Utblick Krönika
Ekonomisk säkerhet kräver handel – inte moralisk överhöghet
Att utveckla handeln med Filippinerna skulle vara ett ekonomiskt effektivt sätt för EU att minska beroendet av Kina. Men fler frihandelsavtal förutsätter att EU tonar ner ambitionerna att påtvinga andra länder de egna regleringarna. Det skriver Hannes Berggren från Cebu City.
I Cebu City kryssar jag mig fram genom folkmassan och avspärrningarna som satts upp för den religiösa festivalen Sinulog. Till slut når jag paviljongen där Ferdinand Magellan ska ha satt ned sitt kors när han nådde Filippinerna år 1521. Den portugisisk-födde upptäckaren ledde en spansk expedition som genomförde världens första världsomsegling, under den tidsepok då Spanien och Portugal hade delat upp världen mellan sig. Ett eko från historien till i dag, då världens militära stormakter återigen visar allt större aptit på mindre länder.
Magellan själv fullföljde aldrig världsomseglingen, utan fick sätta livet till i ett möte med en lokal ledare i Filippinerna. Men som förste europé att nå det som i dag är Filippinerna hade Magellan banat vägen för den spanska koloniseringen av öriket som tog vid något senare och fortskred fram till 1898.
Spanien tvingades – efter att ha förlorat det spansk-amerikanska kriget – överlåta kontrollen över Filippinerna till USA, som i sin tur bestämde sig för att bestrida Filippinernas strävan efter självständighet och kolonisera landet. En inlaga i diskussionen var den ökända dikten Den vite mannens börda, skriven av Rudyard Kipling. I den grovt rasistiska texten, som brukar tolkas som en uppmaning till USA att ”civilisera” Filippinerna, beskriver Kipling det filippinska folket som ”till hälften djävlar, till hälften barn”.
Filippinerna uppnådde till slut sin självständighet först efter andra världskrigets slut. De avtryck som kolonialmakterna gjorde på öriket under den 400-åriga kontrollen av landet är alltjämt märkbara. Utöver de många katolska kyrkorna är det filippinska språket bräckt med spanska ord. På Cebu-öns vägar trängs vräkiga pickup trucks med rykande köttfyllda grillar i vägrenen, vilket gör att landet ibland känns som ett slags Stillahavs-Texas.
Filippinernas historia sedan självständigheten har varit långt ifrån oproblematisk, men landet har i dag en snabbt växande ekonomi och deltar i globala värdekedjor. I Cebu City finns exempelvis företag som deltar i tillverkningen av halvledare. Än så länge gäller Filippinernas del i halvledarproduktionen framför allt enklare steg, men med rätt insatser skulle landet kunna spela en större roll även i mer avancerade steg. En sådan resa har redan flera av Filippinernas grannländer gjort.
Att diversifiera handeln till länder som Filippinerna skulle sannolikt vara mer effektivt än att införa dyra subventionsprogram syftande till att ta hem produktion.
Från europeisk sida skulle man göra klokt i att uppmuntra större investeringar i landet som en del i att öka sin ekonomiska säkerhet. Att diversifiera handeln till länder som Filippinerna skulle sannolikt vara mer effektivt än att införa dyra subventionsprogram syftande till att ta hem produktionen, vilket Kommerskollegium nyligen visat i en rapport.
Därför är det positivt att EU och Filippinerna förhandlar ett frihandelsavtal mellan sig, även om resultatet dröjer. Förhandlingarna, som ursprungligen påbörjades för över tio år sedan, har ännu inte nått det kvartssekel det tagit att färdigställa frihandelsavtalet med Mercosurländerna i Sydamerika. Men i den geopolitiskt svåra samtid vi lever lämnar det ändå en del att önska.
EU pausade för några år sedan förhandlingarna med Filippinerna på grund av oro för brott mot mänskliga rättigheter i landets hårda inhemska krig mot droger. Kanske var det rimligt. Men parallellt har EU:s beroende av Kina – ett land som knappast är känt för att respektera mänskliga rättigheter – ökat.
I en tid då den regelbaserade världsordningen krackelerar och EU utsätts för exportkontroller, tullar och andra ekonomiska maktmedel av såväl USA som Kina, så behöver samarbetet öka med länder som vill ha regelbaserad handel. Filippinerna, ett av länderna i regionen som inte vuxit sig geopolitiskt närmare Kina de senaste åren, bör vara en naturlig samarbetspartner för EU att fördjupa sin handel med.
EU behöver därför fortsätta vässa sin ansats till att snabbare färdigställa frihandelsavtal. Ett sätt att göra det är att – som regeringen föreslagit – gå fram med mer renodlade handelsavtal som hanterar det politiskt mer komplicerade investeringsskyddet separat.
Därutöver behöver EU också tona ned sin ansats att vara världens globala reglerare. I jakten på ekonomisk säkerhet och konkurrenskraft är pålitliga handelspartner långt viktigare för EU än att vara hela världens konsumentbyrå, dataskyddsombudsman och miljövårdsmyndighet.
En övertro på Brysseleffekten – att EU kan påverka regelefterlevnaden i hela världen och insistera på att andra länder ska följa EU:s syn på regleringar – försvårar ibland ekonomisk integration med dessa länder. Länder i det globala syd har exempelvis kritiserat EU:s avskogningsförordning. Någon kallade det för ett försök av unionen att ”reglera varenda kaffeböna i hela världen”. Jag har tidigare beskrivit detta som att strävan efter en Brysseleffekt också har fört med sig en typ av Brysseldefekt.
Tiden då europeiska länder med våld delade upp världen mellan sig är lyckligtvis över sedan länge. I dag är Europas förhållningssätt till omvärlden i stället handel och samarbete, vilket kräver ödmjukhet och flexibilitet. Då behöver man inse att andra länders regleringar, även när de skiljer något från EU:s, varken är utformade av djävlar eller barn.