Dagens aktivister är som tagna ur Orwell

På senaste tiden påminner allt fler inslag i det politiska livet om George Orwell (1903–1950) och hans kritik av totalitarismen. Att han såg totalitära tendenser i både Nazityskland och Sovjetunionen gjorde honom inte populär hos västvärldens kommunister. Orwell lade speciell vikt vid hur språket används för att förtrycka. Dissidenter i Östeuropa menade att han i Djurfarmen (1945) perfekt fångat ideologisk indoktrinering i deras länder. Orwell menade dock att samma tendenser smög sig in i västvärlden.

I Nittonhundraåttiofyra (1949) går Orwell vidare. I romanen styrs landet Oceanien av ledaren Storebror som har parollen: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden; den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Det ledande partiet har också tre slogans som stryker under att en ny sorts logik gäller: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Ords betydelse liksom vad som anses sant ändras allt eftersom det som passar partiet. För att alla rationella tankar ska försvinna piskas det upp ett hysteriskt hat mot påstådda förrädare. Vi ska se på ett par exempel från den senaste tiden som påminner om Orwells varningar. Exemplen kommer från Sverige, USA och Storbritannien.

Orwell sade under andra världskriget att han ansåg att en värld där sanning inte finns är mer skrämmande än bomber.

Ett grundläggande drag i totalitarism är att begreppet sanning har förlorat sin betydelse. Orwell sade under andra världskriget att han ansåg att en värld där sanning inte finns är mer skrämmande än bomber. Nu har västerländska postmodernister i decennier attackerat sanningsbegreppet och hamrat in i skolelever att sanning inte finns och att allt är relativt. Även om eleverna inte till fullo förstår vad de har fått lära sig, upprepar de frasen. De har också alla sett exempel på att sanning inte är det centrala i skolan utan jämlikhet. Begreppet tolerans upphöjs över sanning, och det får ofta innebörden av att fakta inte kontrolleras och osanning accepteras, allt i jämlikhetens namn.

När aktivister kräver att statyer ska tas bort och namn på gator ändras är detta som taget ur Orwell, eftersom det visar att man vill kontrollera nuet och framtiden genom att behärska det förflutna. Det är inte fråga om vad som är sant utan om att sopa bort allt som påminner om att det funnits andra sätt att tänka än dagens, när det gäller genus, klimat eller multikulturalism. Kunskapen om vad som skett minskas också genom att skolans historieundervisning tilldelas få timmar och dess innehåll förändras, något som debatterats i Sverige under det gångna året. Andra svenska exempel är att regeringen kräver ideologisk följsamhet i fråga om genus, klimat och multikulturalism för att komma i fråga för stöd till kultursektorn och till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Orwell har beskrivit hur totalitära krafter inför tankekontroll genom ett dubbeltänkande som kortsluter logiken. Detta utmärker exempelvis Black lives matter i USA. Rörelsen har sammankallat afroamerikaner till demonstrationer mitt under en pandemi trots risken för smitta. Med andra ord visar rörelsen att deras egentliga syfte inte är att skydda afroamerikanska liv trots namnet. Genom att medierna inte påpekar detta hjälper de rörelsen att framställa sig som något annat än den är.

Rörelsen vill också att USA minskar eller tar bort finansieringen till polisen, fast den afroamerikanska gruppen är den som är mest utsatta för mord och fast förövarna ofta finns inom den egna gruppen. Om man vill värna om svarta liv, vore det logiska att begära en effektivare polis.

Vi ser på tv hur grupper som kallar sig demonstranter slår sönder skyltfönster, bryter sig in i affärer och stjäl varor, men medierna fortsätter att kalla dem demonstranter. Medierna hjälper alltså till att övertyga tittarna om att de ser något annat än det de faktiskt ser, dvs. medierna tillämpar dubbeltänkande.

En metod för tankekontroll som Orwell beskriver är att byta betydelse på ord, och det kan gälla både insnävning och utvidgande. Ett av de aktuella exemplen är att betydelsen av ”rasist” nu snävas in av aktivister så att bara vita personer ska sägas kunna vara rasister. De anses dessutom vara automatiskt och oåterkalleligen rasistiska. Ordet ”demokrati” används inte bara för metoden att byta regering efter val utan breddas till att omfatta jämlikhetspolitik på alla tänkbara områden. Likaså har begreppet ”mänskliga rättigheter” utvidgats från rätten att inte bli förföljd till rätten att åtnjuta sådana sociala förmåner som avancerade välfärdssamhällen har möjlighet att ge sina medborgare.

Tankepoliser finns inte bara i Orwells roman utan också i dagens Sverige.

