbas negativt av utsläppen har inte själva, åtminstone inte i tillräcklig grad, dragit nytta av den utveckling som orsakat dem. 

I en annan mening finns det ett alternativ till att helt eliminera våra högutsläpp – nämligen att på ett korrekt sätt neutralisera dem. Detta kan göras antingen genom att få atmosfären eller jordens naturliga kolsänkor att absorbera mer av de utsläpp vi orsakar (exempelvis genom trädplantering eller teknikutveckling) eller genom att få andra människor att släppa ut mindre (exempelvis genom tekniköverföring). Visserligen kommer våra högutsläpp fortfarande att göra intrång på andras territorier, men genom att neutralisera våra utsläpp på dessa sätt kan vi se till att neutralisera också deras klimateffekter. Därigenom kan vi undanröja andras grund att misstycka till dem, varför de alltså inte längre utgör några rättighetskränkningar! 

Vi bör dock vänta med att ropa ”hej”. Problemet är nämligen ännu inte helt undkommet. En kvarstående fråga är nämligen huruvida de naturresurser som vi använder oss av i och med våra utsläppsaktiviteter – främst de fossila bränslena, skogarna, basmetallerna och atmosfärens absorptionskapacitet – är legitimt förvärvade. Endast om de är legitimt förvärvade äger vi dem moraliskt, och endast då har vi rätt att exklusivt använda dem såsom vi gör i våra utsläppsaktiviteter, enligt liberalismens etik. 

Den som släpper ut mer än andra har helt enkelt ”tagit” så mycket av atmosfären att hen inte kan lämna kvar tillräckligt åt andra.

Här är det relevant att notera att om resurserna förvärvats genom kolonialism, slavarbete, tvångsarbete, landgrabbing eller andra former av exploatering, så skulle det bryta mot liberalismens princip och innebära att ägandet är moraliskt ogiltigt eller åtminstone tvivelaktigt. Det skulle också sänka argumentet att vi har rätt att fortsätta använda dessa resurser på samma sätt som i dag eftersom äganderätten aldrig varit legitim från början. 

Därtill krävs, enligt Lockes förbehåll, att utvinningen av resurserna inte sker på bekostnad av andras möjligheter att själva bruka liknande resurser framöver, alternativt att resursutvinningen inte försätter andra i en sämre situation än de skulle ha varit om vi inte hade tagit dessa resurser. Eftersom våra utsläpp kan betraktas som en användning av jordens naturliga kapacitet att absorbera koldioxid, vilken i sin tur kan betraktas som en extern resurs, får vi inte använda mer av denna kapacitet än att andra också tillåts göra det i liknande utsträckning. Allt annat lika innebär detta att vi var och en får släppa ut ungefär lika mycket, och att denna mängd bestäms av jordens totala absorptionskapacitet dividerat på antalet människor på jorden. Den som släpper ut mer än andra har helt enkelt ”tagit” så mycket av atmosfären att hen inte kan lämna kvar tillräckligt åt andra. I och med den rika världens flitiga användande av fossila bränslen finns det skäl att tro att vi helt enkelt utvunnit mer resurser än vad Lockes förbehåll tillåter. Vi bör alltså även av denna anledning se över vårt användande av fossila bränslen. 

När det kommer till statens handlingsutrymme står det först och främst klart att den har rätt att ingripa närhelst detta behövs för att förhindra rättighetskränkningar eller brott mot Lockes förbehåll vid utvinning av naturresurser. I den mån våra högutsläpp av växthusgaser kan visas leda till rättighetskränkningar är staten berättigad att gripa in för att förhindra oss från sådana utsläpp. Detsamma gäller överuttag av klimatrelevanta naturresurser. 

I den mån utsläpp av växthusgaser kan visas leda till rättighetskränkningar är staten berättigad att gripa in för att förhindra oss från det.

Det är alltså inget fel med politiska åtgärder för att begränsa sådana aktiviteter. Visserligen får staten inte ingripa på sätt som går utöver detta, eller på sätt som kränker oskyldiga individers rättigheter. Staten får inte heller tvinga någon att ändra moraliskt tillåtna beteenden. Detta begränsar också statens handlingsutrymme. Utifrån ett socialliberalt perspektiv skulle staten visserligen vara tillåten att ingripa för att säkerställa medborgares positiva rättigheter – exempelvis rätten till utbildning, vård och omsorg.

