Samhälle Krönika
Den tunnelseende klimatpolitiken
Klimatpolitiska rådet har släppt sin årliga rapport. Joakim Broman fastnar vid ett märkligt förslag, och frågar sig vad idén om en nationell köttskatt säger om den svenska klimatdebatten.
Det är en sak i Klimatpolitiska rådets rapport för 2025 som är särskilt talande, inte bara för hur rådet ser på sitt uppdrag utan för svensk klimatpolitik i stort, och det är att rådet föreslår att Sverige – i väntan på styrmedel på EU-nivå – borde införa en egen beskattning eller utsläppshandel för metan och lustgas.
Syftet är förstås att få ner utsläppen från idisslande djur och läckaget från stallgödsel och åkrar. I kornas matsmältningsprocess frigörs metan som är en mer potent växthusgas än koldioxid. Även om alla så kallade biogena klimatutsläpp ingår i ett kretslopp där lika mycket kol binds in, så innebär idisslande kor en snabbare cykel som bidrar mer till klimatförändringarna. Skulle vi få mer av vårt protein från andra källor hade klimatutsläppen minskat. Man kan dessutom peka på att svenskar numera tycks okynnesäta en hel del kött. Köttkonsumtionen har visserligen vänt nedåt lite sedan toppen för några år sedan, men är ändå markant högre än i början av 1990-talet. Både ur klimat- och hälsosynpunkt skulle det knappast skada att äta mer grönt och mindre rött.
Invändningen mot förslaget, och den är ganska avgörande, är att en svensk metan- och lustgasbeskattning inte skulle minska klimatutsläppen överhuvudtaget – inte alls – eftersom produktionen skulle flytta till andra länder. Om bara svenskt kött beläggs med en skatt ökar i stället konsumtionen av importerat kött. Och eftersom även utländska kor släpper ifrån sig metan i lika hög utsträckning är nettot på global nivå noll. Kanske leder det till och med till ökade utsläpp, eftersom svenskt jordbruk är ett av de mer klimateffektiva i världen, och dessutom både sämre djurvälfärd och högre antibiotikaanvändning.
Om bara svenskt kött beläggs med en skatt ökar i stället konsumtionen av importerat kött.
Då måste man naturligtvis fråga sig: varför föreslår Klimatpolitiska rådet en reform som leder till ökade priser för svenska konsumenter, som i bästa fall är plus/minus noll ekonomiskt för svenska bönder (rådet vill att de ska kompenseras för ökade kostnader), men som inte påverkar de globala klimatutsläppen?
Svaret är rimligen att Klimatpolitiska rådet är ensidigt fokuserade på de svenska territoriella utsläppen. De stirrar sig blinda på vilka utsläpp som sker inom våra gränser, har i uppdrag att minska dem, och ger därför förslag på hur detta ska åstadkommas. Parisavtalet och EU-regleringar innebär att Sverige har ett nationellt ansvar, och Klimatpolitiska rådet förhåller sig till det på ett strikt vis. De vet att åtgärden i sig inte ger någon effekt; i rapporten förs resonemang om så kallade undanträngningseffekter:
Om minskningen i Sverige leder till ökad produktion av mjölkprodukter och nötkött i andra länder samt ökad import har inte styrmedlet bidragit med någon klimatnytta globalt.
Men med lätt fot konstaterar man sedan att en metanskatt skulle kunna kombineras med “förändrade konsumtionsmönster och insatser för att stärka utbudet av mat med låga utsläpp” och då leda till minskade utsläpp. Det låter enkelt alltihop, men den ursinniga debatten om de höga livsmedelspriserna ger kanske en ledtråd om priskänsligheten i kylavdelningen på ICA Maxi.
På så sätt är det förstås lite lustigt att Klimatpolitiska rådet mitt i den största matprisdebatten på decennier går ut och föreslår åtgärder som nog ganska rejält skulle driva upp priserna på svensk mjölk och svenskt kött (och förmodligen svenskt spannmål). Man ser nästan en klimatgrön Marie Antoinette framför sig: om köttfärsen är dyr, så låt dem äta bönor.
Eventuell priskänslighet är dock inte Klimatpolitiska rådets problem. Det är politikerns börda att behöva väga in flera aspekter, och expertens lyx att enbart beakta en.
***
Klimatomställningen inom jordbruket är komplicerad, och innebär i flera fall svårare avvägningar än i andra branscher. Hur påverkas djurens hälsa av diverse metanreducerande fodertillskott? Hur utnyttjar vi den mark vi har på bästa sätt, inte bara sett till klimat utan även med tanke på produktionsförmåga, beredskap, biologisk mångfald och värdet av öppna landskap? Hur stor del av arbetsmaskinerna kan elektrifieras och hur mycket fossilfritt bränsle behöver produceras till de förbränningsmotorer som blir kvar? Hur skapar vi system för gödselhantering som kan innebära ökad produktion av biogas, men också minskade utsläpp av metan, lustgas och ammoniak? Och inte minst, vem betalar notan?
Just för att jordbrukets omställning är svår kunde man önska att expertmyndigheten hade ett mindre tunnelseende perspektiv.
Klimatpolitiska rådet har i sin rapport många intressanta förslag och resonemang kring en del av dessa målkonflikter. Precis som tidigare finns det både rimlig kritik mot regeringen och vettiga reformer att ta till sig. Men just därför att avvägningarna kring jordbrukets omställning är svåra kunde man önska att expertmyndigheten hade ett mindre tunnelseende perspektiv. Förslaget om metanbeskattning är talande för hur mycket av den svenska klimatpolitiska debatten förs, eftersom det visar på att det i det rådande paradigmet är viktigare att skicka en signal – att visa att Sverige fortfarande vill gå först i ledet – än att faktiskt minska utsläppen på global nivå.
Det är inte heller den enda skygglappen som man kan ana i årets rapport. Hur kommer det sig exempelvis att rådet inte med ett enda ord nämner ny genteknik som en möjlighet i klimatomställningen? Utvecklingen inom avancerad växtförädling är snabb och har enorm potential både vad gäller minskade klimatutsläpp från och vad gäller hälsoaspekter. Varför uppmanar man inte regeringen att driva på i EU:s institutioner för en förändrad lagstiftning för gen- eller CRISPR-modifierade grödor, så som man uppmanar den att driva på för metanbeskattning och förändrad jordbrukspolitik?
På ett annat ställe förordar man att svenska bönder ska byta ut ettåriga spannmålsgrödor mot vallodling, som i stället för att bli mat till kor ska användas i biogasanläggningar. Samma invändning finns här som mot metanskatten: vete och råg kommer då i stället att importeras i Sverige, och klimateffekten blir försumbar.
Förra året menade Simon Wakter i Smedjan att rådet blivit politiserat. Den kritiken lyckas man tyvärr inte skaka av sig den här gången heller.