Rutger Brattström i Buenos Aires:
Därför överraskade Milei i det argentinska valet
Utblick Reportage
Vad var det egentligen som hände när Argentinas president Javier Milei överraskade många genom att vinna stort i förra helgens kongressval? Rutger Brattström rapporterar från Buenos Aires om de avskräckande konsekvenserna av peronistsegern i lokalvalet tidigare i höstas och om vad som nu väntar i fråga om liberal reformpolitik.
Det är tisdag morgon i Buenos Aires, trafiken står nästan stilla på de löjligt breda gatorna. Uberföraren är inte intresserad av att prata, han lyssnar på radion. Där pågår en hetsig debatt om vad som egentligen hände under söndagens val till den argentinska kongressen.
I september gick provinsen Buenos Aires, där omkring 40 procent av väljarna bor, till lokalval. Det som såg att bli ett jämn affär resulterade i en kraftig seger, med 13 procentenheters marginal, för det vänsterpopulistiska peronistpartiet Fuerza Patria. När provinsen röstade igen i mellanårsvalet den 26 oktober var avståndet inhämtat. Mileis parti La Libertad Avanza vann knappt i provinsen Buenos Aires och med stora siffror i andra delar av landet. Det som alla trodde skulle bli en peronistisk framgång slutade med att liberalerna tog hem 64 platser underhuset och 13 i senaten, mot peronisternas 46 respektive 6.
Till slut kommer taxin fram till den pampiga marmorbyggnaden som huserar Facultad de Ciencias Económicas de la Universidad de Buenos Aires. Vi är något sena till caféet på andra sidan gatan, men det gör inget, Iván Carrino har precis ställt sig i den korta kön.
Vi slår oss ned vid ett bord med varsin cappuccino och börjar prata om allt som hänt sedan jag träffade Iván senast, för lite mer än ett år sedan. Han är fortfarande professor i nationalekonomi och håller just nu en av grundkurserna. ”Tyvärr behöver jag föreläsa om både Keynes och Marx” skrattar han och berättar att han tycker att presidenten gör ett bra jobb, allt inräknat.
”Milei har varit mycket mer ortodox i sin valutapolitik än man hade kunnat vänta, men jag tycker att han gjort det så gott han kunnat.”
Förra gången pratade vi om behovet av att liberalisera valutahandeln och låta peson flyta fritt. Jag frågar om han tycker att Mileis valutareformer varit för försiktiga, och för sena. Med fri växelkurs hade väl Milei sluppit be om amerikanska stödköp av pesos?
– Milei har varit mycket mer ortodox i sin valutapolitik än man hade kunnat vänta, men jag tycker att han gjort det så gott han kunnat. Fram till april kontrollerade regeringen växelkursen helt och hållet, men nu låter man den fluktuera inom ett förbestämt band. Nu kan privatpersoner handla så många dollar de vill, och det har blivit lättare för företag med. Peson tillåts skifta med 40 procent i värde, det är ett enormt spann, i en vanlig ekonomi hade det i praktiken inneburit att politiken slutat blanda sig i valutan.
Argentina är dock inget vanligt land. Fram till september höll sig växelkursen mellan peso och dollar i mitten av bandet, men efter provinsvalet ändrades förutsättningarna. Ett liknande resultat i mellanårsvalet skulle ha inneburit att den budgetbalans som Milei åstadkommit efter stora nedskärningar skulle bli svår att upprätthålla. Inför risken att peronisternas inflytande skulle stärkas i parlamentet störtdök pesons värde och växelkursen nådde snart bandets övre tak på närmare 1 500 pesos per dollar.
– Efter att bandet införts stärkes peson till en början, men sen gick dollarpriset upp till följd av osäkerheten kring regeringens möjligheter att genomföra sin politik. Till skillnad från tidigare innebär inte bandet något förbud mot att köpa och sälja valuta utanför den officiella kursen. För att växelkursen inte ska gå över taket är centralbanken helt enkelt tvungen att sälja dollar och köpa peso tills kursen går ned.
De senaste veckorna har marknaderna varit turbulenta och växelkursen har studsat i taket minst en gång i veckan. Varje gång har centralbanken blivit tvungen att urholka sin sinande pengakista med alldeles för få dollar. Till slut fick Milei be Donald Trump om hjälp med att stödköpa pesos, och det fungerade för att stabilisera marknaderna.
Jag frågar om man inte ska se på bandet som en priskontroll, som leder till brist på dollar i Argentina, och därmed en ständigt ökande efterfrågan. I Sverige har vi kontrollerat priset på hyresbostäder, vilket leder till brist. Vill vi ha fler bostäder borde vi släppa priserna fria. Iván håller med om bostäderna, men inte om valutan.
