Samhälle Essä
Den politiska covidgalenskapen måste få ett slut
Covid-19 är inte det hot många fruktade. Snart två år in i pandemin finns det få skäl att hålla fast vid det smittskyddsundantagstillstånd som blivit normalläget i västvärlden. Men ändå står vi inför en ny restriktionsvåg, skriver Svend Dahl.
Det var ”som att världen blev galen” konstaterade statsepidemiologen Anders Tegnell när han sommarpratade i P1 2020. Tegnell blickade tillbaka på de där marsdagarna, ett knappt halvår tidigare, då världens regeringar och smittskyddsexperter ställda inför ett nytt virus glömde bort pandemistrategierna de under lång tid varit överens om. I stället inleddes det stora nedstängningsexperimentet.
Vi befinner oss nu i början av den tredje pandemivintern, och Tegnells iakttagelse har fortfarande relevans. Inte minst efter de senaste veckornas våg av nya restriktioner runt om i Europa.
I tisdags nådde vågen Sverige och regeringen återinförde en rad restriktioner. Samtidigt signalerade man tydligt att fler är att vänta.
Det sker i ett läge där antalet allvarliga fall är lågt, vaccinationsgraden hög och sjukvården betydligt bättre rustad, inte minst kunskapsmässigt, än vid pandemins utbrott. I praktiken finns alla de faktorer, som politiken länge sagt var förutsättningarna för en återgång till det normala, på plats.
Några sommarmånader av frihet kanske vi kan få, men normen riskerar att bli inskränkta fri- och rättigheter.
Men i stället för en seriös politisk diskussion kring hur vi – i Sverige och i resten av världen – ska kunna återgå till ett samhällsliv som det såg ut i början av 2020, har vi hamnat i en situation där vi får se återkommande restriktioner och förbud. Några sommarmånader av frihet kanske vi kan få, men normen riskerar att bli inskränkta fri- och rättigheter.
Självklart kan man som exempelvis Moderaterna, och många företagare i besöksnäringen, argumentera för att vaccinpass är mycket bättre politik än nedstängningar eller begränsade öppettider. Men frågorna om hur riskerna som är förknippade med covid-19 egentligen ska vägas mot våra möjligheter att leva normala liv duckar politiken. Och detta trots att det, som Viktor Barth-Kron konstaterade i Expressen häromveckan, handlar om grundläggande politiska frågor, inte medicinska.
***
För en sak vet vi efter snart två år av pandemi. Covid-19 är inte det existentiella hot många fruktade i början av pandemin. Det borde därmed finnas få skäl att hålla fast vid det smittskyddsundantagstillstånd som blivit normalläget i västvärlden.
Ändå fortsätter politiker i Sverige, och andra länder, att agera på ett sätt som pekar i exakt motsatt riktning.
Det heter ofta att coronaviruset inte kommer att försvinna, och att vi kommer att behöva lära oss att leva med det. Det är ett rimligt förhållningssätt, men det tycks vara oändligt svårt för politiska beslutsfattare att i praktiken leva upp till.
Ett bra exempel på detta är Danmark. I slutet av augusti fattade statsminister Mette Frederiksens socialdemokratiska regering, mot bakgrund av vaccinationstakten, beslutet att inte längre se covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom, som kräver extraordinära befogenheter för regeringen.
Läs också:
Signalen man sände var att Danmark var redo att se coronaviruset som en del av vardagen, och betrakta det som en sjukdom som visserligen i likhet med exempelvis säsongsinfluensor kan vara potentiellt allvarlig, men som inte hotar grundläggande samhällsfunktioner som sjukvården. Man hade kort sagt nått punkten där man var redo att leva med coronaviruset, på samma sätt som med andra influensaliknande virus. Coronaundantagstillståndet – med dess krav på vaccinpass och munskydd var över.
Beslutet fattades, får vi anta, dessutom utifrån insikten om att influensor och andra luftrörsinfektioner, tenderar att spridas lättare under den kalla årstiden.
Men bara drygt två månader senare, när folk börjat hosta och snora, klarade politikerna inte av att stå fast vid sitt beslut.
Men bara drygt två månader senare, när temperaturen börjat falla och folk börjat hosta och snora, klarade de danska politikerna inte av att stå fast vid sitt beslut. Regeringen beslutade att återigen klassificera viruset som samhällsfarligt och från slutet av november återinfördes krav på exempelvis vaccinpass för att besöka kaféer och restauranger.
