Staffan Samuelsson: Det nordiska gränshaveriet

Ett av norska fotbollsklubben Ålesunds FK:s senaste nyförvärv heter David Fällman. Den 31-årige mittbacken ansluter närmast från Hammarby. Övergången blev klar för ett tag sedan, men Fällman får dock inte träffa de nya lagkamraterna. Därför missar han en stor del av försäsongsträningen på konstgräset i Ålesund. På grund av inreseförbudet till Norge tränar han själv hemma i Sverige. Fällman är förstående, men samtidigt blir han arg och irriterad för att han känner att han sviker sina nya lagkamrater när han inte kan vara med och träna, rapporterar Sunnmørsposten.

Under pandemin har stängda gränser mellan de nordiska länderna snarare blivit regel än undantag. Och många har hamnat i kläm, inte bara fotbollsspelare som David Fällman. Kanske mest uppmärksammade blev de tusentals svenska arbetspendlare som på grund av inreseförbudet till Norge inte kunde ta sig till sina arbeten på andra sidan gränsen. Svenskarna stod utan lön och norrmännen utan arbetskraft.

En situation som till slut dock löstes. Statsministrarna Stefan Löfven och Erna Solberg kom överens om att dagpendlare som arbetade i Norge skulle få korsa gränsen. Men beslutet var senfärdigt och de nordiska regeringarna har blivit kritiserade. Deras agerande under pandemin har rivit upp sår.

År 2017 hade den svensk-norska gränshandeln en total omsättning på runt 25 miljarder kronor. I exempelvis Strömstads kommun är gränshandeln och besöksnäringen livsviktig, men när den nu nästan helt försvunnit har arbetslösheten stigit med uppskattningsvis 700 procent.

2017 hade den svensk-norska gränshandeln en total omsättning på runt 25 miljarder kronor.

Några tiotal mil längre söderut vägras danska sommarstugeägare att resa in till Sverige och underhålla sina stugor. Risken för vattenläckor, skador och inbrott ökar. Andra danskar, som pendlar till Bornholm via Skåne, fastnade innan jul på grund av avstängda förbindelser över Öresundsbron. 

Redan på 1950-talet infördes en nordisk passunion. Det sker en stor arbetspendling länderna emellan och släktband går över gränserna. En del tullar existerar i och med att Norge inte är med i EU men trots det är handeln inom Norden omfattande. Nordiska ministerrådet, samarbetsorganet för de nordiska regeringarna, har till och med satt upp ett mål om att Norden år 2030 ska vara världens mest hållbara och integrerade region. Det existerar alltså en djup nordisk integration, men den har inte avspeglats i pandemistrategierna. 

Hur står det till med det nordiska samarbetet?

Jag söker svar hos Kjell-Arne Ottosson, miljö- och klimatpolitisk talesperson för Kristdemokraterna samt medlem i den svenska delegationen i Nordiska rådet. Han har engagerat sig i frågan om stängda nordiska gränser. Hans engagemang är naturligt. Själv bor han i Östervallskog i Värmland – en skogspromenad bort från gränsen mellan Sverige och Norge. En gräns han har släkt på båda sidor om. Förmodligen är det här som de försämrade nordiska relationerna blivit som tydligast.

Ottosson menar att det nordiska samarbetet har glömts bort i pandemihanteringen och i exempelvis Nordiska rådet blev det tidigt en avsaknad av gemensamma perspektiv när pandemin bröt ut.

– Det blev väldigt tydligt med en gång att hos många så var den nordiska tanken helt bortblåst, då stod man bara sig själv närmast, säger Ottosson och fortsätter:

– Det är det här som är utmaningen när man inför de här restriktionerna, man kollar först inte av med gränsregionerna hur det kommer att drabba dem. Utan man kör på. Arbetsmarknadsområdet här går över gränsen, det går inte strikt längs med den.

När det nordiska perspektivet försvinner, försvinner också gränsbygdsperspektivet. Jag påpekar att det verkar som att man i huvudstäderna inte har någon kunskap om hur gränsregionerna fungerar. 

