Digitalisering är ingen mirakelmedicin för skolan

Diskussionen om digitalisering är inte ny. Redan under 1990-talet inrättades särskilda datorsalar i många grundskolor och både politiker och näringsliv efterlyste programmering som ett ämne i skolan. När den nuvarande S-ledda regeringen för två år sedan presenterade en samlad nationell digitaliseringsstrategi var ett av områdena som omfattas just skolan. Bland målsättningarna talas det om att alla elever ska ha en ”adekvat digital kompetens”.

Liksom för 25 år sedan handlar det fortfarande om att introducera skärmar i klassrummet, men i växande utsträckning också om mjukvara som både elever och lärare ska kunna använda sig av. Karin Svanborg-Sjövall, vd på tankesmedjan Timbro, är kritisk till vad hon beskriver som en ”ytlig digitalisering”: 

– Det är naturligtvis viktigt att ha tillgång till tekniska hjälpmedel om målet är att eleverna ska lära sig att hantera och fungera i olika digitala sammanhang. Men om vi tittar på vad forskningen säger, finns det med några få undantag inte mycket stöd för att tillgången i sig räcker för att höja elevens resultat. Det är egentligen rätt intuitivt. Alla som har haft att göra med barn och ungdomar vet att de är lättdistraherade, och att lärande är en krävande process. 

Teknik är inget framgångsrecept i sig

Nyligen släppte Timbro rapporten ”Teknik i skolan”, där forskaren Gabriel Heller Sahlgren går igenom forskningsläget om digitalisering och vad vi vet om de nya digitala hjälpmedlens betydelse för lärandet. Precis som Svanborg-Sjövall konstaterar är tillgången till datorer i sig inget vinnande koncept. Att uteslutande fokusera på att tillgängliggöra teknik riskerar till och med att försämra resultaten, enligt Heller Sahlgren.

Nyckeln till en lyckad digitalisering är snarare en fråga om hur tekniken används. Heller Sahlgren pekar till exempel på mjukvara och digital handledning som verkligen har visat sig göra skillnad, i synnerhet för svagpresterande elever. Redan i dag finns exempel på satsningar som både har förbättrat förutsättningarna även för svagare lärare, exempelvis genom att tillgängliggöra bra lektionsplanering och digital rättning, och för elever som med mjukvara har kunnat få hjälp av program som anpassar sig efter just deras lärandeprocess. 

– Utvecklingen är ännu i sin linda, men redan i dag finns verktyg som tycks ha stor potential. Och med tanke på de enorma investeringar som görs globalt i den här sortens teknik lär de snabbt bli allt mer effektiva och eftertraktade. Frågan är inte om de ska tillåtas eller inte, utan hur och på vilka villkor de introduceras, säger Karin Svanborg-Sjövall.  

Detta borde inte vara någon särskilt överraskande slutsats. Ändå har debatten om teknikens plats i skolan utvecklats till något av ett skyttegravskrig. På ena sidan står Lärarförbundet, Sveriges kommuner och landsting, SKL, och den politiska majoritet som drev igenom regeringens digitaliseringsstrategi. På den andra sidan står enskilda lärare och debattörer, framför allt på högerkanten, som i första hand ser risker med teknikanvändning i skolan. Karin Svanborg-Sjövall menar att båda lägren har fel.

– Den svenska skoldebatten har under långt tid handlat om konflikten mellan ”flum” och ”disciplin”. Frågan om digitalisering passar inte riktigt in där. Å ena sidan innebär ett ökat användande av olika tekniska hjälpmedel stora möjligheter att effektivisera och förbättra svensk skola, men det finns också fallgropar som är viktiga att undvika. Hur tekniken används är avgörande: hjälpmedel som syftar till repetition och som identifierar kunskapsluckor verkar ofta fungera väl, men det är viktigt att skärmarna inte erbjuder möjligheter till genvägar eller andra aktiviteter. Det behövs också mer stöd för lärare och skolor att utvärdera om det är tekniken i sig eller något annat som påverkar resultaten, särskilt som det är en investering som kan tränga ut andra angelägna utgifter, säger hon. 

