Ekonomi Krönika
Deklarationsdags för Skatteverket
Skatteverket agerar aggressivt i mål som inte är avgjorda. Oberoende aktörer varnar för stor rättsosäkerhet på skatteområdet. Joakim Broman gick på skatteseminarium och hörde anmärkningsvärda frågor lämnas utan svar.
När Mikael Wokander 1969 var ung tjänsteman i den dåvarande skattemyndigheten – det nuvarande Skatteverket bildades 2004 – var det en stor händelse att revisionsdirektören en varm sommarmorgon kom in på kontoret utan slips. Den svenska tjänstemannatraditionen på den tiden var strikt, och inte bara vad gällde kläderna. Myndigheternas företrädare skulle självklart uppträda korrekt och opartiskt, utan hänsyn till politik eller samhällsklimat.
Några år senare var 68-revolutionen ett faktum. Unga tjänstemän kunde plötsligt gå på revision hos börsnoterade företag iklädda trasiga jeans, träskor och t-shirtar med texten ”Krossa kapitalismen”. Enskilda handläggare började använda myndigheten för att bedriva personliga vendettor eller för att sätta dit företagare som man helt enkelt inte gillade.
Anekdoterna är hämtade från boken Skattmasens manifest – inspiration för skattebetalare (Efron & dotter, 2004), där Wokander efter 37 år i skattemyndighetens tjänst gjorde bokslut över en myndighet som förändrats rejält under decenniernas gång. Omvälvningen skedde både nerifrån och uppifrån. Wokander återger exempelvis att den socialdemokratiske ideologen Enn Kokk i slutet av 1970-talet resonerade i tidskriften Tiden om att partiet – när man återigen kom till makten – måste förvandla skattemyndigheten till en kaderorganisation.
Unga tjänstemän kunde plötsligt gå på revision hos börsnoterade företag iklädda trasiga jeans, träskor och t-shirtar med texten ”Krossa kapitalismen”.
Det är mot den bakgrunden inte svårt att begripa den kombination av närmast konfiskatoriska skattenivåer och polisiär indrivningskultur som präglade myndigheten vid den här tiden, och som Fredrik Johansson beskrivit. Egenföretagare och invandrare var särskilt misstänkta, noterade Wokander i en intervju med SvD 2004, i samband med att Skattmasens manifest lanserades.
Sedan dess har åtminstone den synbara professionalismen återvänt till Skatteverket. Några företagsbesök i trasiga jeans och träskor ser man inte numera och myndigheten har länge varit ledande i digitala tjänster, vilket inneburit att Skatteverket ofta rankas högt när förtroendet för institutioner mäts.
Hur det står till med rättssäkerheten på skatteområdet finns det däremot skäl att fråga sig. För närvarande pågår fem förundersökningar där Skatteverkets generaldirektör Katrin Westling Palm och två andra höga chefer utreds för bland annat brott mot tystnadsplikten. Cheferna misstänks för att ha röjt sekretessbelagda uppgifter i ett inlägg på Skatteverkets intranät, där man försvarat myndighetens agerande i ett pågående mål mot en företagare.
På ett seminarium i veckan anordnat av Rättvis skatteprocess, en stiftelse som driver enskildas sak i principiellt viktiga skattemål, höjdes också flera varningsflaggor för Skatteverkets myndighetsutövning. Det är svårt att veta hur och varför Skatteverket fattar sina beslut, som enskild måste man driva rättsprocess även om mindre frågor som anstånd, och när mål väl kommer upp i domstol är det oerhört svårt att vinna eftersom domstolarna inte värderar bevisen utan nästan enbart lyssnar på Skatteverkets inlagor.
Det har också förekommit fall där Skatteverket både krävt utmätning och sedan sålt egendomen innan en dom vunnit laga kraft.
Mest allvarligt är kanske, som juristen Therese Walerholt varnade för, att Skatteverket de senaste åren tagit för vana att driva bolag i konkurs innan en tvist är avgjord. I ett av fallen hon jobbat med hade Skatteverket till och med förlorat i första instans, men eftersom myndigheten beslutat sig för att överklaga till kammarrätten drev de ändå sina inbetalningskrav vidare hela vägen till dess att bolaget försattes i konkurs. Det kan orsaka enorm skada för den enskilde – ”folk får panik”, som Walerholt uttryckte det – men verkar inte röra Skatteverket i ryggen. Det har också förekommit fall där Skatteverket både krävt utmätning och sedan sålt egendomen innan en dom vunnit laga kraft.
Hur svarar då Skatteverket på kritiken? Ofta inte alls; som Patrick Krassén, verkställande ledamot på Rättvis skatteprocess, sa på seminariet får många inte ens tydliga skäl till myndighetens krav. På seminariet fanns dock Skatteverkets rättschef Michael Erliksson och avdelningschef Fredric Brolin på plats för att kommentera. Inte för att svaren blev mycket mer begripliga för det. Brolin hänvisade till att skattebeslut har omedelbar verkställighet och att det är lagstiftaren som beslutat och därmed får ta ansvar för det.
Jo, det är formellt korrekt. Men Skatteverket har möjlighet, och har utnyttjat denna möjlighet många gånger, att invänta rättslig klarhet innan man agerar. Frågan är varför myndigheten går på så aggressivt man kan – varför man är redo att riskera förstörda bolag och enorm osäkerhet för enskilda – i fall som inte är avgjorda.
Det är en anmärkningsvärd fråga, som inte fick ett svar på seminariet eller som besvarats av Skatteverket i övrigt. Men som bör väcka politikens uppmärksamhet. 2018 ledde en uppmärksammad rapport från Rättvis skatteprocess till ett gemensamt initiativ mellan Advokatsamfundet, Skatteverket och förvaltningsdomstolarna. Trots det visar stiftelsens senaste undersökning inte på någon förbättring i skattemål. Rättsosäkerheten för enskilda är betydande, Skatteverkets transparens nästan obefintlig, och misstankar om myndighetsaktivism väcks gång på gång efter märkliga fall.
Är ”den långa marschen genom institutionerna” helt över? Kan man lita på att Skatteverket kommer att behandla ens fall opartiskt och sakligt? Svaren hänger, obehagligt nog, fortfarande i luften.