Hannah Stutzinsky: Den här gången var medierna extremister

Artiklar och kommentarer kring migrationsminister Johan Forssells son har fyllt tidningarna i en veckas tid. Ledarskribenter till vänster har nästintill tävlat i att skruva upp tonläget och i nästan alla papperstidningarna har man kunnat bläddra igenom statsvetares analyser om hur stor skada som sonen orsakat sin far. En skada som en uppstått genom att en 15-åring testat gränserna och sedan ångrat sig. En sådan händelse är sällan nyhetsgrundande. 

Den 5 juli publicerade Expo sin granskning om att en närstående till ett av statsråden varit aktiv i högerextrema kretsar. Det tog inte lång tid innan publiceringen dissekerades på sociala medier och snart nämndes Forssells namn så pass många gånger på X att det nog kunde göras även i tidningar. Det ansåg i alla fall Västerbottens-Kuriren. En publicering som sedan katalyserade andra tidningars publiceringsbeslut och till slut bekräftade även Johan Forssell själv att granskningen gällde honom och hans son. Vänsterpartiet lyckades göra 15-åringens ånger till ännu ett mediaspinn genom att kalla Forssell till socialförsäkringsutskottet.

Sonens aktivitet ska enligt Johan Forssells egna uppgifter primärt ha handlat om digitalt samröre med högerextrema, främst via sociala medier. Därtill har det framkommit uppgifter om att sonen tränat kampsport med mer radikaliserade personer. En central del i rapporteringen kring aktiviteten är att Säpo uppger att inget brott har uppdagats. Det är en detalj som exempelvis DN:s ledarsida hoppat över, men vars frånvaro förändrar narrativet. 

Frågan om föräldraansvar handlar därför inte om att förvägra sitt barn att testa terrängen.

Att en 15-åring är aktiv på sociala medier och digitala plattformar är i de flesta fall varken olagligt eller olämpligt. Alternativet skulle leda till en isolerad tillvaro för tonåringarna utan möjligheten att utveckla sociala förmågor och ingå vänskaper. Alldeles oavsett föräldrars närvaro och skärmtidsrestriktioner kommer tonåringar att söka bekräftelse, tillhörighet och syfte. Det är i grund och botten något sunt. Men det innefattar även en risk att bli förblindad och vallas in i det farliga. 

Högerextrema nätverk är bara en typ av faror som florerar i tonåringarnas digitala flöden. Där finns även våldsbejakande vänsteraktivister och islamister. Farorna kan motarbetas, men oavsett färg på regeringen kommer de alltid att finnas där. Frågan om föräldraansvar handlar därför inte om att förvägra sitt barn att testa terrängen utan om att visa vägen tillbaka om marken råkar vara sank. Det ansvaret verkar familjen Forssell ha tagit. 

Oavsett uppfattning om Forssells föräldraskap måste den politiska diskussionen kunna särskiljas den personliga. Alternativet förs fram av Lena Mellin i Aftonbladet . Hon skriver att någon som uttalat sig om föräldraansvar som politisk fråga, som Forsell, förväntas själv agera klanderfritt. Det är ett farligt resonemang som leder in på en väg där politiker inte längre kan tillåtas vara människor. 

Ändå är den mest potenta faran senaste veckan mediernas slapphänthet.

De så kallade aktivklubbarna som Forssells son har haft samröre med, men sedan en tid tillbaka helt lämnat, beskrivs av Säpo som våldsbejakande och ska tas på största allvar. Ändå är den mest potenta faran senaste veckan mediernas slapphänthet.

Fyra av medieombudsmannens sjutton publicitetsreglerna handlar om att respektera rätten till privatliv och på olika sätt vara varsam vid namnpublicering. Tillföljd av Västerbotten-kurirens val att namnge statsrådet, finns det nu en tonåring som befinner sig i djup ånger och samtidigt offentligt utmålas i association till sitt misstag. I juni gick han ut årskurs nio och om några veckor börjar han i en ny klass där hans namn och familjetillhörighet kommer vara känd. Hur stor skada som medierna åsamkat kan bara familjen själva veta, men den potentiella skadan känner vi tyvärr väl till från tidigare fall där namnpubliceringar inte borde ha ägt rum.