Den nuvarande mandatperioden har varit både turbulent och plågsam. Inte för regeringen, vilket många tyckare förutspådde (hur skulle det gå att regera med stöd av kaotiska SD?!), utan för den politiska mitten.

Regeringens arbete rullar på utan större kontroverser. Visst gnisslar det en del kring Kristdemokraterna just nu, men i ljuset av tidigare regeringars interna kriser framstår regeringen Kristersson som påfallande samspelt och harmonisk.

Men den politiska mitten mår dåligt. Liberalernas utdragna dödskamp har beskrivits mycket ingående i medierna, konflikterna i partiet tycks aldrig upphöra. I skuggan av detta politiska drama utspelar sig ett annat, och mindre omskrivet: den genomgripande förändringen av Centerpartiet.

Det är lätt att förstå varför. Eftersom C inte sitter i regeringen spelar det i praktiken mindre roll vad partiet tar sig för. En förändring som sker i en organisk process får också av naturliga skäl mindre uppmärksamhet än en som sker efter hårda interna strider.

Den uppmärksamhet som väl ägnats åt Centerpartiet har också, på klassiskt medialt manér, främst fokuserat på spelteori. Och visst är det både viktigt och historiskt ganska omvälvande att C öppnar för att dela regeringsunderlag med Vänsterpartiet. Men det verkligt intressanta sker hos väljarna.

26 procent av lantbrukarna sympatiserar med C. Största parti i denna grupp är dock SD, med hela 32 procent.

En särskilt viktig fråga är partiets identitet som landsbygds- och lantbrukarparti. C är ett stort parti i denna grupp, men man har fått allt tuffare konkurrens. I höstas visade en mätning beställd av tidningen Land Lantbruk att 26 procent av lantbrukarna sympatiserar med C, samma nivå som inför valet 2022. Största parti i denna grupp är dock SD, med hela 32 procent av lantbruksrösterna. SD växer också bland Sveriges lantbrukare, i motsats till C.

Än tydligare är mönstret i den bredare grupp som bor i de glest befolkade delarna av Sverige. Som Infostat har visat är C visserligen överrepresenterat i denna grupp med ungefär tre procentenheter, partiet har nästan nio procent väljarstöd. Men man är bara fjärde största parti efter S (33), SD (25) och M (16). Landsbygdsidentiteten finns där, men den blir allt mindre tydlig.

Förvisso talar vi här om relativt små grupper av befolkningen, särskilt vad gäller lantbrukarna. Vad som hänt med C på senare tid blir tydligare om vi studerar hela befolkningen.

SOM-institutet har beskrivit hur C i väljarnas ögon gjort snabbare och större förflyttningar längs höger/vänster-skalan än något annat riksdagsparti. När Maud Olofsson tillträdde som partiledare 2001 inleddes en rask vandring högerut, i valen 2002–2010 rörde sig partiets väljarbas stadigt till höger. En utveckling som efter Annie Lööfs tillträde 2011 vändes i sin motsats.

I valet 2014 (Lööfs första som partiledare) betraktade sig hela 65 procent av C-väljarna som höger, i valet 2022 (hennes sista) hade andelen krympt till 37 procent. Under samma period fyrdubblades andelen C-väljare som uppgav sig vara vänster, från sex till 24 procent.

C-väljarnas ideologiska inriktning har förändrats. Och det har gått snabbt, särskilt på senare tid.

Detta beskrivs ibland som en konsekvens av höger-vänster-skalans förändrade betydelse, vilken i sin tur hänger samman med SD:s tillväxt och etablering. Begreppet höger har delvis ett annat innehåll i dag än på Olofssons tid. Det är dock bara halva sanningen, C-väljarnas ideologiska inriktning har förändrats. Och det har gått snabbt, särskilt på senare tid.

Av Infostats mätningar framgår att vid valet 2022 betraktade sig 25 procent av C-väljarna som marknadsliberaler, i dag är andelen bara 11 procent. I gengäld har andelen som betraktar sig som socialliberaler ökat, från 31 till 46 procent. Andelen som betraktar sig som gröna är bara tio procent.

När man talar om förändrade uppfattningar hos partiers väljare är det viktigt att påpeka att det som skett inte främst är att befintliga väljare har tänkt om, utan att väljarbasens sammansättning har förändrats. Under Olofssons resa högerut lockade partiet allt fler högerorienterade väljare, under Lööfs vänstergir allt fler vänsterväljare. I gengäld lämnade under båda perioderna vissa av de väljare som inte kände sig hemma i partiets nya linje.

Under den första halvan av Lööfs partiledarperiod växte C kraftigt, med nästan 13 procent som toppnotering i mars 2017. Sen vände det neråt. I dag har C ett väljarstöd på ungefär samma nivå som när Lööf tillträdde – runt fem procent i poll-of-polls. Partiet är lika stort som då, men väljarbasen har delvis bytts ut.

På senare år har därför den typiska C-väljaren successivt förändrats, även demografiskt. Jämfört med det historiska mönstret bor dagens C-väljare mindre ofta på landsbygden, är oftare högutbildade och har oftare god ekonomi.

Dagens C-väljare har en påtagligt annan bild av situationen i Sverige än vad Tidöpartiernas väljare har, de lever så att säga i en annan mental verklighet. Bland väljare som röstar på C uppfattas den allra viktigaste frågan vara jobben, följd av klimatet och ekonomin. Tidöväljarna, å andra sedan, ser den klart viktigaste frågan som brottslighet, därefter invandring och ekonomi.

Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att C ser på den så kallade regeringsfrågan (det vill säga i praktiken SD:s politiska roll) på det sätt de gör. När Elisabeth Thand Ringqvist deklarerar att hon utesluter att dela regeringsunderlag med SD men inte med V har hon sina väljare med sig. Faktum är att hennes väljare tycker att det är en icke-fråga.

Faktum är att få är så entusiastiska över Magdalena Andersson som just C-väljarna. 

I Demoskops löpande mätning av vilken statsministerkandidat olika väljargrupper föredrar uppger nu bara tio procent av C-väljarna att de vill se Ulf Kristersson som statsminister, medan 64 procent föredrar Magdalena Andersson. Att välja mellan SD och V är ur detta perspektiv mycket lätt för partiets väljare.

Faktum är att få är så entusiastiska över Magdalena Andersson som just C-väljarna. Av Infostats senaste mätning av partiledarförtroende framgår att hela 75 procent av C-väljarna har stort förtroende för Andersson, en klart högre nivå än hos väljare som röstar på V eller MP. C-väljarna har faktiskt större förtroende för Andersson än för Thand Ringqvist (66). De är den enda väljargrupp som har störst förtroende för en annan partiledare än sin egen.

C:s förändrade väljarbas avspeglas även i politiska sakfrågor som traditionellt har förknippats med partiet. Drivmedelspriserna, en klassiskt stor fråga bland C-väljare på landsbygden, engagerar till exempel inte dagens centerpartister nämnvärt. Enligt Infostats mätning är bara 30 procent av C-väljarna oroliga för höjda drivmedelspriser, en lägre nivå än i någon annan väljargrupp. Till och med MP-väljarna är mer engagerade.

Just synen på drivmedelspriserna är sannolikt i hög grad en konsekvens av att C inte längre är ett lika tydligt landsbygdsparti. Men skiftet är tydligt även i mer klassiskt liberala frågor.

Sedan Tidöpartierna i stora drag kapitulerat för den samlade vänsterns kritik mot vinstdrivande verksamhet i välfärden har C allt mer framstått som det enda parti som håller fast vid den tidigare borgerliga linjen i denna fråga. Det gäller C som parti, men inte egentligen partiets väljare.

När Infostat mätt acceptansen för vinstdrivande företag på olika välfärdsområden sticker C-väljarna inte ut som påfallande positiva. Tvärtom är de generellt mindre positiva till sådana aktörer än vad Tidöväljarna är. I ett par fall förvisso mer positiva än SD-väljarna, men sammantaget är Tidöpartiernas väljare starkare försvarare av vinster i välfärden. Inte heller i denna fråga är alltså C-väljarna vad de än gång var.

I vissa – krympande – borgerliga kretsar lever fortfarande drömmen om Alliansens återuppståndelse. Tanken att M, KD, L och C återigen skulle styra Sverige är naturligtvis opinionsmässigt orimlig – enligt poll-of-polls har partierna i dag bara drygt 29 procent av väljarstödet.

Men den är även politiskt orimlig. Sakpolitiskt finns förvisso fortfarande en hel del gemensamt mellan de forna allianspartierna, även om man har fundamentalt olika parlamentariska strategier. Men C-väljarna står sakpolitiskt och ideologiskt allt för långt ifrån de övriga borgerliga väljarna för att det ska gå att föreställa sig en fungerande allians mellan partierna.

Partiets nuvarande väljare vill inte bara slippa SD, de vill även slippa en borgerlig regering.

Vad har egentligen hänt med Centerpartiet? Det har helt enkelt behållit stora delar av sin politik, men i hög grad bytt ut sina väljare. Partiets nuvarande väljare vill inte bara slippa SD, de vill även slippa en borgerlig regering. Den nuvarande fixeringen vid den förra frågan döljer den senare, som är en mer fundamental utmaning för partiet.

I detta läge finns starkt förenklat två huvudvägar att gå. Den första är den som Elisabeth Thand Ringqvist verkar ha slagit in på: fokusera på SD-kritik och bortse från det faktum att partiets väljare i allt högre utsträckning inte är borgerliga.

Den andra är den som kanske har framtiden för sig: att bejaka väljarkårens förändring och utveckla politiken mer i vänsterliberal riktning, som del av ett långsiktigt rödgrönt block. Det finns säkert en hyggligt stor marknad för ett sådant parti, särskilt om L skulle åka ur riksdagen.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Nu är jag inte centerpartist, men inget av dessa alternativ framstår ur ett traditionellt C-perspektiv som särskilt lockande. För att komma ur denna knipa krävs en partiledning som bestämmer sig för att göra det Maud Olofsson gjorde: ta fasta på partiets borgerliga rötter och bygg en stark, liberal, borgerlig kraft med fokus på decentralisering och marknadsekonomi.

Inget tyder dock på att den nuvarande partiledningen har vilja eller kraft att åstadkomma något liknande. För de kvarvarande klassiska C-väljarnas skull får man hoppas på en Tidöseger i höst. Då avgår sannolikt Magdalena Andersson, och rollen som hennes hejaklack och stödparti faller platt. Då kan något nytt växa fram. Om partiet nu vill.

Omslagsfoto föreställande Elisabeth Thand Ringqvist tillsammans med Magdalena Andersson: Henrik Montgomery/TT