Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Krönika

Där högerpopulister blev den liberala oppositionen

I Italien krävs covidpass – för att gå till jobbet. Men de enda som protesterar är en brokig skara juridikprofessorer, hamnarbetare och högerradikaler. Och ett nationalkonservativt parti lockar nu väljare med liberal politik. Hur blev det så? Det frågar sig Christian Brundu.

De flesta italienare välkomnar covidpasset. Foto: AP Photo/Andrew Medichini

Italien införde den 15 oktober som första land i Europa ett krav på covidpass för att få gå till arbetet. Anställda som dyker upp utan passet ska skickas hem utan lön. Regeringen har aviserat att om dessa åtgärder inte får önskad effekt på vaccinationsgraden så väntar fler och hårdare restriktioner. 

Besluten har tagits av Mario Draghis regering. Den stöttas av vänsterpopulistiska Femstjärnerörelsen, nationalistiska Lega, socialdemokratiska Partito Democratico och Berlusconis gamla parti Forza Italia. 

En svensk motsvarighet skulle vara en regering ledd av Stefan Ingves med Miljöpartiet, en blandning av Ny Demokrati och Skånepartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna som underlag. Den politiska oppositionen måste väl bestå av liberaler, antar den uppmärksamme läsaren. Inte alls – motståndet består av nationalkonservativa, och i delar högerextrema, Fratelli d’Italia (”Italiens bröder”) och vissa delar av högerpopulistiska regeringspartiet Lega.  

Matteo Salvini är Legas partiledare. Foto: Shutterstock

De som går ut på gatorna och demonstrerar är en brokig skara: Professorer i juridik som menar att restriktionerna är ett hot mot våra rättigheter; antivaxxare som hävdar att vaccinet är en judisk 5G-konspiration; hamnarbetare med kopplingar till vänsterautonoma rörelser går sida vid sida med neofascistiska grupperingar. De två sistnämnda grupperingarna som ägnade en stor del av efterkrigstiden åt att döda varandra har nu hittat en gemensam fiende. 

Italienare litar i regel inte på staten, ändå stöttar de flesta de nya åtgärderna. Den ytterkantshöger som ofta accepterar omfattande statliga ingrepp, har blivit den viktigaste parlamentariska oppositionen. Hur blev det egentligen så? 

***

Italiens ”första våg” kom inte februari 2020 – den kom tio år tidigare. Den globala finanskrisen och den efterföljande Eurokrisen raderade tjugo års tillväxt. 2018 hade Italien fortfarande inte återhämtat sig från krisen. När coronapandemin kom drabbades Italien hårt. Den redan svaga ekonomin fick stora problem när den viktiga turistnäringen försvann. 

En anledning till att de flesta italienare accepterar covidpassen är för att de ses som ett sätt att få fart på ekonomin. Acceptansen för restriktioner är egentligen inget som sticker ut, i flera andra europeiska länder har utegångsförbud, masktvång, vaccinpass, och så vidare, haft stort stöd bland befolkningen. 

Det intressanta är vilka som inte stöttar åtgärderna. Fratelli d’Italia kallar striden mot covidpassen lika viktig som kampen mot viruset.

Prostester mot nya covidpasset i Rom i oktober. Foto: Mauro Scrobogna/LaPresse via AP

De italienska högerradikala fraktionerna började växa efter eurokrisen och samlar i dag nära 40 procent av befolkningen. Merparten av dagens italienska höger är mot invandring, främlingsfientlig och islamofobisk. I det avseendet liknar den Sverigedemokraterna. Men högern är också antifederalistisk och mot statliga ingrepp. Fratelli d’Italia förespråkar en platt skatt på 15 procent och ett konstitutionellt skydd mot höga skatter. Lega och Fratelli vill båda stärka regionernas ställning gentemot Rom – som i det här sammanhanget fyller samma funktion som nidbilden av Washington DC eller Stockholm som en symbol för etablissemang och centralisering. 

Likheterna med det Republikanska partiet i USA är slående. Efter finanskrisen växte Tea Party-rörelsen fram, som var starkt marknadsliberal. Den kidnappades av främlingsfientliga och nationalistiska krafter, som sedan kulminerade i Trump.

Giorgia Meloni leder partiet Fratelli d’Italia. Foto: Shutterstock

Observationen blir att de italienska högerradikalerna skiljer sig från sin skandinaviska motsvarighet – här finns ingen längtan efter Per Albin Hanssons folkhem. De blandar i stället nationalkonservativt tankegods med en närmast nyliberal kritik av staten. 

Det resonerar väl med den skepsis många italienare känner inför det offentliga. När inga andra partier lyft det så har de högerradikala växt. Paradoxalt nog inte för deras nationalkonservativa politik, utan för deras liberala.

Det finns liknande skeenden även i Sverige. Ny Demokrati bildades i svallvågorna av 90-talskrisen och hade marknadsliberala drag. Efter migrationskrisen 2015 kantrade både den libertarianska amatörradion Radio Bubbla och Ludwig von Mises-institutet och la sig till med etnonationalism och islamofobi. 

I samtliga fall, från Tea Party-rörelsen till Bert Karlsson har kritik mot staten och upplevd kris varit en häxbryggd. Det är högern som i land efter land stillat efterfrågan på nationalistiska perspektiv. Marknadsliberaler har haft en förmåga att bli auktoritära i sin kritik av staten. Lärdomen borde vara att bara för att man är marknadsliberal så innebär det inte att man är vaccinerad mot högerextremt tankegods.