Torbjörn Fagerström: Den brukade skogen har en alldeles egen skönhet

I förra krönikan erkände jag det onämnbara. Jag tycker att både ett produktivt jordbrukslandskap och en välskött skog är vackra. Dagens bekännelse är att jag även tycker att ett kalhygge kan ha stora skönhetsvärden.

Naturligtvis har inte kalhygget samma slags skönhetsvärden som den uppvuxna skogen. Så här i april kan man ju påminna sig Erik Axel Karlfeldts underbara versrader om en sluten skog om våren:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.

Kalhyggen bjuder varken svalka eller djupa sus. Men de är vackra i en annan mening. På samma sätt som stubbåkern i jordbrukslandskapet vittnar om en teknikutveckling som har gjort ett slitsamt manuellt skördearbete överflödigt, påminner kalhygget om att sågen och yxan har ersatts av maskinella skördare i skogen.

Och i likhet med stubbåkern är kalhygget bara ett (övergående) stadium i den ständiga kretsgången sådd-tillväxt-skörd. Man kan inte ha en välskött, skördemogen skog utan att den tidigare har varit en ungskog, och man kan inte ha en ungskog utan att den dessförinnan har varit nyplanterad – alltså ett kalhygge. Ett brukat skogslandskap där uttaget ungefär motsvarar tillväxten innehåller alla olika åldersstadier av skog. Det blir ett mosaiklandskap som i varje fall jag tycker har stora skönhetsvärden. Dessutom är det inte så dåligt ur miljösynpunkt som det brukar påstås.

Låt oss som exempel på det fördjupa oss lite i frågan om artrikedomen i skogen. Enligt den berättelse – det narrativ – som för närvarande är helt dominerande är en gammal, obrukad skog det naturtillstånd som bör eftersträvas. Där finns – enligt narrativet – den största artrikedomen och därmed de högsta naturvärdena. De mest extrema motståndarna till skogsbruk tycks hävda att all skog bör lämnas att återgå till ett av människan opåverkat tillstånd – när nu det skulle ha varit.

Men enbart ”gammelskog” är knappast eftersträvansvärt, ens om man vill maximera artrikedomen.

Men enbart ”gammelskog” är knappast eftersträvansvärt, ens om man delar värderingen att det viktigaste är att maximera artrikedomen i skogen. Det är visserligen sant att det finns ett stort antal arter, inte minst bland lavar, mossor, svampar och insekter, som är unikt knutna till åldrande träd, ruttnande vindfällen och annat som är typiskt för gammal skog.

Men härav följer inte att artrikedomen i ett skogslandskap maximeras om all skog lämnas att åldras. För det finns ju andra arter som gynnas av hyggen, ungskog, slyuppslag och annat som karaktäriserar den aktivt brukade skogen – tänk till exempel älg, trädpiplärka, rallarros, hallon, kruståtel. Dessa är visserligen vanliga arter, men även vanliga arter ingår i den biologiska mångfalden. Och generellt sett är det de vanliga arterna som svarar för ekosystemtjänsterna. Både rallarros och hallon hör exempelvis till de viktigaste nektarväxterna i vår vilda flora. 

Även kalhygget är alltså en nyckelbiotop, om än en övergående sådan, och ersätter på många sätt de skogsbränder som tidigare var en del i naturens egen dynamik i stora delar av landet. Karlfeldts knoppningstider handlar om det enskilda årets dynamik. Men i landskapet finns även långsamma svängningar som vi har svårare att uppfatta och fånga i poesi.

***

Det är nog med skogen som med jordbrukslandskapet: Det är det småbrutna, mosaikartade landskapet som ger den största artrikedomen i en trakt. Det är när olika trädslag, olika åldrar, och olika storlekar på mosaikbitarna blandas som vi får den rikaste naturen. Man kan se det som att det finns en lämplig grad av störning som ger den maximala artrikedomen. Visst behöver vi en viss andel skog som inte brukas för virke, men denna andel kommer att vara mindre än 100 procent. 

Det är det småbrutna, mosaikartade landskapet som ger den största artrikedomen i en trakt.

Exakt hur det bör se ut i olika skogslandskap är förstås en fråga som skulle behöva mer vetenskaplig grund. De siffror som jag har hört landar någonstans kring 20 procent obrukad skog. Andra siffror berättar att en fjärdedel av skogen faktiskt är obrukad. Så ur just den aspekten kanske det finns mindre att träta om än vad debatten anger.

Man kan dra resonemanget ett varv till och filosofera över en vetenskaplig ansats för att kvantifiera graden av konflikt mellan skogsbruk och biodiversitet. På samma sätt som det finns en optimal grad av störning i ett skogslandskap som ger den största artrikedomen svarar skogsbrukandets ekonomiska optimum mot en viss grad av störning. Skillnaden mellan dessa två störningsregimer är ett mått på målkonflikten mellan artrikedom och skogsbruk. Återigen en fråga som skulle kunna undersökas vetenskapligt. Det är möjligt att det har gjorts, men i så fall har resultaten knappast fått den uppmärksamhet som de skulle förtjäna. Kanske för att konflikten är mindre än vi tror?

Detta är ju ingen raketvetenskap, men nog skulle det vara intressant med en fördjupad diskussion om hur de vetenskapsbaserade kompromisserna mellan olika legitima intressen i skogen ser ut. Vi talar trots allt om landets viktigaste naturtyp som har oersättliga rekreationsvärden (vilka ofta görs mer tillgängliga av ett aktivt skogsbruk) och som hyser ett stort antal unika arter och systemfunktioner som vi har åtagit oss att värna.

Men vi talar också om en näring som sysselsätter 115 000 människor, huvudsakligen på landsbygden, som genererar 170 miljarder exportkronor per år (i runda slängar motsvarande kostnaden för grundskolan plus gymnasieskolan), och levererar förnybara produkter av allehanda slag som skapar ännu mer värde ute i samhället. Beslut som rör brukandet eller icke-brukandet av skog berör inte bara skogsbolagen och andra stora skogsägare, utan också de 330 000 privata skogsägare som sammantaget äger hälften av skogen – med allt vad det innebär av skiftande bevekelsegrunder för att äga och bruka skog.

Mycket skulle förstås vara vunnet redan om vi vore fler som kunde se skönheten i den brukade skogen. Det står var och en fritt att prova att se sig om med nya glasögon vid nästa skogspromenad. Skönheten sitter, som bekant, i betraktarens öga. Även när det gäller kalhyggen och ungskogar.