Idéer Krönika
De oblyga lögnernas tid
Ett decennium efter att begreppet "post-truth" myntades tycks det offentliga samtalet glida allt längre från objektiva grunder. Ann Heberlein reflekterar över sanning och lögn i hyperrealitetens tidevarv.
Lever vi, som Göran Rosenberg hävdar, i ”lögnens tid”? I sin utmärkta bok, betitlad just I lögnens tid (2025) menar han att ”lögnens tid är en tid då lögnen inte längre kan kommuniceras emot”. George Orwell gestaltar ett sådant tillstånd i dystopin 1984 i vilken orden gjorts obrukbara eftersom de plötsligt betyder motsatsen – frihet är slaveri och krig är fred.
Ett decennium efter att begreppet ”post-truth” dubbades till årets ord i Oxford Dictionaries har de oblyga lögnerna blivit legio och sanningen mist i betydelse. Oxford Dictionaries definierade post-truth som ”omständigheter under vilka objektiva fakta har mindre påverkan på allmänheten än vädjan till känslor och personlig övertygelse”. Vad som faktiskt föreligger och hur saker och ting förhåller sig har alltså mindre betydelse än vad man känner och vilka föreställningar man har om världen.
Nationalencyklopedin definierar ”sanning” som ”yttrande eller tanke som överensstämmer med verkligheten”. Det är en definition som fungerade bättre för några decennier sedan, i en tid då upplysningstidens ideal fortfarande var levande och eftersträvansvärda. Upplysningsprojektet strävade efter objektiva sanningar och utmanade religiösa dogmer och ideologiska föreställningar. Filosofer som Voltaire, Descartes och Hobbes trodde på människans förnuft och empiriska fakta.
Kommunikationen har brutit samman när vi inte längre är överens om hur verkligheten gestaltar sig, eller ens vad som är verkligt.
Upplysningsfilosofins tilltro till rationalitet och objektiva sanningar utmanades sedermera av postmodernismen. Postmodernismens tänkare, som Derrida, Foucault och Baudrillard, lärde oss vikten av att beakta olika perspektiv och erfarenheter i vår strävan att förstå och forma verkligheten. Den viktiga läxan här är ödmjukhet, inför andras situation, och insikten i maktens relation till sanningen. Den mindre lyckade konsekvensen av det postmoderna ifrågasättandet av sanning/sanningar manifesteras i uttryck som ”min sanning” eller ”sant för mig”.
Den som slänger sig med sådana uttryck sysslar inte med sanning, utan med narrativ och fiktion. I en tid då människor tycks leva i olika verkligheter reduceras sålunda sanningen till en fråga om tycke och smak, egna tolkningar, fördomar och förutfattade meningar. Kommunikationen har brutit samman när vi inte längre är överens om hur verkligheten gestaltar sig, eller ens vad som är verkligt.
Den franske filosofen Jean Baudrillard menar att det postmoderna samhället definieras av tecken och symboler, producerade av media, underhållningsindustrin och informationsproduktion snarare än av något konkret. De ord och symboler vi omges av refererar nämligen inte till något konkret och reellt, utan till andra ord och symboler. Vi lever i det han kallar ”hyperrealitet”, i vilken simuleringar av verkligheten får större betydelse än verkligheten själv.
I hyperrealitetens tidevarv är i alla fall en av de traditionella definitionerna av sanningsbegreppet lätt att avfärda för den som vill. ”A belief is true if and only if it corresponds to a fact”, hävdar Bertrand Russell i Philosophical Essays (1910). Russell formulerade den så kallade korrespondensteorin om sanning. Enligt den är blott ett påstående som överensstämmer med fakta är sant.
Den idén tycks chockerande många människor ha övergett i dag, inte minst inom den politiska sfären. Också sådant som är empiriskt belagt – exempelvis i klimatfrågan – ifrågasätts och avfärdas obekymrat. Så har exempelvis Jimmie Åkesson obekymrat avfärdat den klimatkris som lejonparten av världens klimatforskare menar att vi befinner oss i.
Trots filmer och vittnesmål som motsäger Vances påståenden väljer människor att tro att det hela är en ”mediaskandal”.
Åkesson tycks omfamna en perverterad form av den teori om sanning som benämns koherensteorin. Koherensteorin menar att ett påstående är sant om det kan passas in i ett större system av liknande satser: ”A belief is true if and only if it is a part of a coherent system of beliefs”, hävdar den brittiske filosofen Harold Henry Joachim i The Nature of Truth (1906). En utsagas sanningshalt är alltså beroende av andra utsagors tillförlitlighet. Sanningen är alltså något man söker snarare än något man bevisar.
Joachims teori är rimlig, och på många sätt mer tillämpbar exempelvis i moralfilosofiska och teologiska frågor än Russells tämligen fyrkantiga korrespondensteori – men om koherensteorin ska fungera måste den vila på tillförlitliga utsagor. I en tid av åsiktsbubblor, alternativa fakta och konkurrerande verklighetsuppfattningar är den mindre fruktbar. I stället för att avgöra vad som är sant ger den möjligheter för mindre nogräknade individer att bygga sina egna trossystem, i vilka sådan påståenden som att ”public service är vänstervridet”, ”myndigheter korrumperade”, ”forskare är aktivister” är fundamentala.
Samtiden ger rika exempel på det perverterade användandet av koherensteorin – JD Vance påståenden i samband med dödsskjutningen i Minneapolis då en ICE agent dödade trebarnsmamman Renee Good om att hon ägnat sig åt ”terrorism” fungerar eftersom skepsisen mot media är utbredd bland hans supporters. Trots filmer och vittnesmål som motsäger Vances påståenden väljer människor att tro att det hela är en ”mediaskandal” och en ”attack på ICE”, som Vance hävdar.
I Sverige försöker sig SD-ledamoten Katja Nyberg på samma strategi. Nyberg utreds för misstänkt rattfylleri och narkotikabrott efter en incident den 28 december. Polisen uppger att snabbtester i samband med ingripandet indikerade narkotikapåverkan och en påse med misstänkt innehåll beslagtogs. När Nyberg konfronterades av media uppgav hon att hon var ”förvånad” och inte kände igen sig i beskrivningen.
Nybergs utsaga flög bland hennes supporters, det vill säga SD-väljare, eftersom misstron mot media och myndigheter, som polisen, är utbredd bland dem, liksom föreställningen om att Sverigedemokrater är särskilt utsatta och förföljda. ”Var är bevisen? Var allt bara hittepå??!??”, skriver en beundrare på X. ”Gais Åke” spekulerar på samma plattform om att det hela var ”ett taffligt försök av Aftonbladet att klämma åt en politisk motståndare” och en ”Renee” menar att det hela är ”ett påbud från vänster”.Göran Rosenberg menar att vi lever i ”de oblyga lögnernas tid”. Att det förekommer skarvande med sanningen och lögner i politiken är naturligtvis inget nytt. Ett av Machiavellis råd i Fursten (1513) är att, vid behov, ”låta orden skyla sanningen”, men att göra det så att ingen noterade det. I dag är lögnen oblyg, och lögnaren obrydd. Det spelar ingen roll om lögnen är en uppenbar lögn. Lögnarens sympatisörer kommer att tro på henne ändå, av ren princip.