Det säger förmodligen något om vår avtrubbning inför frihetsinskränkningarna under pandemin att detta, i likhet med den svenska regeringens beslut, framstår som återhållsamma och milda åtgärder. Men ställda inför höstens och vinterns ökade spridning av coronaviruset har Nederländerna återigen stängt exempelvis restauranger efter klockan 17. Portugal nöjer sig inte längre med att kräva vaccinationsbevis för inresa, utan kräver även ett negativt test. Österrike har infört lockdown för ovaccinerade och den nya tyska regeringen har som ett av sina första beslut infört restriktioner som i praktiken innebär att man följer Österrikes exempel.
Återigen fattas pandemipolitiska beslut som går på tvärs med rimliga riskbedömningar.
***
Den springande punkten har ända sedan pandemins början varit om restriktionerna som införts står i proportion till det hot som covid-19 utgör. Är hotet mot människors liv och hälsa så stort att det är motiverat att göra det omöjligt att leva den typ av liv vi tidigare tagit för givet?
Att garantera medborgarnas säkerhet är politikens mest grundläggande uppgift. Den kommer med ett stort mått av ansvar för att säkra balansen mellan trygghet och frihet. För varje avvägning mellan trygghet och frihet rymmer svåra målkonflikter som ansvarstagande politiker måste klara av att förhålla sig till. Det gäller även i relation till coronaviruset.
Initialt under pandemin kunde man argumentera för att ingen visste hur farligt det nya coronaviruset var, och att det därför var bättre att ta det säkra före det osäkra och införa långtgående restriktioner. Dessutom spreds alarmistiska och – skulle det visa sig – fullständigt felaktiga skräckscenarier av ”coronainfluencers” som Tomas Pueyo, författare till de berömda blogginläggen om ”hammaren och dansen”-strategin. Idag har vi ett helt annat kunskapsläge om sjukdomen. Och vi vet att covid-19 sett till dödlighet och riskgrupper snarare påminner om andra influensavirus än om exempelvis spanska sjukan.
Vaccin och behandlingsmetoder som utvecklats under pandemin gör dessutom att risken för svår sjukdom och dödsfall minskat rejält.
Det är anmärkningsvärt att bilden av covid-19 som ett överhängande hot mot mänskligheten tillåts leva vidare.
Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att bilden av covid-19 som ett överhängande hot mot mänskligheten tillåts leva vidare och att politiken därför fortsätter att betrakta minskad smittspridning som det överordnade samhälleliga målet.
En bidragande faktor är sannolikt att det politiska och mediala fokuset under hela pandemin legat på antalet smittade, snarare än på frågorna om dödlighet och vilka som riskerar att bli allvarligt sjuka.
Ett aktuellt exempel på detta är reaktionerna när den så kallade omikronvarianten upptäcktes i Sydafrika i november. Mutationen bedömdes som mer smittsam än tidigare varianter, vilket fick länder runt om i världen att omedelbart införa inreserestriktioner gentemot Sydafrika. Samtidigt pekade det mesta redan då på att omikronvarianten är mindre farlig sett till risken för att bli svårt sjuk.
***
Att leva ett fullvärdigt liv är att ständigt utsätta sig för och ta ställning till risker – i trafiken, på tallriken och i umgänget med andra. Utan dessa risker vore livet outhärdligt.
Det är hög tid att vi börjar betrakta covid-19 som en del av livet. Precis som vi gör med andra luftrörsinfektioner, eller för all del obehagligheter som vinterkräksjukan. Men allt tyder på att den politiska logiken gör att vägen dit blir lång.
Har man en gång börjat betrakta viruset som ett så allvarligt hot att det motiverar drastiska frihetsinskränkningar, blir det politiskt svårt att erkänna felbedömningen.
Har man en gång börjat betrakta viruset som ett så allvarligt hot att det motiverar drastiska frihetsinskränkningar, blir det politiskt svårt att erkänna felbedömningen och därmed ta på sig ansvaret för pandemihanteringens sociala och ekonomiska konsekvenser. Bättre då att upprätthålla bilden av viruset som ett ständigt närvarande och dödligt hot.
Det går heller inte att undvika tanken att en och annan politiker ser fortsatt virusrädsla och krisstämning som ett sätt att framstå som stark och handlingskraftig – och därmed värd att bli omvald.