– Jag har ändå en förståelse för att man inte förstår hur interaktionen är över gränsen här. Men man borde, med tanke på allt mediafokus, börja tänka att här har vi ett jobb att göra. Ska Norden bli världens mest integrerade region 2030, och det har till och med statsministrarna sagt, då har man en lång väg att gå. Så det inte bara blir fina ord på ett papper.

”Vi svenskar var per automatik farliga, bara för att vi var svenskar.”

En stängning av gränsen har lett till att relationerna kring den försämrats, och mellan norrmän och svenskar skapas ett ”vi och dom-tänk”. Till en början var det mycket fokus på gränshandeln och den är oerhört viktig säger Ottosson, men samtidigt menar han att vi också måste klara av att se att det går djupare än så.

– Vi i Norge och Sverige har ju alltid haft den här kampen. Norge- och Sverigehistorier och vem som är bäst på skidåkning. Och det är en sak, men det märktes fort att det här gick över till något annat. Vi svenskar var per automatik farliga, bara för att vi var svenskar. 

Det här kommer att ta lång tid att läka, säger en bekymrad Ottosson. Som en illustration av de frostiga relationerna har Ottosson vid flera tillfällen fått rapporter om att norska poliser stoppat arbetspendlare vid gränsen och ställt frågan ”finns det ingen norrman som kan ta ditt jobb så vi slipper att släppa över dig?”.

Gränsstängningarna är skadliga för de nordiska relationerna. I fallet vid norsk-svenska gränsen blir det smärtsamt tydligt. Ett ”vi och dom-tänk” har vuxit fram. Svenskar utpekas som syndabockar och beskylls för att sprida smittan. En sorts mobbning, som till och med Erna Solberg blivit tvungen att fördöma.

Dessutom höjs röster från norsk sida om att gränshandeln bör begränsas och det har i Stortinget nyligen klubbats igenom förslag som kommer motverka den. Det handlar om att sänka sockerskatterna. Vilket kanske är rimligt, men det bakomliggande syftet verkar inte vara det rätta. Man har en protektionistisk retorik, jobben ska stanna i Norge och norrmännen ska handla där istället.

Kanske är ett ljus i mörkret att ansökningarna om dubbla nordiska medborgarskap har ökat det senaste året. Något som dels förklaras av de stängda gränserna, dels av nya regelverk.

Kanske är ett ljus i mörkret att ansökningarna om dubbla nordiska medborgarskap har ökat det senaste året.

Tisdagen den 16 mars dyker Kjell-Arne Ottosson återigen upp på min datorskärm. Men nu är det inte på Zoom, i stället är det på riksdagens webb-tv. Hans vardagsrum har bytts ut mot riksdagens kammare. Budskapet han för fram är dock det samma: de nordiska regeringarnas oförmåga att hantera gränsfrågorna har förstört grannsämjan och samarbetet över gränsen. 

Det är lätt att hålla med, men få verkar bry sig – det vittnar inte minst frånvaron av intresse från Ottosons partivänner i riksdagen om, eller intresset från andra partier för den delen. Gränsstängningen har främst engagerat de som bor vid gränsen, och de fåtalet som är engagerade i nordiska frågor.

Anna Hallberg, minister ansvarig för nordiska frågor, säger i samma debatt att regeringen vill förkorta tiden som Sveriges inreseförbud från Norge och Danmark gäller. Hon hänvisar till en hemställan från Folkhälsomyndigheten som regeringen ska ta ställning till. 

Folkhälsomyndigheten anser att inreseförbudet från Norge och Danmark kan hävas, och i stället kan samma regler som för inresande från övriga EU-länder gälla. För de boende vid gränsen är det nog ett välkommet steg, men samtidigt gäller att de andra nordiska länderna går samma väg. 

Frågan är dock om det inte är för sent. Mycket av skadan har redan skett. Inte enbart för David Fällmans fotbollskarriär, utan även för de nordiska relationerna.