Samhälle Krönika
Dousa utmanar en vänsterpolitisk kommandohöjd
Regeringen försöker sätta stopp för decennier av politikmisslyckanden inom biståndet. Om de rödgröna vinner valet är risken emellertid överhängande för återställare under ledning av en biståndsminister från Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Första gången jag på allvar reflekterade över problemen i svensk biståndspolitik var 1992, när jag läste Rolf Englunds bok Till vänster om marknaden, som Timbro gett ut ett år tidigare. I boken beskrevs hur en betydande del av det svenska biståndet gick till socialistiska diktaturer och hur motstånd mot marknadsekonomi under lång tid varit en ledstjärna i biståndspolitiken.
Socialism fungerar lika illa i Afrika som i Östeuropa, skrev Englund, och konstaterade att befolkningen i många av mottagarländerna rentav fått det sämre trots miljarder i svenskt bistånd. Men boken innehöll också en kritik av biståndspolitikens grundläggande idé; Är det kanske så att stora överföringar av ekonomiska resurser låser fast mottagarländerna i bidragsberoende i stället för att hjälpa dem?
Englund var långt ifrån ensam om att i början av 1990-talet fråga sig vad vi egentligen fick för en procent av BNI i utvecklingsbistånd. Frågan ställdes i en rad olika böcker och uppmärksammades även i en osignerad ledare i Dagens Nyheter, som den 5 juli 1992 konstaterade att biståndspolitiken behövde omprövas:
Huvudtanken bakom biståndet har varit att bistånd är en om inte tillräcklig så åtminstone nödvändig förutsättning för ekonomisk utveckling. Antag att detta stämmer. Den ekonomiska tillväxten från första början vore då omöjlig. Vidare vore Västeuropas utveckling otänkbar. Schweiz var till mitten av 1800-talet ett av Europas fattigaste länder. Det har inte fått något bistånd.
Drygt 30 år senare är det ett perspektiv som kan tyckas självklart. Handel och marknadsekonomi har på kort tid visat sig erbjuda en väg ut ur fattigdom för hundratals miljoner människor runt om i världen på ett sätt som biståndspolitiken aldrig lyckades med.
Samtidigt har det ständigt kommit nya rapporter om svenska biståndspolitiska misslyckanden. Ett exempel är Tanzania, som under lång tid var flaggskeppet i det svenska biståndet. När Expertgruppen för Biståndsanalys för några år sedan granskade det svenska Tanzaniabiståndet blev slutsatsen att biståndet bidragit till lägre ekonomisk tillväxt och att fattigdomen i landet var större i slutet av 1990-talet än i mitten av 1970-talet.
Trots denna typ av förödande kritik och trots reforminriktade borgerliga regeringar både 1991–1994 och 2006–2014, skulle det dock dröja fram till Tidöregeringens tillträde 2022 innan det på allvar inleddes en reformering av biståndspolitiken.
I själva verket fortsatte Dagens Nyheters spaning från sommaren 1992 att stämma förvånansvärt väl:
Biståndet har varit sakrosankt i svensk politisk debatt. Viss offentlig verksamhet kan nu kritiseras, när den nått en tillräcklig grad av vansinne och effekterna nått långt från det ursprungliga syftet. Men inte biståndet.
Visst har det skett förändringar till det bättre. Socialistiska förtecken har fått ge plats för demokratifrämjande. Budgetstöd, där pengar kravlöst överförts till mottagarländernas regeringar, har fasats ut. Men grundtanken – att stora resursöverföringar har ett självklart värde – förblev densamma.
Det är också här, i tanken att biståndet är en moralisk förpliktelse, som man bör söka svaret på varför uppenbara politikmisslyckanden tillåtits fortsätta mandatperiod efter mandatperiod. Detta synsätt har inte bara återfunnits till vänster utan har varit minst lika utbrett i borgerliga partier. Den tidigare folkpartiledaren Ola Ullsten, som var en av arkitekterna bakom enprocentsmålet, har exempelvis beskrivit hur ambitionsnivån i biståndspolitiken ofta var högre bland borgerliga politiker än bland socialdemokratiska.
För reforminriktade borgerliga politiker var det därför under lång tid enklare att välja andra politiska strider.
Men det handlar också om att biståndet med åren utvecklats till en omfattande verksamhet som sysselsätter många med goda politiska och mediala kontakter. Att utmana dessa är – på samma sätt som det är en rejäl uppförsbacke att försöka reformera kulturpolitiken – en uppgift som är förknippad med potentiellt stora mediala och politiska kostnader. För reforminriktade borgerliga politiker var det därför under lång tid enklare att välja andra politiska strider.
När Tidöregeringen tillträdde, och inledde reformeringen av biståndspolitiken genom att bland annat slopa enprocentsmålet, hade dessa förutsättningar delvis förändrats. Den ekonomiska globaliseringen och tydligt minskad världsfattigdom talar förstås sitt tydliga språk. Men det handlar också om att biståndsanhängarna, framförallt i Liberalerna och Kristdemokraterna, blivit allt färre, samtidigt som balansen inom borgerligheten förändrats i och med Sverigedemokraternas styrka i väljarkåren. På så sätt har den majoritet inom Moderaterna, som länge förespråkat en reformering av biståndspolitiken, fått möjlighet att på allvar förverkliga sina idéer.
Inom SD, men även inom M, finns det dessutom en medvetenhet om hur biståndet blivit en viktig socialdemokratisk kommandohöjd. Genom det stora antalet frivilligorganisationer, med ibland formella, men oftast informella vänsterkopplingar, som får del av biståndspengarna sprids en vänsterinriktad världsbild samtidigt som de faktiska resultaten av deras biståndsinsatser är synnerligen svåra att utvärdera.
Den som vill göra Sverige mer borgerligt har med andra ord goda skäl att ifrågasätta det som frilansjournalisten Bengt G Nilsson beskrivit som ”det biståndsindustriella komplexet”.
I slutet av förra året intervjuade Nilsson biståndsminister Benjamin Dousa i nyhetsmagasinet Fokus. I intervjun berättar Dousa hur han tog sig an uppdraget med ”ganska lågt ställda förväntningar på biståndet”, men hur han efter ett år tvingats konstatera att det var mycket värre än vad han trodde: ”Ingen har riktig koll på var pengarna hamnar någonstans.” Att något sådant skulle tillåtas på andra politikområden är förstås otänkbart – men har i biståndspolitiken varit den rådande ordningen i decennier.
Därför är Benjamin Dousa en av regeringens i särklass viktigaste ministrar. Biståndspolitiken är också ett av de områden där risken för återställare är som allra störst om de rödgröna vinner valet.
Ilskan hos frivilligorganisationerna som ser sina anslag kapade är stor och personbanden till de rödgröna partierna starka. Dessutom är det rentav sannolikt att en regeringsbildning vänsterut skulle innebära en biståndsminister från Miljöpartiet eller Vänsterpartiet.