Samhälle Krönika
Dags att sluta ljuga i klimatpolitiken
Det är fult att ljuga, förutom i klimatpolitiken. Transportmålet kommer inte att kunna nås, med något partis politik. Ändå jämförs Pourmokhtari med Trump när hon vill revidera målen så att de går att nå, skriver Johanna Trapp.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtaris (L) besked om att hon vill ersätta det svenska klimatmålet för inrikes transporter med ett renodlat elektrifieringsmål har väckt kritik från oppositionen. Miljöpartiet och Centerpartiet talar om ett svek mot Parisavtalet och en kapitulation i klimatpolitiken. Socialdemokraterna jämför Pourmokhtari med Trump. Men sanningen är densamma trots en besviken opposition: det nuvarande transportmålet går inte att nå.
Transportmålet, som röstades igenom av riksdagen 2017, säger att utsläppen av växthusgaser från trafiken (exklusive flyg) ska minska med 70 procent mellan 2010 och 2030. Fram till 2026 har de sjunkit med 19 procent. Det återstår alltså fyra år för de återstående 51 procenten att försvinna. Det är synd att vi inte når målen, men att vi reviderar dem gör inte att vi når dem mindre. Problemet är inte att transportmålet överges nu, utan att det inte går att nå med mindre än att frihet och rörlighet förbjuds. Det var mot bakgrund av det som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari konstaterade häromdagen att Sverige borde överge transportmålet till förmån för ett elektrifieringsmål, någonting som John Hassler föreslog redan 2023 i sin utredning. Hassler kommenterade också Pourmokhtaris förslag på Linkedin:
Givet övriga klimatmål och de krav EU ställer på Sverige handlar Transportsektormålet bara om i vilken sektor utsläppen ska minskas, inte hur stora de sammanlagda utsläppsminskningarna blir i Sverige. Att ersätta transportsektormålet påverkar därmed inte Sveriges klimatambitioner. Transportsektormålet gör det däremot betydligt svårare att klara dem. Detta visade jag i min utredning. Detta betyder inte att utsläppen från trafiken inte måste minska, det måste de tveklöst. Ett elektrifieringsmål som skapar tryck på att samhället vidtar kraftfull åtgärder för att göra elektriska alternativ mer attraktiva är därför också en bra idé.
Det finns inga hemliga resurser att ta av, därför måste varje krona användas effektivt.
Det spelar ingen roll hur höga mål man har om de inte går att nå. I stället för att stirra sig blind på målbilden måste man skapa en väg som gör det möjligt att komma dit. Som Tobias Wikström skriver i Dagens Industri: “Målen är nämligen inga mål, utan medel – för att åstadkomma verklig klimatnytta. Och medel måste kontinuerligt omprövas. Annars ägnar man sig åt fel saker”. Klimatet är viktigt, det kommer kosta pengar och kräver långsiktighet. Det finns inga hemliga resurser att ta av, därför måste varje krona användas effektivt.
Så tänker också EU. En av hörnstenarna i EU:s klimatpolitik är just kostnadseffektivitet. Idén är enkel: ett ton koldioxid skadar klimatet lika mycket oavsett om det släpps ut från ett svenskt stålverk, ett polskt kolkraftverk eller en lastbil i Italien. Därför bör man sänka utsläppen där det är billigast först. Det är tanken bakom en utsläppshandel där varje ton koldioxid kostar lika mycket, för att det är det mest effektiva sättet att sänka utsläppen. Att stirra sig blind på de svenska sektorsmålen riskerar därför att både fördyra och med det försena klimatomställningen.
I detta sammanhang är det också viktigt att ha is i magen beträffande EU:s nya utsläppshandel för transporter, ETS 2. Just nu råder stor osäkerhet i Bryssel om systemet faktiskt kommer att sjösättas fullt ut i hela EU till 2027 som tänkt, eller om det pausas på grund av osäkerhet i Europa. Det som verkligen skulle spela roll för att minska utsläppen från transporterna är om de kom in i utsläppshandeln som planerat, inte vilka nationella mål vi har. Här borde Sverige lägga sitt krut.
Önskan om att vara bäst i klassen verkar vara djupt svensk. Vi vill nå klimatneutralitet först, men vi kan inte stoppa klimatförändringarna på egen hand. Sverige befinner sig i en unik position där vi redan plockat de lägst hängande frukterna i klimatarbetet, vilket gör nästa steg mer komplext och dyrt än det som de andra länderna står inför. Vi ser oss gärna som pålästa och systematiska. De mål som för oss i norra Europa är huggna i sten, är för många sydeuropeiska länder snarare en inspiration. Ändå är det ofta känslor som styr den svenska klimatpolitiken. Det är inte känslor som säger att vi behöver sänka utsläppen, men det är känslor som håller fast oss vid mål vi vet att vi inte kan kunna uppnå i tid. Då är det bättre att erkänna det, för att faktiskt kunna lägga fram en plan som fungerar. Varför vill vänstern så gärna hålla fast vid mål som inte kan nås, snarare än att revidera de som finns så de passar oss bättre? I inget annat fall är det fult att vara ärlig, förutom i klimatpolitiken.