– Bandet är inte en priskontroll. Det är en regelbaserad ordning och viktigt för att hålla nere inflationen. Centralbanken förstör helt enkelt pesos när det blir för många, och betalar för det. Det är rimligt och inte illiberalt. Efter åratal av misskötsel bestäms inte den argentinska pesons värde av ekonomins produktivitet. Hade vi tillåtit dollarkursen att dra i väg nu, bara för att peronisterna gick bra i ett lokalval, hade det resulterat i en ny cykel av prishöjningar. Milton Friedman argumenterar för fritt flytande valutor och deras stabilitet på lång sikt och jag håller med honom. Men just nu jobbar vi på kort sikt.
Efter valet har situationen ändrats markant. Peronisternas oväntade nederlag, till och med i provinsen Buenos Aires, har gett Milei fått gynnsamma förutsättningar för framtida reformer i kongressen. Efter valresultatet stärktes peson, den argentinska landrisken sjönk med 40 procent och börsen rusade. Iván ser optimistiskt på framtiden.
– Vi vet inte hur många dollar som USA bidrog med fram till valet, men det är långt ifrån de 40 miljarder som det talats om i media. Nu ligger växelkursen inom bandet och vi får hoppas att det fortsätter så. Då kommer det inte behövas några fler stödköp. Men på sikt behöver vi bygga vettiga institutioner och göra centralbanken fristående.
Argentina är ett oförutsägbart land, nya politiska risker kan få ekonomin att skaka framöver. Om Donald Trumps löfte att köpa pesos kvarstår vet ingen, men nu ser det ut som om fortsatt inblandning inte behövs. Ändå rapporterar Dagens Nyheter att ”stöd på otroliga 375 miljarder kronor i lån och bidrag” är på väg och Aftonbladet att ”Vinsten innebär nämligen att Argentina får ta del av USA:s stödpaket på 40 miljarder dollar”. Det stämmer helt enkelt inte.
Några bidrag eller nya lån från USA har inte legat på bordet. Stödköp utlöses bara av att pesokursen slår i taket, inte av Mileis valvinst. Jag frågar Iván om inte Trump ändå påverkade valet med sina pengar och uttalanden.
”Argentinare hatar USA. Att förhandla med Trump är inte populärt, om något innebär hans inblandning netto noll i väljarstöd.”
– Allmänheten vill verkligen inte att dollarpriset ska gå upp och de hatar tanken på en devalvering, vi har haft många traumatiska upplevelser av det. Folk förstår bandet och håller koll på centralbankens dollarreserver. Vem vet vad som hade hänt om vi inte försvarat taket trovärdigt, men man kan inte säga att Donald Trump vann valet. Han gav oss dollar, men argentinare hatar USA. Att förhandla med honom är inte populärt, om något innebär hans inblandning netto noll i väljarstöd.
Otvivelaktigt hände dock något mellan september och oktober. Resultatet i provinsen Buenos Aires visar det tydligt. Iván har en teori, som visar sig vara den vanligaste bland de ekonomer, politiker och väljare jag träffar.
– Det är en stor skillnad på provinsval och nationella val. Provinsvalet handlar inte om Milei och är mycket mindre viktigt. Valdeltagandet var mycket högre i söndags än i september, den här gången gick Milei-väljarna och röstade. En annan stor grupp röstade på peronismen i september, såg att det utlöste instabiliteten, insåg att de inte ville ha det och ändrade sig till oktober.
Iván hoppas att valvinsten blir startpunkten på nästa fas i Mileis reformagenda, en som handlar mindre om dollarreserver, inflation och Donald Trump och mer om strukturreformer.
– Äntligen har det blivit dags att privatisera statliga bolag, avreglera arbetsmarknaden, reformera skatterna och fixa pensionssystemet. Det har gjorts en del, men framförallt på mikronivå av avregleringsminister Federico Sturzenegger. Nu är det dags att jobba tillsammans med kongressen.
***
En som arbetar med reformerna är Agustín Etchebarne på den regeringsnära tankesmedjan Fundación Libertad y Progreso. När han släpper in mig på sitt kontor, fem våningar upp i centrala Buenos Aires, strålar han av självförtroende över valresultatet.
När han pratar om vad regeringen behöver göra använder han ”vi” och på hans twitterprofil står det att han ”arbetar jag för ett fritt och välmående Argentina, för det krävs LLA+PRO”, vilket anspelar på kombinationen av partierna i Mileis regeringsunderlag, La Libertad Avanza och Propuesta Republicana. Agustín delar Iván Carrinos valanalys, men har ytterligare en delförklaring till varför väljarna i Buenos Aires bytte fot.
– I september körde peronisterna en riktigt smutsig kampanj mot Karina Milei. De släppte några ljudklipp som de hade klippt och klistrat i för att få det att se ut som om det fanns korruption i närheten av presidenten. De sa också att det fanns fler ljudklipp inifrån Casa Rosada, med Karinas röst, som de skulle släppa en gång i veckan fram till valet. Den första veckan var fylld av enorm ångest, men när klippet kom så innehöll det ingenting, man kan bara höra Karina säga ”vi måste hålla ihop i regeringen”.
