En vårdag i slutet av 1970-talet inträffar ett större tillbud på ett kraftverk i Pennsylvania, USA. Händelsen ställer till tekniska problem för kraftverket, som stängs ner, men leder inte till några personskador. Det inträffar inte några explosioner eller bränder, och inga utsläpp av konsekvens för människor eller miljö. 

16 år tidigare hade en annan olycka inträffat vid ett kraftverk strax norr om Venedig i norra Italien. När Vajontdammen vid ett nybyggt vattenkraftverk skulle fyllas upp brast dammväggarna och orsakade en tsunami över den nedanförliggande dalen. En flodvåg som färdades i runt 110 km/h svepte med sig både byggnader och människor och beräknas ha orsakat mellan 1 900 och 2 500 dödsfall.

Konsekvenserna av de två olika olyckorna kunde knappast vara mer olika. Ändå kan man nog sätta pengar på att de flesta känner till den första olyckan, samtidigt som de aldrig hört talas om den andra. För det är den första olyckan som leder till panik världen över. Tillbudet på kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i Pennsylvania leder till att människor flyr sina hem. Det blir en världsnyhet som det rapporteras dagligen om, inte minst i Sverige. Den leder till decenniers stagnation i såväl USA:s som andra länders kärnkraftsutbyggnad. Den påverkar regeringsbildningar och politiska val, leder till kursförändringar i energipolitiken och till enorma proteströrelser. Den svenska valrörelsen, som äger rum ett knappt halvår efter Harrisburg-olyckan, färgas till stor del av händelsen. 

Olyckan påverkar regeringsbildningar och politiska val, leder till kursförändringar i energipolitiken och till enorma proteströrelser.

Innan vi tittar närmare på valet 1979 är det dock värt att stanna till vid den brustna Vajontdammen. Hur kommer det sig att en kraftverksolycka som orsakar tusentals dödsfall är helt obetydlig i historieböckerna? Ingen som bor nedströms från ett vattenkraftverk lämnar sitt hem i panik. Inga partier bildas i protest mot den livsfarliga vattenkraften. Inga regeringar spricker. Ingen folkomröstning utlyses som ska lösa de politiska knutarna kring kraftslagets avveckling. Vajontdammen har inte ens en svensk Wikipedia-sida.

Du kanske tänker att det är en slump, att just den här vattenkraftsolyckan flugit under radarn i den svenska debatten. Men Vajont är långt ifrån det enda och framför allt inte det allvarligaste exemplet. Bara fyra år innan Harrisburg-olyckan, 1975, brast dammen vid Banqiao-kraftverket i Henan-provinsen i Kina. Olyckan mörkläggs av regimen, så det är inte så konstigt att den inte får någon medial uppmärksamhet eller politiska konsekvenser på 70-talet. 

Men det märkliga i sammanhanget är att Banqiao inte uppmärksammas i någon större utsträckning – eller leder till någon politisk debatt om vattenkraftens säkerhetsaspekter – ens när olyckan i efterhand kartläggs. Bedömningarna om hur många som dog i samband med olyckan varierar mycket kraftigt – från 26 000 ända upp till 240 000 – men de bästa gissningarna tyder på att det är långt mer än 100 000 människor som avlider som en direkt följd av dammens kollaps. Troligen dog många hundra gånger fler (kanske tusentals gånger fler) i Banqiao än på grund av Tjernobyl-olyckan, och oändligt många fler än Harrisburg (som alltså var 0), men det gör av någon anledning inga politiska avtryck. Otaliga vattenkraftsolyckor med tusentals dödsfall och omfattande skador gör ingen skillnad: det blir aldrig någon debatt om faran med att bo nedanför en vattenkraftsdamm.

Explosioner på oljeplattformar eller raffinaderier har skördat tusentals liv, men nämns aldrig som argument mot kraftslagen i sig.

