De socialdemokratiska kulturkrigsprofitörerna

”Att frågan om trygghet och lugn på biblioteken, åtminstone tidigare, har betraktats som en höger-vänster-fråga är obegripligt”, konstaterar Vesna Prekopic i en kommentar i DN:s kulturdel. 

Nej, det är faktiskt inte obegripligt. Av det mycket enkla skälet att starka krafter ville ha det exakt så. Det finns aktörer i samhällsdebatten som trott – och tror – sig tjäna på att göra det till inte bara en vänster-högerfråga, utan till en fråga om gott och ont, svart och vitt. Dessa kulturkrigets profitörer har i fråga efter fråga fått debatten att handla om uppsåt, ”signaler”, främlingsfientlighet, klassförakt. Och den järnhårda svenska statsvetenskapliga lagen om att frågor till slut lägger sig på vänster-högerskalan har gjort sitt. 

Att frågan återigen är aktuell beror på senare tids rapporter om att ungdomsgäng sätter skräck i bibliotekspersonalen (bland många andra) i Göteborgsförorten Hammarkullen. Personalen vågar inte anmäla övergreppen till polisen eller orosanmäla barn som uppenbart befinner sig i fritt fall snarare än på glid. Grundläggande förebyggande sociala system sätts ur spel på grund av rädsla, bristande uppbackning från chefer och politiker. Och vittnesmålen från biblioteket ger en bild av en krigszon. Personalen blir hotad till livet. På ett bibliotek. 

Vad som borde ha varit en diskussion om hur ett uppenbart problem skulle kunna lösas, blev en starkt politiserad diskussion om problembeskrivningen.

Att trygghet och lugn på biblioteken inte borde vara en vänster-höger-fråga är självklart. Men det är inte obegripligt att det är det. Vad som borde ha varit en diskussion om hur ett uppenbart problem skulle kunna lösas, blev en starkt politiserad diskussion om problembeskrivningen.

När Paulina Neuding började skriva om ordningsproblemen (för att använda en eufemism) på Sveriges bibliotek angreps hon våldsamt från vänsterhåll – inte minst av ledande socialdemokrater – för att hennes sätt att uppmärksamma ordningsproblemen hade en främlingsfientlig ton. 

Neudings artiklar var väl researchade och lyfte ”social oro” på bibliotek i Östra Göinge, Vårgårda, Västerås, Jönköping, Stockholm, Gävle, Göteborg, Ängelholm, Höör, Eslöv, Burlöv och Landskrona. Det var inte en isolerad händelse, det var ett utbrett problem. 

Kulturkrigsprofitörerna såg i detta i detta en möjlighet att smeta dunkla motiv och stämningar på henne. Längst gick Roger Mogert – vid tiden ledande socialdemokrat och kulturborgarråd i Stockholm:

Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.

Mogert hävdade vidare att det var exkluderande att hävda tystnad på biblioteket, eftersom det riskerade att stänga ute dem som inte kom från läsande hem. 

En debatt som bedrivs av konservativa debattörer – en del av dem bristfälligt maskerade som liberaler – i syfte att omvandla biblioteket till ett mausoleum över boken och därmed samtidigt driva ut sådana som jag från templet.

Den extrema anklagelsen om främlingsfientlighet upprepades och Neuding tvingades försvara sig (väl ska sägas). Sakfrågan kom i bakgrunden. Vi debatterade om huruvida det var rasism att hävda ”tysthetsnormen”. 

Mönstret känns igen. Kulturkrigsprofitörer som Roger Mogert har under lång tid blockerat ett rationellt politiskt samtal om inte bara uppenbara – utan också allvarliga – samhällsproblem. Ordning och reda på bibliotek handlar om det offentliga – i slutändan statens – sätt att markera en förväntan på medborgarna.

Professor Sten Widmalm forskar bland annat på hur det demokratiska samtalet i Sverige bedrivs. 

I en intervju i Dagens Nyheter pekar Widmalm på flera problem i den svenska demokratiska kulturen. Främst de tvära sakpolitiska kast som görs och där positioner som tidigare utmålats som odemokratiska, omoraliska eller till och med fascistiska, helt plötsligt intas av dess starkaste kritiker. Språkkrav för medborgarskap var främlingsfientligt. Diskussion om volymer i migrationspolitiken var att fiska i grumliga vatten. Nato-medlemskap var destabiliserande för säkerheten. Osv.

Att det som nyss stämplades som främlingsfientligt nu betraktas som rätt och riktigt av samma politiker får konsekvenser, enligt Sten Widmalm.

– Det gör att politik uppfattas som en form av hyckleri. Det driver på den typen av populism som är skadlig för demokratin och gör att folk tappar förtroendet för politiker.

Men det större problemet är att man får de här tvära kasten, säger han.

– Först är det totalstopp att göra något i exempelvis språkfrågan eller migrationsfrågan. När det väl släpper, får man en gummibandseffekt som kan gå över till extremer i stället för att ta ett balanserat grepp om frågan.

Andreas Johansson Heinö på Timbro har förtjänstfullt argumenterat för att kulturkriget innehåller verkliga politiska konflikter och avvägningar som vi måste ta på allvar. Det gäller inte minst olika minoriteters rätt i samhället. Och även om leva och låta leva borde vara den politiska slutsatsen, så kanske det inte alltid räcker. Låt gå för det. Det går inte att blunda för kulturkriget. 

Kulturkrigets profitörer – de som har ett intresse av att fullt normala politiska konflikter till episka värderingsstrider. 

Men det stora problemet är kulturkrigets profitörer. De som – i likhet med Roger Mogert – har ett intresse av att göra också självklarheter – eller för den delen fullt normala politiska konflikter – till episka värderingsstrider. 

Det är i dag fullt normalt att en ledande socialdemokrat som Morgan Johansson hävdar att det är fascism att regeringen inte förlänger förordnandet för en generaldirektör. Detta är inte marginalpersoner. Det är ledande svenska politiker som ser samhället genom ett sorts Sagan om Ringen-raster.

Människor som borde få utlopp för sina känslor i en rollspelsklubb, sitter i stället i riksdagen. 

Det är som Yeates skriver i sin berömda dikt The Second Coming: ”The best lack all conviction, while the worst are full of passionate intensity.”

Politik i en utvecklad och mogen demokrati som Sverige är inte en kamp mellan det metafysiskt onda och det evigt goda. Det är ett sätt att lösa ut konflikter och fatta beslut om gemensamma angelägenheter. Steg för steg. Proposition för proposition. Klubbslag för klubbslag. 

Förlorar vi förmågan att se politik på det sättet fräter det långsiktigt sönder vår demokrati. Då vinner kulturkrigsprofitörerna.