I den mån klimatförändringarna hotar att leda till kränkning av dessa rättigheter skulle staten enligt socialliberalismen ges ett än större mandat i klimatfrågan. Därutöver tillåter all form av liberalism att staten erbjuder incitament för att förmå dess medborgare att välja mer klimatvänliga alternativ – som en sorts kompensation. Även om piska är problematiskt är morot det inte. Dock kommer statens förmåga att dela ut morötter att bestämmas av de resurser staten legitimt kan erhålla från dess medborgare. Morötter är ju inte gratis. Att ge folk bonusar, exempelvis, för att välja klimatsmarta alternativ kostar pengar. De medel för finansiering som står stat och kommun till förfogande är framförallt viss beskattning och möjligen böter eller vitesförelägganden som straff vid begångna fel. 

En skatt som står all form av liberalism till förfogande här är en så kallad pigouviansk skatt, som införs för att korrigera en så kallad negativ externalitet. Det handlar om de kostnader som en ekonomisk aktivitet orsakar samhället men som inte återspeglas i priset på varan eller tjänsten. I klimatfallet handlar det om en koldioxidskatt som internaliserar utsläppens verkliga samhällskostnader – en skatt som alltså låter den som orsakar skadan betala för skadan. Fördelen med en sådan skatt är att den både fungerar som ett incitament för minskade utsläpp, men också inbringar medel för andra åtgärder. Så kallad grön skatteväxling skulle också kunna godkännas – där skatten höjs på klimatdåliga resurser men sänks på arbete och/eller mer klimatvänliga resurser. Syftet med det är att uppnå både miljömål och ekonomisk effektivitet utan att öka det totala skattetrycket.

En skatt som står all form av liberalism till förfogande här är en så kallad pigouviansk skatt, som införs för att korrigera en så kallad negativ externalitet.

På senare tid har det också argumenterats för att vi med hjälp av att upprätta en så kallad klimatbank skulle kunna låna pengar till det som behövs för klimatomställningen – lån som de framtida generationerna sen skulle få betala tillbaka. Eftersom hela tanken är att de kommer att gynnas av omställningsinvesteringarna, kommer de inte att misstycka till att vi skuldsätter dem. Och som det ser ut nu skuldsätter vi ändå framtida generationer genom vårt överuttag av naturresurser – inte minst jordens samlade kapacitet att absorbera växthusgaser.

Om vi ser till att hantera både lånen och investeringarna högst varsamt och kontrollerat, så att de inte leder till högre inflation eller andra bekymmer, så kommer de framtida generationerna snarare vara tacksamma till att vi tar dem – eftersom vi därigenom räddar klimatet åt dem! Därmed skulle detta potentiellt kunna godkännas utifrån den liberala ideologins krav. Sådana lån skulle alltså kunna användas för att finansiera de incitament (och andra åtgärder) som behövs för att få till en klimatomställning – och för att underlätta för människor att självmant välja mer klimatvänliga alternativ. 

Låt oss sammanfatta detta avsnitt med att säga att om liberaler fick bestämma så skulle klimatåtgärderna formuleras så att olika agenter – individer, företag eller stater – själva får välja hur de vill minska sina utsläpp inom satta utsläppsbudgetar, att utfasningar och förbud aldrig drabbar oskyldiga verksamheter, och att klimatskatter riktar in sig specifikt på utsläpp av växthusgaser.

***

Det finns flera konservativa skäl till att satsa på klimatåtgärder. Ett sådant skäl tar fasta på konservatismens värdering av stabilitet och det naturliga, vilket i förlängningen kan ge stöd för att en frisk natur och ett stabilt klimat bör värnas för deras egen skull. Även om konservatismens kommunitarism ofta förstås i nationalistiska termer, behöver den inte nödvändigtvis vara antropocentrisk (det vill säga människocentrerad). Den kan i stället förstås som icke-antropocentrisk och inkludera en omsorg om naturen och klimatstabilitet i sig. Naturen själv är nämligen något av det mest rena, naturliga och väletablerade som finns. Ur en religiös konservativ synvinkel är naturen dessutom Guds skapelse, som bör värnas och förvaltas väl också därför.

Ett annat skäl är indirekt i den mening att den ger ett stöd för att värna natur och klimat för människans skull. Det är närmare bestämt instrumentellt och tar fasta på det uppenbara faktum att klimatförändringarna behöver hanteras för att vi ska kunna fortsätta leva våra liv som vi gör, upprätthålla våra samhällen och bevara våra traditioner såsom de har etablerats. Klimatförändringarna är onekligen en förändring som riskerar att leda till oordning och osäkerhet. Detta skäl är dock i grunden lite speciellt, och förtjänar en lite djupare förklaring. 