De kolossala diskrepanserna i hur man politiskt hanterar dödsfall och risker för olika kraftslag är relevanta både för 1970-talets och dagens energipolitiska debatt. Det är inte det att kärnkraften är helt ofarlig: Tjernobyl var en mycket allvarlig olycka och både säkerhetsrutiner och strålningsfrågor förtjänar att tas på större allvar än vad man gjorde i Tjernobyl och i Harrisburg innan haverierna. Men det behöver understrykas att miljoner människor varje år dör som en följd av föroreningar från eldad kol eller ved, och att hundratusentals människor under 1900-talet dog som en följd av brustna dammar. Explosioner på oljeplattformar eller raffinaderier har skördat tusentals liv, men nämns aldrig som argument mot kraftslagen i sig. I detta sammanhang framstår det som extra märkligt att kärnkraftens risker – som sett till dödsfall per producerad kilowattimme är jämförbara med sol- och vindkraft – fått sådana proportioner i den politiska debatten. 

Det leder oss tillbaka till 1970-talets valrörelser, först och främst den 1976, där Thorbjörn Fälldin precis som 1973 skördade stora framgångar på sitt kärnkraftsmotstånd. Fälldin hade blivit övertygad om farorna med kärntekniken efter att riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus sammanfört honom med fysikprofessorn Hannes Alfvén.

Alfvén hade bidragit till det svenska kärnkraftsprogrammet men därefter blivit alltmer kritisk till tekniken. Vissa menar att han påverkats av 1960-talets radikala studentrörelse i USA, där han tillbringat mycket tid. Det hör också till saken att Alfvén, som författaren Anders Johnson konstaterade i Smedjan häromåret, inte förespråkade någon övergång till gas, olja eller kol – som de facto var alternativen under dessa decennier – utan var övertygad om att fusionstekniken stod inför ett genombrott och att det därför var onödigt att satsa på en mindre säker atomteknik. 

Utbyggnaden av det svenska kärnkraftsprogrammet är vid det här laget i full gång, och har skett i bred enighet. Men Fälldin blev lika övertygad som Hambraeus och bestämmer sig för att göra kärnkraften till en valfråga.

I april 1975 gör han det berömda uttalandet i riksdagen att ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att han vore beredd att dagtinga med sin övertygelse. Moderatledaren Gösta Bohman oroade sig för borgerlighetens samverkan – som för första gången på mycket länge såg ut att vara möjlig – och försökte gjuta olja på vågorna genom att meddela att Moderaterna var öppna för kompromisser i kärnkraftsfrågan. Det hade ingen effekt på Fälldin, som istället gick ut och krävde att kärnkraften i sin helhet skulle vara avvecklad till 1985. Ytterligare ett par veckor senare, strax innan valdagen den 19 september, lovade Fälldin i Rapport att Barsebäcks andra reaktor inte skulle laddas. 

Centerpartiet nådde visserligen inte upp till rekordresultatet från 1973 men gjorde ändå ett mycket starkt valresultat på 24 procent, till stor del tack vare kärnkraftsmotståndet.  Än viktigare var att borgerligheten samlade en liten men säker majoritet och det första maktskiftet på fyra decennier. Fälldins kategoriska löften ställde dock som väntat till problem  redan i regeringsbildningen. Folkpartiet och Moderaterna kunde varken acceptera någon snabbavveckling av kärnkraften i stort eller att ett färdigbyggt kraftverk skulle ställas av utan anledning. 

Lösningen blev, som DN:s tidigare politiske chefredaktör Sven-Erik Larsson skriver i sin avhandling Regera i koalition (1986), att skjuta frågan på framtiden. Folkpartiet försökte visserligen driva fram en helhetslösning på kärnkraftsfrågan under regeringsbildningen, men en kompromiss fanns inte i sikte för Fälldin, som steg för steg ville driva fram en avvecklingsprocess. Moderatledaren Gösta Bohman hade å sin sida äntligen lyckats ta partiet in i regeringskansliets värme och ville inte riskera ett sprucket samarbete innan det ens formellt sett hade börjat.

Således sköt man bråken på framtiden och hittade en kortsiktig kompromiss.