”Milei hade riktiga vallöften, och ett tydligt mål – att Argentina ska till toppen av rankingen i ekonomisk frihet.”
Ytterligare en förklaring till valvinsten var skillnaden mellan Mileis och peronisternas kampanjer.
– Milei hade riktiga vallöften, och ett tydligt mål – att Argentina ska till toppen av rankingen i ekonomisk frihet. För det krävs reformer av arbetsmarknaden, pensionerna och skattesystemet. Peronisterna hade bara ett budskap ”stoppa Milei”. Nu vann vi en jordsskredsseger, och även om vi inte har en majoritet kommer det nu att bli enkelt att genomföra reformer.
Jag frågar om inte det amerikanska stödet också var viktigt.
– Stödet från Trump och hans finansminister Scott Bessent var väldigt viktigt. Argentina har två olika ekonomiska jämvikter, den normala, där vi befann oss fram till september, och kapitalflyktsjämvikten. Framträdande peronistiska företrädare sa att de ville sluta betala ränta och amorteringar på statsskulden, det är klart att vi får en kris då. När det sker kapitalflykt kan växelkursen hamna var som helst, då vill människor växla till dollar oavsett kostnad. Rädslan för peronismen riskerade att leda till att peronismen kom tillbaka. Det var de här problemet som Milei ville lösa med dollarisering, men nu fick vi Scott Bessent i stället. Men den amerikanska staten har inte gett oss pengar, det är den som tjänar pengar. Bessent köpte pesos för cirka 2,1 miljarder dollar vid toppen av bandet och kan nu sälja dem med vinst.
Milei och Trump har uppenbarligen byggt någon form av vänskap som spelat in i beslutet om att komma till Argentinas undsättning, men är rimligen inte den enda anledningen till det amerikanska stödet. Det handlar också om geopolitik, konstaterar Agustín.
– Argentina har under lång tid närmat sig Kina. Vi hade redan en valutaswap med den kinesiska staten och flera gemensamma projekt, men nu rör vi oss emot en tydlig strategisk allians med USA. På lång sikt är det avgörande, USA har bara 340 miljoner invånare, Kina har 1,4 miljarder, och Europa är inte en spelare. Latinamerika behöver ansluta sig till västvärlden, men för det måste man sprida kapitalismen. Milei är den enda som är villig att göra det. Argentinas framgångar kan rita om kartan. Vi har redan sett en högerkandidat väljas i Bolivia, nästa år kan Brasilien och Colombia följa efter.
Argentina har ännu en lång väg att vandra. I den senaste utgåvan av Fraser Institutes Economic Freedom of the World, med data från 2023, kom landet på plats 159.
– Reformförslagen finns redo och vi har redan pratat med några av centristpartierna i kongressen. Vi ska få mer flexibla arbetsmarknadsregler. För det första måste man kunna lämna fackförbund, i dag är många arbetare tvångsanslutna. I vissa fall tvingas de att betala tio procent av sin lön i avgifter till facket. Dessutom måste vi ge mer makt till de som faktiskt jobbar på en arbetsplats, lokala överenskommelser måste trumfa branschomfattande. Det här kommer bli tufft och vi kommer inte att få 10o procent av det vi vill.
”Vi kommer behöva göra oss av med de allra flesta skatter och bygga ett nytt system helt från grunden.”
Agustín pekar också på att Argentina behöver få till en stor skattereform.
– I nuläget har vi omkring 155 olika skatter, det är alldeles för många. Några är helt galna, i vissa provinser har man skatt på varje steg i en leveranskedja. Först beskattas försäljningen av vetet, sedan mjölet, sedan brödet, och sedan den färdiga mackan. Vi har också en förmögenhetsskatt på 1,5 procent av alla dina tillgångar, och det utan att man drar bort dina skulder! Vi kommer behöva göra oss av med de allra flesta skatter och bygga ett nytt system helt från grunden. Nu kan vi äntligen göra det. Sedan kan vi släppa på valutabandet och öppna ekonomin på riktigt, reformerna måste komma först.
Slutligen frågar jag om inte Javier Milei har gjort några misstag. Hade han dollariserat så som han lovade under valkampanjen hade man kanske kunnat undvika höstens instabilitet.
– Milei har gjort många misstag, men det är också väldigt svårt att förändra ett 80 år gammalt system med kongressen emot sig. På det stora hela har han gjort ett väldigt bra jobb, inflationen och fattigdomen har sjunkit, samtidigt som man rensat upp i centralbanken och fått överskott i budgeten. Det största misstaget är nog att han inte varit så bra på att bygga koalitioner. Det beror nog delvis på hans personlighet, men det kanske är på grund av den som han kan vinna val? Sanningen är väl den att inga stora män är perfekta. Tänk på Mirabeau eller Napoleon, de var långt ifrån perfekta, men de åstadkom enorma saker.
Omslagsfoto: AP Photo/Rodrigo Abd