Utblick Krönika
Den rysk-ortodoxa kyrkan är ett propagandaverktyg för Putin
Kriget i Ukraina är inget religionskrig, men de religiösa elementen är en central del i den ryska propagandan. Den rysk-ortodoxa kyrkans roll i kriget bör få civilsamhället och religiösa samfund runt om i världen att omvärdera relationen till Putins kyrka, skriver Linnea Hylén.
Moskvapatriarkatet, som den rysk-ortodoxa kyrkan, heter samlar runt 150 miljoner följare världen över. Kyrkans överhuvud, patriarken Kirill av Moskva, är en av president Vladimir Putins nära allierade. Kyrkans roll i putinismen ska därmed inte underskattas men frågan är vem som tjänar mest på relationen – Putin eller Kirill?
Den ryska kyrkans popularitet är stor i den ryska världen, både inom och utanför Ryssland. I Sverige finns fem församlingar som ligger under Moskvapatriarkatets nåd. De svenska grenarna av kyrkan har tidigare pekats ut som säkerhetspolitiska hot, med hänvisning till bygget av en kyrka i ett strategiskt nära läge till Västerås flygplats. Det är uppenbart att de militära aspekterna av den ryska kyrkan inte kan förbises.
Kyrkan har tydligt tagit ställning i kriget då Kirill menar att det är ett ”test” av värderingar. I kriget går det att urskilja vilken sida länder står på baserat på hur de agerar i frågor om exempelvis HBTQ-personers rättigheter. Vidare menar Kirill att kriget är en kamp av ”metafysisk signifikans” – att kriget är en fråga om huruvida mänskligheten följer Guds lagar: ”If we see violations of [God’s] law, we will never put up with those who destroy this law, blurring the line between holiness and sin, and even more so with those who promote sin as an example or as one of the models of human behavior.”
Ukrainas västliga inriktning är i Moskvapatriarkatets ögon en anledning till konflikten eftersom den ”syndiga” västifieringen hotar vad Kirill menar är Guds värderingar.
Den ryska kyrkan är vidare både Kremls ögon ut i världen och ett medel för att sprida Kremls propaganda samt ett sätt att vidareutveckla den ”nyryska” identiteten. Kyrkans mjuka makt som kollektiv identitetsbärare har varit oumbärlig i Putins post-sovjetiska stadsbygge.
Vad fanns egentligen kvar att återanvända till efter Sovjetunionens upplösning?
Jakten på en ny identitet blev särskilt kännbar efter frigörelsen från kommunismens tunga ok år 1991. Efter Sovjetunionens fall tvingades ryssarna – troligen något motvilligt – omvärdera sin samhällsidentitet i grunden. Vad fanns egentligen kvar att återvända till efter Sovjetunionens upplösning?
Det sovjetiska arvet från övervakningsstaten med en utbredd ideologisk doktrin försvann snabbare än vad någon Rysslandsexpert kunnat ana. Ett 70 år långt och blodigt bygge av ett kommunistiskt imperium som sträckte sig från Centraleuropa till Stillahavskusten kollapsade inom loppet av ett par år.
Polen, Baltikum, Ukraina och hela det forna östblocket bröt sig loss från Kremls grepp efter en lång kamp för sin politiska och kulturella självständighet. Samtidigt som grannländerna Polen och Ukraina slog sig fria för att bilda egna nationer med egen kultur och identitet befann sig Ryssland i en rotlös situation. Vad skulle den moderna ryska identiteten bestå av, utan ett imperium, lydstater och propagandamarinerade idéer?
Läs också:
Efter två revolutioner under samma sekel var det många, inklusive politikerna själva, som undrade vad den nya ryska identitet skulle vara. I västvärlden fanns förväntningarna på att Ryssland skulle utvecklas till en modern demokratisk stat med marknadsekonomiskt fokus. Allt skulle bli bättre, men förhoppningarna slog inte in.
1990-talets ekonomiska kollaps blev för majoriteten av ryssarna en fruktansvärd första upplevelse av den demokratiska och kapitalistiska världen. Den gemene bilden av en utlovad solskenshistoria av ekonomisk tillväxt och frihet uteblev och västvärldens engagemang i utvecklingen var halvhjärtat. Boris Jeltsin, som stundvis framstod som full och något av en clown, blev ansiktet utåt för den underliga och instabila politiska tiden innan den okända före detta KGB-agenten Vladimir Putin blev president.
Under Putins första två mandatperioder vände den ekonomiska utvecklingen till ryska befolkningens stora glädje. Tillväxten har emellertid avtagit det senaste decenniet samtidigt som repressionen gentemot befolkningen har ökat. Putins leverans till väljarna har blivit allt svagare med åren. Kreml har misslyckats att leverera det som Rysslands post-sovjetiska grannar, Polen, Baltikum och Ukraina lyckats med, det vill säga frihet med ekonomisk och rättslig trygghet för människor.
Det är i bristen på faktiska ekonomiska och politiska reformer som vi bör tolka putinismens nyfunna nationalism, liksom den ryska kyrkans centrala medverkan. I det praktiska vakuumet av konkreta statsbyggande reformer har löften om en ökande levnadsstandard bytts ut till nostalgiska fosterlandskänslor i ett virrvarr av imperialistiska stormaktsdrömmar och en mix av tsarrysk och sovjetisk hävd.
Den som söker ideologisk stringens i putinismen kommer leta förgäves – den enda kärnan i Kremls logik är makten. Runt omkring makten har en identitär idévärld byggts upp bestående av ett hopkok av stalinistiskt arv, tsarrysk nostalgi och liturgik.
Egentligen är avsaknaden av en röd politisk tråd sekundär när befolkningen söker mening i ett statsbygge som kantats av revolutioner och kollaps. Den ryska kyrkans identitära slöja utgör ett tacksamt och välkommet narrativ för ett folk vars rötter ryckts upp ett flertal gånger och på flera platser under det senaste seklet.
Lögner och halvsanningar är tyvärr enklare att hålla fast vid än mörka sanningar
Lögner och halvsanningar är tyvärr enklare att hålla fast vid än mörka sanningar och en nedblodat förflutet. I Putins Ryssland är sanningen en valuta som saknar värde. Istället söker Kreml skäl att vara stolta över det förflutna, vilket leder till historiska hyllningar istället för fördömanden av landets förtryckare. Att idéerna i praktiken lett till miljontals ryssars död är utan betydelse i sammanhanget.
De ironiska motsatsförhållandena i putinismens namn är exempelvis Moskvapatriakatets kanonisering av den sista tsarfamiljen, samtidigt som Kreml låter Stalin hyllas som en landsfader och hjälte i kampen mot nazismen. Dessa två historiska erfarenheter, tätt sammanlänkade av urskillningslöst våld och konflikt, förenas i en från ett västligt perspektiv omöjlig ideologisk soppa.
Moskvapatriakatets bristande politiska argumentation återspeglas i patriarken Kirills uttolkande av Rysslands krig i Ukraina. Den stora skillnaden mellan Kremls och Moskvapatriakatets narrativ är det faktum av Kirill beskriver kriget som ett krig. Kreml har fortsatt vidhållit att invasionen är en ”speciell militär operation”.
Oavsett vad de kallar invasionen har Moskvapatriarkatet valt att fortsätta stödja Putin i kriget. Det särskiljer Moskvapatriarkatet från andra kristna samfund i Sverige och världen och de bör således behandlas därefter.