Således sköt man bråken på framtiden och hittade en kortsiktig kompromiss. Folkpartiet, som inte var lika rädda som Bohman för en havererad koalition, krävde att Barsebäck 2 skulle laddas. Fälldin gick till slut med på det, men lade som villkor fram att den fortsatta driften skulle vara beroende av att ett upparbetningsavtal kunde presenteras senast ett år senare. Man kom också överens om att införa den så kallade villkorslagen, som ställde upp nya krav som behövde uppfyllas för att kärnkraftverk skulle få tas i drift. Bland annat skulle kraftföretagen visa ”hur och var en helt säker slutlig deponering av det högaktiva avfallet kan ske”.

Fälldin tillträdde som statsminister och utsåg den kärnkraftskritiske CUF-stjärnan Olof Johansson till energiminister. En svekdebatt kring Barsebäck 2 uppstod visserligen och var besvärande för Centerledningen, men kunde av partitopparna samtidigt viftas undan med att driften kunde avbrytas om (när) man inte lyckats träffa ett upparbetningsavtal – något som den inre kretsen kring Fälldin bedömde skulle bli svårt. Dessutom kontrollerade Centerpartiet nu departementet. Olof Johansson skulle kunna baxa avvecklingsfrågan framåt, steg för steg. 

Så blev det inte. Sydkraft fick till ett upparbetningsavtal redan följande vår, och villkorslagen som antogs i april 1977 blev långt ifrån den kvävande filt över kärnkraften som centerpartisterna tänkt sig. De tre partierna fortsätter diskutera, bråka och förhandla genom hela 1978, men när reaktorerna Ringhals 3 och Forsmark 1 är färdigbyggda och står klara för laddning ställs frågan återigen på sin spets. Den 29 september säger regeringen nej till omedelbar laddning, en eftergift till Fälldin, men meddelar också att Statens kärnkraftsinspektion fick ge tillstånd om kraftbolagen visade att kärnbränslet kunde förvaras på ett säkert sätt.

Uppgörelsen blir i praktiken slutet för trepartikoalitionen och Fälldins första sejour som statsminister. Det anses allmänt att C svikit sina kategoriska vallöften. Redan på presskonferensen där överenskommelsen presenteras tycks Olof Johansson ha insett att det kommer att bli mediebilden, för till den närvarande pressen börjar han enligt Ola Ullstens memoarer plötsligt dela ut ett eget papper som innehåller kritik av Folkpartiets och Moderaternas uppfattningar samt ytterligare fem punkter som ska adderas till och förtydliga uppgörelsen. Detta papper sprider han alltså trots att hans egen partiledare skrivit under en överenskommelse och sitter på podiet och presenterar den. När Fälldin lite senare sett medierapporteringen av händelserna och återigen inser att han står på den förlorande sidan ansluter han till Johanssons krav och försöker driva igenom ett sista ultimatum – ett stopp för bygget av Forsmark 3, eller en folkromröstning om man inte kommer överens. Men Ullsten och Bohman backar inte från den färdigförhandlade uppgörelsen och den 5 oktober tvingas istället Fälldin att lämna in sin avskedsansökan. 

Åtta dagar senare röstar 39 folkpartister i riksdagen fram Ola Ullsten som statsminister. Moderaterna röstar nej eftersom Bohman ville bilda en icke-socialistisk regering på så bred bas som möjligt. C avstår eftersom man inte motsatte sig en FP-regering men inte heller vill rösta för folkpartisternas energipolitik. S avstår enligt Olof Palmes röstförklaring för att regeringskrisen – som alltså var en dryg vecka lång – ”behövde få ett slut”. Palmes omsorg om förmågan att styra landet kan låta behjärtansvärd, men var kanske inte helt genuin. Mer troligt – vilket också stöds av Mats Bergstrands biografi över Ola Ullsten – är att Socialdemokraterna inte såg sig gynnade av att tvinga fram ett nyval, och i så fall hellre såg en FP-regering än en koalition mellan FP och M. Det skulle ge Palme bättre förutsättningar att påverka politiken i stort. Framför allt innebar en framsläppt FP-regering möjligheten att låta Ullsten driva fram en energiproposition som kunde få brett stöd i riksdagen, det vill säga att utnyttja riksdagsmajoriteten i kärnkraftsfrågan. På så sätt skulle Fälldins kärnkraftsmotstånd kunna städas av en gång för alla, och S skulle inte i ännu ett val riskera att tappa väljare till C. Det kunde vara värt ett par år av en svag FP-regering.