Tankepoliser finns inte bara i Orwells roman utan också i dagens Sverige. Om någon vågar utmana gränserna för vad som får sägas, sätter aktivister igång ”drev” på sociala medier och kan skriva till den kritiserade personens arbetsgivare för att få honom eller henne avstängd. Misshagliga personer riskerar att förlora sitt goda namn och sina möjligheter till inkomst, men fysiskt våld förekommer oftast inte. Aktivisternas huvudsakliga vapen är att kalla personer som inte rättar in sig i leden för fascister eller rasister, fördömanden som har förlorat all precis betydelse. Aktivisterna intresserar sig egendomligt nog inte för existerande politiska och religiösa diktaturer som Kina eller Saudiarabien. Att de silar myggor och sväljer kameler undergräver deras status som moraliska hjältar.

Orwells huvudperson Winston Smith arbetar med att ändra redan publicerade tidningsartiklar genom att ta bort hänsyftningar till personer som fallit i onåd. Vad som är sant spelar ingen roll. Detta påminner om våra dagars ”cancel culture” och ”de-platforming”. I dagens universitet stryks manliga författare från litteraturlistor därför att det måste finnas plats för tillräckligt många kvinnliga författare. Dagens studenter inom humaniora och samhällsvetenskap lär sig snabbt att vissa verk bör citeras och andra bör undvikas. Man ska nämna Edward Said och hans ”postkoloniala” teori att väst är förtryckande och rasistiskt, men inte andra kulturer. Raymond Williams är den store gurun på området ”cultural studies”, och han påstår att västlig borgerlig kultur förtrycker arbetare och etniska och sexuella minoriteter. På området genusteori beskriver Judith Butler kvinnor och sexuella minoriteter som förtryckta. Dagens västvärld är de friaste länder som någonsin existerat i mänsklighetens historia, men ändå dominerar vid västvärldens universitet teorier som säger motsatsen. Det är speciellt anmärkningsvärt att det är personer i intellektuella yrken som försvarar teorierna. Under kalla krigets dagar skulle det som pågår ha kallats indoktrinering, omskolning och hjärntvätt.

Orwell deltog som frivillig i spanska inbördeskriget (1936–1939) och kunde observera det kaos som rådde på regeringssidan. Stalinister, trotskister, anarkister och socialister bekämpade varandra och inte bara fienden. Orwell sårades efter ett par månader och lyckades med knapp nöd undvika stalinistiska dödspatruller och ta sig tillbaka till Storbritannien. I två skrifter om spanska inbördeskriget konstaterade Orwell att samtliga stridande partner ljög om vad som försiggick men att det gjorde också engelsk och fransk press, som förmodades vara fri. Varje tidning framställde händelserna så som det passade tidningens politiska inställning. Texterna om kriget gav honom intrycket att inte bara vara förvrängningar av verkligheten utan helt fristående från verkligheten. Orwell tillägger plågat att kanske inte heller eftervärlden kommer att kunna utreda vad som skett, eftersom det inte kommer att finnas någon pålitlig dokumentation.

Journalisten tog dessutom ett foto på sig själv när han öppnade en flaska champagne för att fira sin ”seger” över en politisk motståndare.

En ”orwellsk” händelse inträffade år 2019. En relativt okänd journalist påstod att den brittiske filosofen Roger Scruton skulle ha uttalat sig rasistiskt och islamofobiskt. Detta påstående accepterades genast som sant och kommenterades fördömande av aktörer både på vänster- och högerfronten, innan en vän till Scruton, Douglas Murray, lyckades få tag på den inspelning, varifrån de kritiserade uttrycken hämtats. Det kunde bevisas att journalisten illvilligt hade förvrängt yttrandena. Den viktigaste lärdomen av händelsen var att hela den brittiska journalist- och politikervärlden genast och utan kontroll godtog journalistens påståenden. Journalisten tog dessutom ett foto på sig själv när han öppnade en flaska champagne för att fira sin ”seger” över en politisk motståndare. En speciellt anmärkningsvärd reaktion var att det konservativa partiet omgående fördömde ”sin” filosof.

I Nittonhundraåttiofyra har regimen en ärkefiende och man piskar upp hat mot denne för att skapa sammanhållning. Man kan säga att Scruton användes på samma sätt. Journalisten startade ett ”drev”, fick med sig politiker och andra journalister som gick i flock och piskade upp ”hatminuter” på samma sätt som i romanen. Scruton kan ha utvalts till syndabock därför att han tidigare vågat uttala sig om ämnen där det ”politiskt korrekta” sätter snäva gränser. Nu visade det sig att Scruton hållit sig inom de angivna gränserna, men om intervjun inte hade spelats in, skulle det inte funnits dokumentation och Scruton hade inte kunnat försvara sig. Eftersom bevis spelade roll i det här fallet, har sanningsbegreppet ändå inte helt försvunnit.

Så vad skulle Orwell ha sagt i dag? Han skulle med all säkerhet ha sagt detsamma nu som för sjuttio år sedan, nämligen att vi energiskt ska försvara sanningen, därför att ingenting över huvud taget har något värde om det inte baseras på sanning. Orwell menade att västerlandet inte var nog observant på riskerna och att Storbritannien var sövt av en lång tradition av litteratur där allt till sist ordnar sig. I verkligheten finns emellertid inget som garanterar oss ett lyckligt slut.