Den radikala klimatrörelsen gör mer skada än nytta

Accelerationism. Ordet definieras som ”en extremistisk politisk strategi som med hjälp av våld och terror söker påskynda en förment förutbestämd samhälls­kollaps för att kunna inrätta ett idealsamhälle”, och tog sig in på Språkrådets nyordslista 2022. Ordet tillkommer inte i ett vakuum. Tvärtom. Det gångna året har präglats av grupperingar som använt sig av okonventionella verktyg för att dra uppmärksamhet till sin kamp. Inte minst gäller det på klimat- och miljöområdet.

Hur aktivister från gruppen ”Just stop oil” kastade tomatsoppa på Vincent van Goghs välkända målning ”Solrosor”, och att aktivister från Extinction Rebellion tog sig in i det brittiska underhuset och limmade fast sig i talmannens stol fick stort medialt genomslag, till exempel.

Också i Sverige har vi fått känna på aktioner från klimat- och miljöaktivister. I april 2022 stoppades trafikanter i Stockholm nästan dagligen av aktivister som limmat fast sig på vägen. 

En ambulans med en mycket sjuk person hindrades från att ta sig till sjukhuset.

”Det är bara en tidsfråga innan en ambulans eller polis blockeras”, kommenterade Moderaternas dåvarande rättspolitiska talesperson Johan Forssell saken, när partiet då föreslog att skärpa lagstiftningen och införa obligatorisk häktning för aktivister som systematiskt spärrar av vägar. Och en tidsfråga visade det sig vara. För kort därefter hände just det –  en ambulans med en mycket sjuk person hindrades från att ta sig till sjukhuset.

Även om exemplen ovan inte är per definition våldsamma, och grupperna i fråga säger sig vilja använda “fredliga metoder” tyder mycket på att det kan sluta på annat vis. Det blir tydligt i panelsamtalet ”Hur kan vi göra för att vinna klimatkampen?” som ägde rum under Flammans och ABF Stockholms arrangemang Socforum den 26 november 2022. 

Carl Schlyter, kampanjchef på Greenpeace tillika tidigare Europaparlamentariker och riksdagsledamot för Miljöpartiet, modererar samtalet. Han säger att han tycker att kapitalismen ska krossas genom ”massa nålstick” från alla håll, och frågar panelisterna ”hur försvagar vi det här systemet så att det kollapsar?”. Frågan möts av förtjusta skratt och applåder. Svaren följer samma mönster.

En av paneldeltagarna som får frågan är Andreas Malm, humanekolog vid Lunds universitet, men kanske mer känd som aktivist och författare till ”How to blow up a pipeline” i vilken han propagerar för politiskt motiverad vandalism och förstörelse av andras egendom för planetens skull. 

Våldet och hotet från en radikal flank ska tvinga allmänhet och politiker att acceptera kraven från den gröna rörelsen.

Från scenen förklarar Malm att han inte ser någon annan utväg än att klimatrörelsen radikaliseras, såväl retoriskt som ideologiskt, men också ”taktiskt praktiskt”. Han säger att nästa våg av aktivism måste bli större och ”mer militant”. För historien visar att ”inga strider av den karaktären har vunnits med enbart fullständigt fredliga metoder”. Malm drar en parallell till kampen för medborgerliga rättigheter i USA. Likt hur Malcolm X och Svarta pantrarna beredde vägen för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen, ska våldet och hotet från en radikal flank i den gröna rörelsen tvinga allmänhet och politiker att acceptera kraven från klimat- och miljörörelsen.

Andreas Malm räds inte risken för polarisering och antagonism. Tvärtom ser han det som oundvikligt och nödvändigt. ”I den bemärkelsen måste vi mentalt vara leninister”, slår han fast och avslutar sin utläggning med en historia om hur han under sin morgonpromenad hade passerat ett kontor tillhörande ett bolag som främjar investeringar inom den fossila sektorn, och inte kunde förstå hur kontorets skyltfönster fick stå orörda. ”Jag måste ägna mig åt direkt uppvigling” fortsätter han, och menar att när han växte upp på 90-talet, då såg man minsann till att göra saker mot sådant man ogillar.

Återigen svarar publiken med skratt och applåder, och Carl Schlyter fyller snabbt i att den som är intresserad av vad Malm antyder, kan se hur suffragetterna jobbade i England i slutet av 1800-talet och början av 1900-talen och se vad de gjorde mot skyltfönster.

Bredvid Andreas Malm står Isabella Lövin, tidigare språkrör för Miljöpartiet och vice statsminister i Stefan Löfvens rödgröna regering. Lövin är klokt nog mer försiktig i sin retorik, men säger att hon förstår frustrationen hos dem som avfärdar politiken som medel, och att hon tror att ”det är bra att man inriktar den eventuella civila olydnaden” till exempel mot de största 100 fossila bolagen i världen, mot dem som släpper ut mest.

Faktum är att det inte är första gången som Miljöpartiet visar sig vänligt inställda gentemot aktivister som ägnar sig åt civil olydnad.

I november 2020 bjöd Miljöpartiet in representanter från det systemkritiska nätverket Extinction Rebellion till riksdagen. Något som gruppen stoltserar med i ett Facebook-inlägg med rubriken “XR MÖTTE TOPPOLITIKER FRÅN MP”. I kommentarsfältet svarar MP:s gruppledare i riksdagen Annika Hirvonen ”Tack för ett väldigt fint samtal! Det var väldigt inspirerande och intressant”. Och Lorentz Tovatt, fram till nyligen partiets energi- och klimatpolitiska talesperson, kommenterar ”Tack för givande snack! Hörs framöver :)”. Det är ingen liten sak, särskilt med tanke på att besöket skedde under Miljöpartiets tid som regeringsparti.

Ett resonemang som ofta framförs av dem som förespråkar sabotage och civil olydnad som metod snarare än konventionellt politiskt arbete, är liknelsen med ett gummiband. Tanken är att det politiska fältet – likt ett gummiband – ska tänjas i riktning åt ena ytterkanten så att mitten förskjuts. På så sätt ska det som tidigare ansågs radikalt, sakta komma att framstå som en tolererbar och måttfull mittenposition. 

Extremism genererar avsmak i breda befolkningslager.

Men sannolikt blir utfallet ett annat. Extremism skapar fiendskap och genererar avsmak i breda befolkningslager. När konstskatter förstörs, företag vandaliseras och helt oskyldiga människor tvingas sitta i timmar i bil- eller flygköer är risken stor att gemene man ställer sig i opposition mot aktivisterna snarare än mot en otillräcklig klimatpolitik.

Det redan spända gummibandet riskerar att brista snarare än att tänjas. Inte minst har “accelerationisterna” missförstått vad som behövs för att samtidigt minska utsläppen och bibehålla folkligt stöd för klimatomställningen. I slutändan kommer den gröna omställningen varken drivas av symbolpolitik eller uppmärksamhetssökande aktioner, utan av entreprenörer, teknisk innovation och grön handel.

Vill du ha Susanna Silfverskiölds texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!