Men inte heller detta går som det är tänkt. Den 27 mars 1979 ger Statens kärnkraftsinspektion tillstånd för laddning av Ringhals 3 och Forsmark 1. Dagen efter inträffar Harrisburg-olyckan, och världspressen går i spinn.

Ett exempel på hur rapporteringen kring haveriet såg ut finns i Dagens Nyheter, som den 31 mars 1979 skriver att kraftverket under flera timmar släppte ut radioaktiv gas och att den federala kärnkraftsinspektionen uppmätt strålningsnivåer på ”1 200 millirem per timme”, vilket enligt samma artikel motsvarar att bli lungröntgad 30 gånger i timmen. 1 200 millirem motsvarar 1,2 rem, och ungefär 100 rem under kort tid leder till akut strålsjuka och trolig död inom några veckor. Inne i reaktorbyggnaden spekulerar man om strålningsnivåer på 10 000-20 000 rem, mångdubbelt dödliga nivåer. Folk evakueras från närområdet och även de som bor utanför den evakuerade radien flyr i stor utsträckning.

Uppgifterna kan dock i bästa fall sägas vara en nyhetsanka. En medveten ventilering av radioaktiv ånga ledde visserligen till en mätning på 1 200 millirem, men inte i omgivningen runt kärnkraftverket utan vid skorstenen. Merparten av radionukleiderna i dessa utsläpp filtreras bort, och de delar som ändå tar sig igenom skingras mycket snabbt och blir ofarliga. De som levde inom 16 kilometersradien från kraftverket (10 miles) bedöms i verkligheten ha fått en stråldos på 8 millirem, mindre än en hundradel av det påstådda och gott och väl inom det säkra spannet. Ingen av det dussintal stora och oberoende studier av olyckans hälsoeffekter som genomfördes i samband med och åren efter händelsen hittade några tecken på att cancerfallen stigit. Delstaten Pennsylvania höll i 18 år ett register på över 30 000 människor som bodde eller hade bott i området vid olyckan, men stängde ner det 1997 efter att man inte hade kunnat konstatera några onormala hälsoeffekter överhuvudtaget. I samband med olyckan konstaterades att invånarantalet i området runt Harrisburg innebar att man kan förvänta sig 325 000 normalt förekommande cancerdödsfall under den dåvarande populationens resterande livstid. Olyckan vid kärnkraftverket förväntades samtidigt leda till ytterligare 0,7 cancerfall.

Olof Palme är inte sen att uppfatta åt vilket håll det blåser.

Men lögnen springer halva världen runt innan sanningen fått på sig stövlarna, och i Sverige anser Thorbjörn Fälldin nu att historien har gett honom rätt. Kärnkraftsmotståndet mobiliserar, miljörörelsen går ut på gatorna och demonstrerar. Olof Palme, som en gång motiverat sitt stöd för kärnkraft med parollen ”arbete åt alla, välfärd åt alla”, och som nyss hotat att väcka misstroende i riksdagen mot den borgerliga regeringen om inte reaktorn i Ringhals laddas, är inte sen att uppfatta åt vilket håll det blåser. Under ”den galna onsdagen” den 4 april 1979 – mindre än en vecka efter olyckan – meddelar han att Socialdemokraterna nu anser att folket måste få säga sitt om kärnkraften. Folkpartiet och Moderaterna ansluter sig, om än motvilligt, till folkomröstningslinjen. Ullsten-regeringens energiproposition har på en natt gått från att vara brett accepterad i riksdagen till att vara helt uträknad. 