Enligt denna syn kräver mänskligt välmående en viss omsorg om, och ett förvaltande av, naturen.

Det främsta sätt på vilket konservatismen kan ge stöd för klimatåtgärder är så kallat konstitutivt, och tar fasta på något vi konstaterade ovan: att det goda livet enligt konservatismen ska förstås på ett perfektionistiskt sätt, vilket innebär att dygder som försiktighet, ödmjukhet, omsorg och förvaltning av naturen, samt relationer och gemenskaper anses nödvändiga för mänskligt välmående. Enligt denna syn kräver mänskligt välmående en viss omsorg om, och ett förvaltande av, naturen. Detta är nödvändigt alltså inte bara för att säkerställa en stabil livsmiljö åt oss själva och kommande generationer, utan också för att ett fullgott liv antas vara omöjligt utan sådan omsorg. (Det kan dock uppstå konflikter, exempelvis med bevarande av miljöskadliga industrier som också är viktiga för uppehället. Vi ska strax återkomma till detta.)

På detta tema har den konservative filosofen Roger Scruton argumenterat att konservativa ser sig som förvaltare av ett arv de fått från föregående generationer, som de ska lämna till sina barn – och till de ännu ofödda som kommer efter dem. I koppling till detta talar Scruton om kärleken till oikos, vårt gemensamma hem. Han betonar också civilsamhället, föreningsliv, församlingar och annat ”småskaligt” på lokal och regional nivå – snarare än statliga ingripanden ovanifrån. Han säger att vi, för att förvärva de nödvändiga dygderna, måste bort från fokus på globalism och nyttokal-kylering. 

Utöver detta bör det nämnas att det som är naturligt, väletablerat eller en del av vår historia och ordning – vilket konservatismen värdesätter – inte bara består av en uppsättning mänskliga dygder. De består också av en mängd icke-mänskliga komponenter. Det kan handla om naturområden eller vissa inhemska specifika arter. Att skydda dessa kan därför vara avgörande för att bevara mänskliga värden. Visserligen har vi redan konstaterat att naturen och klimatet, och vår förvaltning av dem, inte är det enda som konservatismen värdesätter. Även kultur och traditioner är centrala värden. Och konflikter kan uppstå även mellan att ”rädda traditioner” och att ”rädda naturen”, så att säga. Ovan nämndes torsken i Östersjön som ett exempel på detta: Torsken i Östersjön är hotad och för att bevara den krävs ett tillfälligt stopp för fisket, vilket skulle innebära drastiska förändringar för befintliga fisketraditioner. Ett annat exempel är konflikten mellan försvarsintressen och klimatintressen. Den borgerliga regeringen sade till exempel under 2024 nej till 13 havsbaserade vindkraftsparker med hänvisning till militära intressen – ett beslut som också kan förstås som ett uttryck för att skydda något gemensamt: vår nationella säkerhet och territoriella integritet. Utöver de olika sätt som togs upp ovan kring hur dessa konflikter skulle kunna hanteras – med hjälp av tidens tand, universaliserbarhetstanken, dygderna, och de konventioner och regler som återfinns inom de traditioner där konflikten uppstår – kan kompensation fylla en viktig roll.

En klimatbov bör också, enligt denna teori, straffas precis som vilken annan bov som helst.

Kompensation kan användas som ett verktyg för konservativa, precis som för liberaler (och alla andra för den delen). Det kan användas i förebyggande syfte, för att få människor att självmant byta till grön energi, elbilar, mer klimatvänlig mat – eller byta ut kolgruveyrket mot något annat. Om man gör det kan de förändringar som uppstår betraktas som ”i sin ordning” eller helt ”naturliga” eller som ”en del av” befintliga traditioner och etablerade levnadssätt. Ingen orättvisa sker då.

Kompensationen kan också användas retroaktivt, för att kompensera dem som drabbats negativt som en effekt av klimatpolitiska åtgärder – eller klimatförändringarna som sådana. De som drabbats av högre priser på drivmedel till följd av sådant som reduktionsplikten (inblandning av biobränslen i bensin och diesel) skulle kunna kompenseras ekonomiskt, vilket skulle göra att deras levnadssätt inte behöver ändras nämnvärt. De släpper ut mindre växthusgaser, men vi är alla med och delar på notan för det! 

