Samhälle Krönika
Dags att skrota miljömålsberedningen
Det som skulle vara ett forum för blocköverskridande enighet har förvandlats till motsatsen. Miljömålsberedningen leder till mer polarisering och till att svåra frågor skjuts på framtiden, skriver Hanna Stenegren, miljö- och klimatansvarig på Timbro Miljöinstitut.
När Alliansregeringen 2010 inrättade Miljömålsberedningen var målet tydligt: att skapa en bred parlamentarisk samsyn kring Sveriges mest komplexa och långsiktiga miljöfrågor. Sverige hade redan satt upp ambitiösa miljömål, men för att nå dem krävdes strategier, etappmål och styrmedel som höll över tid, oavsett politisk majoritet. Beredningen var tänkt att vara lösningen – ett forum där alla riksdagspartier kunde enas om riktningen.
I dag är det tydligt att modellen har havererat. Den senaste rapporten, som behandlar biologisk mångfald och nettoupptag av växthusgaser från markanvändningssektorn (LULUCF), blev en uppvisning i splittring snarare än samsyn. 102 förslag – men med reservationer från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet på hela 11 respektive 37 sidor. Beredningens ordförande, Lars Tysklind (L), konstaterade att arbetet snarare präglats av majoritetsbeslut än av breda överenskommelser.
Den senaste rapporten blev en uppvisning i splittring snarare än samsyn.
Miljömålsberedningens förslag väntas öka upptagningen av koldioxid i skog och mark med sju miljoner ton till 2030 – långt ifrån de 19 miljoner ton som Naturvårdsverket bedömer krävs för att Sverige ska nå EU:s åtaganden. Frågan om hur skyddad natur ska rapporteras har länge varit en vattendelare mellan höger och vänster, liksom definitionen av gammal skog och vad det innebär för skogsskyddet. Sverige rapporterar skyddad natur på ett sätt som skiljer sig från andra EU-länder, vilket gör att vi framstår som sämst i klassen – trots att vi skyddar mest skog i hela EU. Miljömålsberedningen föreslår flera välkomna förändringar, som att inkludera frivilliga avsättningar, vilket skulle visa att Sverige faktiskt ligger nära EU:s 30-procentsmål. Även den nya definitionen av gammal skog är en förbättring, då alternativet hade riskerat att skapa stor rättsosäkerhet för skogsägare. Men den långa reservationslistan i slutet av beredningens drygt 900 sidor låter ingen tveka om att frågorna fortsatt delar höger och vänster.
Beredningens uppgift var att skapa bred förankring, men vad händer när den uppgiften blir omöjlig? När polariseringen gör att arbetet snarare fördröjer beslut än bidrar till lösningar?
Sverige har redan en omfattande myndighetsstruktur för miljöfrågor – 26 myndigheter har i uppdrag att arbeta mot miljömålen, varav åtta särskilt ansvarar för uppföljning och utvärdering. Om dessa myndigheter i stället fick tydligare direktiv att ta fram vetenskapligt underbyggda strategier och underlag, kombinerat med att ge särskilda utredare vissa uppdrag, skulle processen bli både effektivare och mer förankrad i expertis i stället för i politisk kohandel.
Skogens roll i klimatomställningen lämpar sig inte för urvattnade kompromisser där alla måste få något.
Miljömålsberedningens senaste betänkande visar tydligt var de stora konfliktlinjerna går. Skogen och markanvändningen är i dag Sveriges kanske mest laddade miljöfråga. Ska skogen användas för att maximera kolsänkor och biologisk mångfald, eller för att säkra en hållbar bioekonomi och industrins råvaruförsörjning? Hur ska vi väga skogsägarnas rättigheter mot de nationella och internationella miljömålen?
Det är frågor som inte lämpar sig för urvattnade kompromisser där alla måste få något – de kräver tydliga beslut och prioriteringar. Att hantera dem i en parlamentarisk beredning leder i praktiken bara till att svåra frågor skjuts på framtiden. Det blir långa förhandlingar där tekniskt komplexa ämnen som LULUCF fastnar i politiska låsningar, i stället för att hanteras genom fungerande styrmedel och tydliga politiska beslut.
***
Regeringen har nyligen gett Miljömålsberedningen i uppdrag att utvärdera och lämna förslag på hur de nationella etappmålen kan utformas så att de bättre överensstämmer med Sveriges EU-åtaganden och effektivt styr mot klimatmålet om nettonollutsläpp 2045. Men förutsättningarna för att lyckas är usla. Uppdraget ska redovisas redan i oktober i år, men oppositionen har inget intresse av att ge regeringen ens en millimeter av klimatpolitiskt spelrum – särskilt inte ett år före valet. Med en regering som har höjt utsläppen snarare än sänkt dem, finns noll incitament för oppositionen att bidra till en vinst på klimatområdet. Det borde regeringen vara medveten om.
Genom att lägga uppdraget på Miljömålsberedningen politiseras frågan ytterligare. Kanske är det avsiktligt, för att sedan kunna anklaga oppositionen för att gnälla utan att vilja kompromissa. Men om regeringen verkligen ville komma framåt, borde uppdraget i stället ha lagts på Naturvårdsverket – en teknisk justering snarare än en politisk process. Det återstår att se om detta var ett strategiskt genidrag eller en ren missbedömning från regeringens sida.
Miljömålsberedningen var en god idé från början, och dess största framgång kom 2016 med det klimatpolitiska ramverket som resulterade i klimatlagen och skarpa klimatmål. Då fanns inga reservationer. Men i dag har beredningen blivit en spegling av det politiska landskapet – splittrad, konfliktbenägen och ineffektiv.
För att fatta långsiktiga miljöbeslut krävs i stället en kombination av expertmyndigheter som tar fram gedigna underlag, och en politisk ledning som vågar fatta beslut och döma av målkonflikter baserade på dessa. Det innebär att regering och riksdag måste ta ansvar för att driva miljö- och klimatpolitiken framåt, snarare än att gömma sig bakom en parlamentarisk beredning som inte längre levererar.
Miljö- och klimatfrågor är för viktiga för att malas sönder i ändlösa politiska kompromisser. Det är dags att sluta jaga konsensus för sakens skull och istället prioritera tydliga beslut som gör verklig skillnad för miljön och klimatet.