Palmes manöver innebär att han ger upp den långsiktiga ambitionen om att städa bort kärnkraftsfrågan från dagordningen, men den är kortsiktigt slug genom att den ger honom en effektiv sköld mot Fälldins attacker i valrörelsen som följer några månader efter Harrisburg-olyckan. Socialdemokraterna kan hela tiden glida undan frågorna om kärnkraften med hänvisning till att de ska avgöras av folket. Palme kan till och med göra utfall mot kärnkraftens säkerhet, samtidigt som han förespråkar fortsatt utbyggnad. Ett kontroversiellt uttalande här, och sedan ett snabbt besök till Forsmark för att lugna industrin. Många väljare tycker att positionen är oklar, i Dagens Nyheter frågar en insändare vad Palme egentligen tycker, men sett i efterhand verkar det vara själva poängen. I valrörelsen försöker Thorbjörn Fälldin upprepa succén från 1976, att ifrågasätta Palme kring kärnkraftens säkerhet, men det biter inte längre. I slutdebatten i SVT vänds till och med utfallen tillbaka mot de borgerliga. Det är ju ni som inte kommer överens, säger ungefär Palme, varför försöker ni tjafsa om detta med mig? Också på ett annat sätt vänder han frågan till sin fördel; han menar att S vill fortsätta använda kärnkraften, men om folket säger nej, då blir det tuffa tider och säkert höga elpriser, och då kommer vi verkligen att behöva socialdemokratisk solidaritet.

Valnatten blir en rysare. Socialdemokraterna går aningen framåt och Folkpartiet aningen bakåt, men den stora vinnaren är Gösta Bohman på Thorbjörn Fälldins bekostnad. Moderaterna ökar rejält och Centerpartiet tappar runt 6 procent, och eftersom S dessutom tar en del av C:s tillbakagång minskar det borgerliga blocket. När valvakan är slut ser det ut som att majoriteten skiftat tillbaka till vänster med ett mandats marginal. Men man vet samtidigt att detta sista mandat står och väger, och skulle kunna gå tillbaka till höger när de sista poströsterna och utlandsrösterna räknas.

När valvakan är slut ser det ut som att majoriteten skiftat tillbaka till vänster med ett mandats marginal.

Så blir det också, och den följande onsdagen har en splittrad borgerlighet trots allt en lövtunn riksdagsmajoritet med sig. Moderaterna har blivit största borgerliga parti men Bohman går ändå med på att Fälldin återigen blir statsminister. Konflikterna sätts på paus tills folkomröstningen är överstökad i mars 1980.

Olof Palme hade tidigare inför tanken på en folkomröstning förordat att folket skulle ta ställning till ett tydligt ”ja eller nej till kärnkraften”. Men någon vidare lust att stå sida vid sida med Moderaterna och Gösta Bohman hade han inte när det kom till kritan, och förhandlingarna om omröstningens utformning landade istället i tre linjer: linje 1, backad av Moderaterna, som förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till elbehov, sysselsättning, välfärd, oljeberoendet och utvecklingen av de förnybara energislagen. Linje 2, backad av Socialdemokraterna och Folkpartiet, som var identisk med linje 1 men också (på baksidan av valsedeln) bland annat förordade energieffektivisering och forskningssatsningar på förnybar energi. Linje 3, som drevs av Centerpartiet, Vänsterpartiet Kommunisterna och Kristdemokratisk samling sade nej till fortsatt utbyggnad och krävde avveckling av de befintliga sex reaktorerna inom tio år. 