Självklart uppstår samma praktiska problem som för liberalismen: Vi måste hitta intäkter som täcker kostnaderna för kompensationen. Detta är dock inget oöverstigligt. Exempelvis kan konservatismen dra nytta av sin syn på straff här. Utifrån idén om förtjänst som avgörande i ansvarsfrågan är det nämligen så att en brottsling är förtjänt av ett straff. En klimatbov bör också, enligt denna teori, straffas precis som vilken annan bov som helst. Detta straff kan se ut på olika sätt, men ska smaka ungefär så illa som brottet gjorde andra illa. Detta kan tas ut som en avgift, en sorts vite. Därtill är koldioxidskatter och klimatlån lika tillgängligt för konservativa som för liberaler.

Det enda som egentligen inte kan ersättas är de fundamentala beståndsdelarna i ett gott liv.

Det är dock sant att inte allt kan kompenseras eller ersättas enligt konservatismen. Men vid en närmare titt framgår det tydligt att det enda som egentligen inte kan ersättas är de fundamentala beståndsdelarna i ett gott liv. Du kan inte ta ifrån någon deras familj, traditioner, kultur, livsmiljö, eller liknande, och bara ersätta det med något annat – särskilt inte om ersättningen ifråga är främmande för gemenskapen. Det är förmodligen på basis av detta resonemang som Kristdemokraterna traditionellt har varit positiva till anhöriginvandring och öppna för andra religioner jämsides med den kristna.

Däremot kan medlen för dessa beståndsdelar kompenseras eller ersättas. Och faktum är att många av de saker som är aktuella i klimatsammanhanget är just sådana medel – exempelvis fossilbränsledrivna bilar, rött kött eller ohållbara semesterresor. De är nämligen inte i sig några beståndsdelar i ett gott liv, utan endast resurser för sådana beståndsdelar – som bekväm transport, god mat, njutbar fritid, och så vidare. Kanske är det inte alltid så enkelt att exempelvis kompensera ett fossilbilsförbud (i ett område) med gratis kollektivtrafik (i samma område). Men att få en fossilbil ersatt av en elbil, eller att få kött med massivt ekologiskt fotavtryck ersatt av kött eller annan likvärdig mat med minimalt ekologiskt fotavtryck, skulle i princip vara oproblematiskt om det genomförs på rätt sätt utan att äventyra andra värden.

Det visar hur den proceduriella rättvisan är av vikt även ur ett konservativt perspektiv – alltså att själva vägen är rättvis, och inte bara målet. Det betyder förstås inte att alla konservativa kommer att hålla med om (eller gå med på) allt som sagts här. Det är som sagt en psykologisk fråga som vi inte tar oss an här. I stället klargörs hur det går att resonera, och vilken handlingsvägledning som kan härledas, utifrån konservativ ideologi. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

På temat kan det ändå nämnas att forskning inom just klimatpsykologi visar att konservativa har lättare att ställa sig bakom en grön omställning när klimatförändringarna presenteras som en fråga om auktoritet, patriotism eller renhet, eller när klimatåtgärder presenteras i termer av minskat energi- och resursslöseri. De blir också mer benägna än annars att stödja klimatåtgärder vars positiva sidoeffekter påpekas, med avseende på exempelvis förbättrad hälsa, nationellt försvar eller ekonomisk utveckling. 

Sammanfattningsvis kan sägas att om konservativa ska gå med på en grön omställning, så behöver klimatpolitiska förslag utformas så att de inte sker för radikalt eller snabbt, inte hotar etablerade traditioner och inte innebär orättfärdigt tvång. I stället bör de fokusera på incitament och kompensera dem som drabbas orättvist, samt motiveras på rätt sätt – exempelvis med argument som nationellt försvar, stabilitet, renhet, ekonomiskt välstånd eller folkhälsa. Förslagen måste också innebära ett hänsynstagande till såväl nationellt som lokalt självbestämmande. Konservatismens kommunitaristiska drag kräver vidare att klimatåtgärderna i stora drag inte får innebära skada för de som utför dem. I den nationalistiska tappningen handlar det för Sveriges del om att inte göra uppoffringar som är negativa utifrån den egna nationens intressen. Detta utesluter dock inte att internationellt samarbete skulle kunna förstärka det nationella intresset snarare än hota det.

Texten är ett bearbetat utdrag från den nya boken En grön höger? En etisk analys av liberalismen, konservatismen och klimatfrågan av Olle Torpman. Smedjans läsare har 20% rabatt på boken hos Timbro förlag. Använd koden TORPMAN20.

Omslagsfotot är en illustration genererad i Midjourney.