Därför bråkar Brysselliberalerna

Tidöavtalet har fått partigruppen Renew Europe i EU-parlamentet att rikta hård kritik mot Liberalerna. Efter långa diskussioner skrev gruppen att de inte kommer “att bjuda in – för närvarande – Liberalernas ledning till Renew Europe-gruppens evenemang”. Dessutom kommer paraplyorganisation för Europas liberala partier, ALDE, att skicka en faktainsamlande delegation till Sverige, för att undersöka samarbetet inom det svenska högerblocket. 

Renew bildades efter Europaparlamentsvalet 2019 som ett samarbete mellan ALDE-partierna och Emmanuel Macrons parti En Marche. En i detta sammanhang lustig detalj: vid bildandet av den nya gruppen ströks ordet ‘liberal’ ur namnet, på fransmännens begäran.

Sannolikheten att Liberalerna utesluts ur Renew eller ALDE är liten. Ändå spekulerar Centerpartiets EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani offentligt om att ärendet kommer finnas på agendan under ALDE:s förtroenderåd i december. Samtidigt som Annie Lööf säger att Centerpartiet inte förespråkar Liberalernas uteslutande har Al-Sahlani hållit ett högt tonläge.

Centerpartiet och resten av Renew har uttalat ett fortsatt personligt förtroende för Karin Karlsbro, Liberalernas enda EU-parlamentariker. Under en presskonferens uttryckte Renews gruppledare Stéphane Séjourné från franska En Marche, att Karlsbro har “rätt värderingar och alltid kämpat mot de extrema, både internt inom sitt parti och här i EU-parlamentet”. Vilka folkpartistiska extremister Karlsbro har tagit fajten mot specificeras inte.

Det fascinerande med historien är att det här händer nu. Det hade kunnat hända betydligt tidigare.

Det fascinerande med historien är att det här händer nu. Det hade kunnat hända betydligt tidigare. Dansk Folkeparti var en del av liberala Venstres regeringsunderlag från 2001 och framåt. Nederländska VVD bildade regering med Pim Fortuyn Lijst 2002 och ingick i budgetsamarbete med Geert Wilders PVV 2010 till 2012. Finska Centerpartiet regerade med Sannfinländarna mellan 2015 och 2017. I Slovenien ingick liberala Državljanska Lista mellan 2012 och 2013 i en regering ledd av högerpopulistiska SDS. Partiet blev till och med medlem i ALDE efter att ha ingått i regeringen. Efter valet 2019 bildade estniska Centerpartiet till mångas förvåning en koalitionsregering där det högerextrema partiet EKRE ingick.

Dessa samarbeten – som i flera fall inneburit regelrätta koalitionsregeringar – har samtliga mött minimal kritik från den europeiska liberala rörelsen.

Det är värt att rikta särskilt uppmärksamhet mot det estniska exemplet.  EKRE:s förra respektive nuvarande partiledare, Mats och Martin Helme, gjorde vitmaktgester när de svors in som parlamentariker. De tror på konspirationsteorier om att den ‘djupa staten’ stal valet från Donald Trump och villkorade regeringsbildningen med folkomröstning om att definiera äktenskap som enbart mellan en man och kvinna. De försökte även tvinga rikspolischefen att avgå utan premiärministerns vetskap.

Initialt avrådde den dåvarande gruppledaren Guy Verhofstadt skarpt det estniska  Centerpartiet från att ingå i koalition med EKRE. Premiärminister Juri Ratas ignorerade detta, utan några konsekvenser på EU-nivå. Och någon ytterligare kritik riktades aldrig mot de estniska liberalerna. 

Särbehandlingen av Liberalerna blir därför intressant. Varför nu? Vad har förändrats? Vilka är motiven bakom det höga tonläget från Renews gruppledare?

Renews partiledare Séjourné har motiverat kritiken med Liberalerna med att: “Jag kan inte vara hård mot mina politiska fiender, och mjuk mot de mina när de gör samma sak”. Han syftar på center-högergruppen EPP:s långdragna och i flera avseenden tveksamma hantering av Ungerns högernationalistiska regeringsparti Fidesz. 

Äpplen och päron, med andra ord. De logiska parallellerna till att Liberalerna samarbetar med Sverigedemokraterna är naturligtvis andra liberala partiers samarbeten med uppenbart icke-liberala partier. Och sådana har det, som noterats ovan, funnits många i EU de senaste 20 åren.

Fidesz var medlem i EPP och Viktor Orban är Ungerns premiärminister. Den ungerska regeringens långa historia av att underminera demokratiska institutioner, rättsväsendet, fria medier, minoriteters rättigheter och EU:s gemensamma utrikespolitik, inte minst gällande Ukraina, talar för sig för sig självt.

Det kan naturligtvis vara så att det enklaste, mest uppenbara svaret är korrekt. 

Det kan naturligtvis vara så att det enklaste, mest uppenbara svaret är korrekt. Sverigedemokraternas nazistiska rötter är minst sagt svårsmälta.

Att ett liberalt parti samarbetar med ett parti som för inte så länge sedan tvingades införa uniformsförbud på sina möten, och som regelbundet kastar ut medlemmar som har direkt nazianstrukna åsikter framstår naturligtvis som märkligt. På samma sätt är det fullt förståeligt att politiker från länder där den nazistiska ockupationen är ett levande minne ställer sig frågande kring hur ett parti med nazistiska rötter kunnat växa sig till att bli Sveriges näst största. Det skulle högst sannolikt vara omöjligt i de flesta europeiska länder. 

Samtidigt är Europa fullt av liberala realpolitiker, som sällan gör ett stort nummer av östeuropeiska populisters etnonationalistiska ursprung.

En annan uppenbar förklaring är att Renewgruppen inte fanns när de andra samarbetena mellan liberala partier och högerpopulister inleddes. Macrons parti, som är tongivande i Renewgruppen, är präglat av konflikten med Marine Le Pens högerpopulister och av en tid när motståndet mot högerpopulismen blivit en allt viktigare del av den ideologiska identiteten för många liberaler.

Men det är heller inte osannolikt att inrikespolitiska överväganden kan ha viss betydelse. Att Centerpartisten Abir Al-Sahlani väljer att rikta offentlig kritik mot Liberalerna bör förstås även ses mot bakgrund av de två partierna stod på olika sidor i det senaste riksdagsvalet. 

Polarisering riskerar göra oss alla dummare. Vi väljer sida, tillhör ett lag, söker de enkla svar som matchar vår världsbild. Höjer Al-Sahlani rösten på jakt efter personliga inrikespolitiska poänger? Ja, det förefaller sannolikt. Hennes malplacerade debattinlägg om Johan Pehrson i Europaparlamentet implicerar det. Annars vore det väl vettigare att lägga talartiden i Europaparlamentet på de frågor som hanteras där, och låta partikamraterna på hemmaplan hantera Tidöavtalet?

Men det betyder inte att de franska politiker vars föräldrageneration levde i det av nazisterna ockuperade Paris inte har goda skäl att höja på ögonbrynen. Sverigedemokraterna har gjort en snabb resa. Från uniformsförbudet 1996 till Tidöavtalet 2022 har det gått mindre än 30 år. Namn som Ädel och Fallenkvist minner om att resan till ett rumsrent borgerligt parti knappast är avklarad. Det är inte obegripligt att ALDE tänker komma på faktasamlande studiebesök till Sverige, även om alla som någon gång träffat en folkpartist kan tycka att det förefaller lite övermaga nervöst.