Lärarbristen kan inte utbildas bort

Det som gör digitaliseringen till en allt hetare politisk fråga är den demografiska utvecklingen i samhället. Fram till 2027 beräknas antalet elever i svensk grund- och gymnasieskola öka med nästan 350 000. Samtidigt väntar rekordstora pensionsavgångar bland lärarna. Till år 2031 kommer inte mindre än 187 000 lärare att behöva rekryteras, enligt SKL.

För Emanuel Örtengren, som är ny i rollen som välfärdsansvarig på Timbro, är det uppenbart att den kommande lärarbristen kommer att kräva nya idéer. Att enbart försöka stänga gapet mellan det ökande antalet elever och det minskande antalet lärare genom att utbilda nya lärare låter sig inte göras. Lärarutbildningarna skulle behöva 55 procent fler nybörjare för att nå Skolverkets mål om behöriga lärare, enligt myndighetens prognos för 2016–2031. Det skulle motsvara att en fjärdedel av alla studenter med högskolekompetens behöver välja lärarbanan, enligt Universitetskanslerämbetet.

– Redan i dag märker hundratals kommuner från Malmö till Övertorneå av lärarbristen. Var femte legitimerad grundskole- och gymnasielärare är 60 år eller äldre, säger Emanuel Örtengren.

– Sverige är inte heller unikt i detta avseende. En stor del av grundskolelärarna i Europa är över 40 år och drygt en fjärdedel av samtliga lärare väntas pensionera sig inom 15 år. Men lösningarna i Sverige kommer att behöva skräddarsys för svenska förhållanden, och en av pusselbitarna är åtgärder för att effektivisera undervisningen.

Faran med ogenomtänkt digitalisering

Som så ofta i Sverige tenderar nya trender att slå igenom med full kraft. Ut med det gamla, in med det nya brukar vara melodin, så även i frågan om ny teknik. Emanuel Örtengren menar att digitaliseringens största potential ligger i att det kan underlätta för lärare, som har begränsad tid att tillägna varje elev, att individanpassa undervisningen. Många nya digitala verktyg kan exempelvis bedöma exakt vilka koncept en elev inte bemästrar ännu, och när kunskaper måste repeteras för att sätta sig i långtidsminnet.

– Det är ett värde som är så stort att det vore vansinne att förbjuda eller aktivt motarbeta kontrollerade experiment med nya verktyg, säger han.

– Alternativet riskerar att bli att vissa elever får undermålig undervisning, eller ingen undervisning alls. Men att tvinga hela den svenska skolan till en storskalig digitalisering på det sätt som nu sker runt om i landet med stöd i regeringens digitaliseringsstrategi riskerar att orsaka en rejäl teknikbacklash, är jag rädd.

– Forskningen är enig att tekniken i sig inte är lösningen på de utmaningar som skolan nu står inför, och det är viktigt att beslutsfattare tar till sig den slutsatsen. En ogenomtänkt digitalisering riskerar tvärtom att göra skada och i sämsta fall leda till sjunkande resultat. Välfungerande skolor som har möjlighet att bedriva traditionell undervisning ska inte tvingas göra något annat av en nationell digitaliseringsstrategi som inte tar hänsyn till enskilda skolors förutsättningar.

Så hur bör borgerligheten hantera digitaliseringen? Emanuel Örtengren efterlyser ett nytt och mer organiskt förhållningssätt till digitalisering. Enligt honom handlar det om att både förmå att bejaka utvecklingen, men att börja småskaligt. 

– I stället för att pracka på skolor standardlösningar kan staten bistå med utvärdering av digitala verktyg. Det kan inte lämnas åt enskilda skolor som saknar kompetensen och resurserna att göra det. Företag som tillhandahåller digitala hjälpmedel måste också vara beredda att bli granskade för att se om de håller måttet. Annars har de inte i skolan att göra. Det behövs med andra ord ett tillvägagångssätt som börjar smått och skalar upp det som fungerar. Tyvärr är det raka motsatsen till den logik som brukar gälla i svensk skolpolitik.