Samhälle Åsikt
Ekon från Nej till EU
Pläderingen för Europa står inte i motsats till ökat samarbete i Norden. Olika samarbeten erbjuder olika saker, och de nordiska länderna kan åstadkomma mer om vi inte måste invänta EU, skriver PJ Anders Linder i en replik till Carl-Vincent Reimers.
Det hörs 30 år gamla ekon i Carl-Vincent Reimers (26/5) ilskna tirader mot det nyväckta intresset för fördjupat nordiskt samarbete. Utifrån samma mönster argumenterade Per Gahrton och andra ledande nej-koryféer inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994: Varför låsa in sig i ett regionalt projekt med likasinnade grannländer när världen är så mycket större än Europa? Varför välja det som är nära i stället för det som är långt bort och så mycket mer spännande och vitalt?
Ja, varför? Därför att olika samarbeten erbjuder olika saker. EU-medlemskapet innebär handfast nytta genom politisk representation och tillgång till den inre marknaden, vilket vagt skissade överenskommelser inom den alliansfria rörelsen, eller vad Gahrton & Co nu hade i åtanke, knappast kunde leverera. På motsvarande sätt kan vi i dag uppnå resultat genom tätare nordiskt samarbete, som inte kan uppnås när EU:s alla medlemsländer ska jämka samman sina intressen och världsbilder.
Ett av de främsta skälen till tätare nordiska kontakter är att skapa förutsättningar för att få bättre genomslag inom ramen för EU-samarbetet.
Detta är förstås inget argument mot EU-engagemang lika litet som viljan till EU-medlemskap var ett argument mot att intressera sig för världen utanför Verona. Ett av de främsta skälen till tätare nordiska kontakter är att skapa förutsättningar för att få bättre genomslag inom ramen för EU-samarbetet. I min artikel i Fokus (15–21 maj) som Reimers citerar påpekar jag för övrigt just att det vore utmärkt om övriga Norden fick sällskap i EU av Norge och Island. Det handlar inte om att vända ryggen till Europa utan om att åstadkomma saker där saker åstadkommas kan.
För ett par veckor sedan deltog jag i årets upplaga av London Defence Conference på King’s College. Huvudtemat var allianser och en ständigt återkommande tankefigur var den som på EU-lingo har brukat kallas ”variabel geometri”, det vill säga att det formeras olika konstellationer inom en allians beroende på vilka intressen som står på spel. Visst kan man köra huvudet i sanden och säga att sådant aldrig borde ske – det borde alltid vara en för alla och alla för en – men man behöver inte studera dagens europeiska landskap särskilt länge för att inse att vi kommer att se mer av varierande ”koalitioner av de villiga” framöver (och detta, nota bene, inte bara inom EU utan även inom Nato).
Säkerhetspolitiken är det kanske mest närliggande exemplet. Vi kan tycka att man i Spanien, Portugal och Irland borde vara lika bekymrade över Rysslands aggressiva beteende som vi är i Norden, Baltikum och Polen. Men jag föredrar ändå att de nordiska länderna prioriterar praktiskt samarbete med grannar och likasinnade framför förhoppningar om att lobbying i Madrid, Lissabon och Dublin eller klagan hos de större makterna ska få alla andra att se saker som vi. Bästa sättet att göra Storbritannien villigt att komma med örlogsfartyg och Frankrike att expandera sitt kärnvapenparaply är näppeligen att larma i Bryssel utan att rusta oss rejält och visa att vi menar allvar.
Subsidiaritetsprincipen må vara besvärlig att ringa in mer precist i praktiken, men tanken att man ska ta sig an lokala problem på lokal nivå, regionala på regionalnivå etc har betydande förtjänster. Den lämnar gott om utrymme för nordisk samverkan inom både EU/EES och Nato.
Att Reimers finner nordismen tråkig och provinsiell är förstås hans ensak, men jag ber honom pröva litet Snorre och Sibelius, Skagenmålare och Grieg som motmedel. Själv är jag mäkta förtjust i många hörn av vår europeiska kontinent, men jag har inget emot att leva och dö i Norden och bekräftar det till och med i sång närhelst tillfälle ges.