Ekonomi Åsikt
Det är Bryssel som blåser den gröna bubblan
Northvolts problem har fått allt fler att ifrågasätta den statliga industripolitiken i norra Sverige. Det är välkommet att subventionerna och kreditgarantierna äntligen synas i sömmarna. Men tyvärr missar många att granska Bryssels roll i skapandet av den gröna bubbla som nu är på väg att spricka, skriver Carl Albinsson.
Om industripolitik, subventioner och tillväxtstrategier var receptet för ökat välstånd hade Europa sannolikt varit världens rikaste kontinent. Är det någonting som höjdarna i Bryssel är bra på så är det att producera planer för hur man ska kommendera fram tillväxt.
Senast ut att presentera en sådan strategi var den tidigare italienske premiärministern och ECB-chefen Mario Draghi. Hans plan går i stort ut på att EU behöver stora ekonomiska satsningar för att kunna tävla på den globala scenen. Satsningar som bland annat ska finansieras med mer EU-gemensam skuldsättning.
Förhoppningsvis kommer frugala och ekonomiskt sunda länder som Sverige, Danmark och Nederländerna att stoppa Draghis planer. Men utvecklingen mot mer europeisk centralplanering och dirigism är onekligen oroväckande. Bara tanken på att en person kan lägga fram en plan för hela EU:s ekonomi är närmast skrattretande.
Förhoppningsvis kommer ekonomiskt sunda länder som Sverige, Danmark och Nederländerna att stoppa Draghis planer.
Vad bottnar då detta i? Varför har EU-höjdarna övergett tron på fri konkurrens och frihandel till förmån för en franskinspirerad industripolitik och planekonomi?
Svaret är klimatet.
Till år 2050 ska nämligen EU vara klimatneutralt. Det betyder i praktiken att hela den europeiska industrin måste börja ställa om och fasa ut utsläppen i snabb takt.
Om en sådan omställning över huvud taget är möjlig utan att många av Europas industriföretag slås ut är svårt att säga. Vad som däremot står klart är att det kommer att kosta pengar. Mycket pengar.
Genom EU-subventioner, kreditgarantier och statsstöd ska enskilda företag få hjälp att ställa om. Det är denna politik som har lagt grunden till att den gröna industribubblan i Norrland över huvud taget kunnat uppstå och det är just detta som Draghi vill se mer av.
***
Faktum är att det i huvudsak är Bryssel som blåser upp den gröna bubblan. Vår egen regering hänger bara med.
Självklart ska man kritisera statens frikostiga kreditgarantier och de direkta bidrag som har betalats ut via olika myndigheter. Men vad har vi egentligen för val?
EU har ju slagit fast att utsläppen ska bort till år 2050. Ett företag som tillverkar stål måste förhålla sig till ett sådant beslut och skyndsamt försöka fasa ut utsläppen genom att satsa på fossilfritt stål. Och om regeringarna i vår omvärld finansierar denna omställning med offentliga medel har den svenska regeringen inget annat val än att följa efter. Allt annat vore politiskt självmord.
Den som vill ha svar på varför svenska skattebetalare kan tvingas städa upp om Northvolt går omkull ska därför rikta sökarljuset mot Bryssel. Det är nämligen EU-beslut som har lagt grunden för den gröna bubblan i Norrland genom att snedvrida marknaden och sätta sunda privata riskbedömningar ur spel.
Alla dessa interventioner urholkar den inre marknadens funktionssätt och tvingar fram ogenomtänkta satsningar.
Klimattullarna, Coronafonden, Net Zero Industry Act, utfasningen av den fria tilldelningen av utsläppsrätter och förbudet mot försäljning av förbränningsmotorer är alla exempel på just sådana EU-beslut. Alla dessa interventioner urholkar den inre marknadens funktionssätt och tvingar fram ogenomtänkta satsningar med skattebetalarna som borgenärer.
Vad borde då EU göra i stället?
EU:s chans att påverka klimatet är att vara ett föredöme för andra att ta efter. En union som kombinerar tillväxt med sänkta utsläpp genom att värna frihandeln och marknadsekonomin. Inget land vill nämligen ta efter ett klimatneutralt fattighus präglat av social oro och utbredd hopplöshet.
Därför behöver stora delar av EU:s klimatpolitik göras om i grunden. Utsläppshandeln ska värnas, men i stället för att satsa på dyra och oprövade omställningsprojekt i Europa bör klimatinvesteringar först göras i fattigare regioner till lägre kostnad och klimatmålen måste vara realistiska. Förbudet mot förbränningsmotorer måste rivas upp samtidigt som planerna på klimattullar och nya dyra fonder avvecklas. Frihandeln och marknaden gör omställningen billigare och därför ska EU inte driva på för ett handelskrig i klimatets namn. EU kan driva på för prissättning på koldioxid i andra länder, men bör inte göra det genom tvingande tullar som riskerar att utlösa ett handelskrig.
Därtill behöver EU ändra i den så kallade bördefördelningen som tvingar rikare länder som Sverige att minska utsläppen mer än exempelvis Bulgarien och Rumänien. Det är en politik som suboptimerar omställningen och gör den onödigt dyr.
Mycket av ansvaret för den gröna bubblan i Norrland vilar således på EU, och därmed även på de svenska beslutsfattare som godkänt denna politik nere i Bryssel.
Det lät kanske bra att Europa skulle bli klimatneutralt och att den gröna omställningen skulle skapa nya jobb och industrier. Tyvärr ser vi att resultatet av den här politiken är ekonomisk stagnation och offentlig skuldsättning, vilket Draghi alltså vill förändra med mer av samma.
Grunden till Europas och Sveriges ekonomiska problem är att den gröna medicinen som Bryssel har ordinerat patienten riskerar att vara farligare än sjukdomen. Och för Sveriges del är det industrierna i Norrland som ser ut att drabbas av de värsta biverkningarna.