Utblick Krönika
Djungelns lag och åkerns ordning
Nya Guineas jordbruk påminner om det svenska för 100 år sedan. Torbjörn Fagerström följer i en svensk zoologs fotspår och finner både främmande paradisfåglar och bekanta jordbruksredskap.
Sten Bergman (1895–1975) var zoologen med den knarriga stämman och de fängslande berättelserna. Han kunde föreläsa om paradisfåglar, penisfodral och kannibalism på Nya Guinea så att håret reste sig på åhöraren, samtidigt som han lät som om han läste upp revisionsberättelsen för sin lokala bostadsrättsförening. Men knarrigheten till trots – jag blev fångad redan i tioårsåldern i en livslång längtan efter att få besöka Nya Guinea. I höst gick den drömmen i uppfyllelse. Besöket var omtumlande på flera plan. Jag återkommer till det, men först något om öns säregna förhållanden.
Nya Guinea är jordens näst största ö, efter Grönland men före till exempel Madagaskar och Borneo. Ytan motsvarar ungefär 1,75 gånger Sveriges yta. Ön är mycket bergig, med en central bergskedja som sträcker sig över nästan hela öns längd och med toppar som når upp till nära 5 000 m. Nästan hela ön är bevuxen med tropisk regnskog; Nya Guinea har den tredje största regnskogen i världen, efter Amazonia och Kongobäckenet.
Inte heller tidiga människoarter kunde ta språnget över havet till Nya Guinea. För det krävdes förmågan att bygga farkoster, vilket först Homo sapiens hade.
Havet norr och väster om Nya Guinea är extremt djupt, vilket innebär att landet aldrig har haft landförbindelse med de indonesiska öarna, inte ens när havsytan har varit hundratals meter lägre än i dag. Detta är förklaringen till öns säregna fauna och flora. Nästan inga av den gamla världens typiska djurgrupper har nått ön – här finns inga apor, inga noshörningar eller elefanter, inga katt- eller hunddjur. Inte heller tidiga människoarter – till exempel Homo erectus som var den första arten att vandra ut ur Afrika och troligen nådde ända till Java – kunde ta språnget över havet till Nya Guinea. För det krävdes förmågan att bygga farkoster, vilket först Homo sapiens hade. Man räknar med att de första människorna kom till Nya Guinea för cirka 50 000 år sedan.
I motsats till djuphavsbarriären mot Gamla världen är havet mellan Nya Guinea och Australien extremt grunt, vilket innebär att det har varit torrlagt många gånger i takt med att havsytan har stigit och sjunkit. Det är alltså gemenskapen med den australiska faunan som karaktäriserar Nya Guinea; däggdjuren är pungdjur och många av fåglarna hör till grupper som i övrigt bara finns i Australien. Samtidigt är graden av endemism på Nya Guinea extremt stor, det vill säga många arter finns bara där. Det gäller i synnerhet arter som håller till uppe i bergsområdenas regnskogar; för dessa har den savannliknande naturen som brett ut sig på havsbotten mellan Nya Guinea och Australien under tider då de två områdena haft landkontakt varit ett vandringshinder.
Mest kända av öns fåglar är förstås paradisfåglarna – denna unika grupp om ett fyrtiotal arter med sina extrema fjäderornament och utstuderade spel som får våra orrspel eller tjäderspel att framstå som rena söndagsskoleövningar. Det var dessa som lockade Sten Bergman till Nya Guinea, och det var också dessa som stod i fokus för vår resa. Vi fick se inte mindre än 12 arter av paradisfåglar, varav två spelande. Det var omtumlande att se en fågel dansa som om den vore en prima ballerina. Eller förresten ”som om…”; den är regnskogens prima ballerina på Nya Guinea.
Människorna på Nya Guinea har levt isolerade från omvärlden långt in i modern tid. Det område där vi vistades mest – runt den lilla staden Mount Hagen – besöktes första gången av västerlänningar så sent som på 1930-talet. Ännu när Sten Bergman gjorde sina forskningsresor på 1940- och 50-talen förekom kannibalism och huvudjakt, och han besökte avlägsna byar som aldrig hade sett en vit människa. Det bergiga landskapet har också medfört att människorna har levt isolerade från varandra. Lokala sedvänjor och språk har utvecklats så till den grad att Nya Guinea betraktas som världens mest språktäta område. Man räknar med att det finns mellan 700 och 800 språk, som i många fall är så olika att talarna inte alls kan förstå varandra. Det språk som papuanerna använder för att kommunicera är ett slags pigin-papuanska – en blandning av olika stammars språk med inslag av engelska och med en ytterst förenklad grammatik och ett begränsat ordförråd.
Detta är ett uråldrigt system och det tycks klara sig helt utan insatsvaror i form av konstgödsel eller växtskyddsmedel.
70 procent av befolkningen i Papua Nya Guinea bor på landsbygden och ägnar sig åt jordbruk för självhushåll. Jordarna är vulkaniska och geologiskt sett unga, så de är mycket bördiga (jämför exempelvis med den östafrikanska savannen som är näringsfattig därför att den består av gamla jordar där den mesta näringen har urtlakats). Ett typiskt jordbruk är på ett par hektar odlad jord, där sötpotatis är stapelgrödan som odlas på hela arealen. Men man praktiserar en intressant form av blandgrödeodlingar. Sötpotatisen kombineras alltid med en annan gröda, som, till skillnad från sötpotatisen, cirkulerar mellan de olika tegarna så att ett slags växtföljd uppstår. Denna andra gröda är jordnötter, majs eller ananas. Vart fjärde år lämnas jorden i träda och tillåts att återhämta sig.
Detta är ett uråldrigt system och det tycks klara sig helt utan insatsvaror i form av konstgödsel eller växtskyddsmedel. Tillsammans med kaffe och bananer – fleråriga så kallade cash crops som säljs på marknader och inbringar ett visst kontantflöde – ger det bärgning för en familj. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera lite över vad som ska hända i framtiden. Situationen för jordbruket är ungefär densamma som vi hade i Sverige fram till förra sekelskiftet. Men här drevs en medveten politik som gick ut på att effektivisera jordbruket, förstora gårdarnas jordinnehav, och samtidigt frigöra arbetskraft för en framväxande industrisektor.
På Nya Guinea finns knappast någon industri som skulle kunna svälja ett överskott av arbetskraft. I stället bildas ett urbant proletariat av de människor som av en eller annan anledning inte kan, eller vill, stanna kvar på landsbygden. Ett komplicerat arvs- och klansystem försvårar, eller förhindrar, varje försök att rationalisera jordbruket, till exempel genom att göra det möjligt för en gård att köpa upp granngårdar, såsom skedde i vår del av världen när det begav sig. Hela jordbrukssektorn är kvar på en hantverksmässig nivå, och någon nämnvärd introduktion av maskiner, nya sorter av grödor eller andra hjälpmedel tycks inte förekomma. Under dagliga bilresor i provinsen runt Mount Hagen såg vi inte en enda traktor, och inte ens någon häst, eller oxe, eller annan dragare. Hela jordbruket bedrivs med hackor och spadar.
Jag kom att tänka på jordbruksundret i Brasilien – se min krönika. Skillnaden kunde inte vara större. Men paradisfåglarna var fantastiska. Och jag sände en tacksamhetens tanke till Sten Bergman som en gång öppnade ögonen på mig för Nya Guinea.