Mycket har skrivits om folkomröstningen och de tillhörande valkampanjerna. Men i detta sammanhang kan vi egentligen nöja oss med att titta närmare på valresultatet, som innebar 18,9 procent för linje 1, 39,1 procent för linje 2 och 38,6 procent för linje 3. Det har ofta i historieskrivningen formulerats som en seger för linje 2, som sedan konkret (av 1980-talets S-regeringar) tolkades som att kärnkraften skulle avvecklas till 2010. Men ett sådant slutdatum fanns inte på valsedlarna, som snarare handlade om att kärnkraften skulle avvecklas när det fanns (realistiska) bättre alternativ. Ett bättre sätt att se på folkomröstningsresultatet med detta i åtanke är att de nästan identiska linje 1 och 2 samlade 58 procent av väljarkåren och att det alltså fanns en mycket bred uppslutning kring att fortsätta använda kärnkraften så länge det behövdes för välfärden och elförsörjningen. (42 år efter omröstningen finns det fortfarande ingen alternativ planerbar energi som är bättre för miljö eller klimat, och Hannes Alfvéns fusionskraft ser man ännu inte röken av.)

Trots det förhållandevis klara utslaget fortsatte kärnkraftsfrågan att skapa låsningar både i svensk politik i stort och i det borgerliga blocket specifikt under många år framöver. Efter mordet på Olof Palme tar socialdemokratin långsamt sin hand från kärnkraften. I slutet av 1990-talet enas Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet om att stänga Barsebäck 1 och 2, i strid med folkomröstningsresultatet. Även efter att Centern lämnat samarbetet med Socialdemokraterna skapar energipolitiken svårigheter för Allianssamarbetet, eftersom Socialdemokraterna glidit ifrån och Centerpartiet fortfarande inte helt accepterat folkomröstningens utfall. Efter decennier av bråk lyckas till slut borgerligheten enas om en kompromiss 2006, där man bland annat kommer överens om att inga fler kärnkraftverk ska stängas med politiska beslut. Det var ett år efter att Barsebäck 2 – reaktorn som Thorbjörn Fälldin lovade aldrig skulle laddas – hade släckts ner. Ytterligare tio år senare aviserar ägarna till Oskarshamn 1 och 2 respektive Ringhals 1 och 2 att man planerar att stänga reaktorerna i spåren av låga elpriser och regeringens höjning av effektskatten 2015. 

Dagens elkris börjar alltså med Thorbjörn Fälldins kategoriska och kompromisslösa hållning i kärnkraftsfrågan. Sven-Erik Larsson återger i Regera i koalition ett citat av Carl Bildt, då tjänsteman hos Gösta Bohman, som konstaterar att Fälldins hållning i fråga om kärnkraften ”betyder mer för centerns politik i denna fråga än någon annan partiledares åsikt i något annat parti i modern svensk historia”. Det var inte först och främst ett taktiskt övervägande som fick Fälldin att driva avvecklingsfrågan utan en princip, en tro. 

Det var inte först och främst ett taktiskt övervägande som fick Fälldin att driva avvecklingsfrågan utan en princip, en tro.

Ledtrådar till detta finns naturligtvis även i C-ledarens uttalanden: det är den egna uppfattningen han inte kan ”dagtinga” med. Inga argument övertygar honom. Carl Tham, Anders Wijkman – Folkpartiets respektive Moderaternas förhandlare i energifrågan under Fälldin I – och Ola Ullsten lägger fram sakskäl på sakskäl till att hans linje inte håller. Sol- och vindkraft existerar i princip inte mer än på pappret, Sverige har under 70-talet precis gått igenom en allvarlig oljekris som blixtbelyste risken med oljeberoendet, och kolkraften är en miljö- och hälsomässig katastrof. Kärnkraften är med god marginal det minst dåliga alternativet. Det går nog att lösa med gas och energibesparing, svarar centerledaren. (I en utredning krävde Centerpartiet dessutom att Sverige skulle utreda möjligheten att omvandla kärnkraftsreaktorerna till kolkraftverk.) 

Fler exempel på hur ”trosläran” såg ut i kretsen runt centerledaren finns i vänboken ”En bok till Thorbjörn” som gavs till Fälldin inför att han skulle fylla 80 år 2006. Där skriver Birgitta Hambraeus om kärnkraftsfrågan, och 30 år efter händelserna viker hon fortfarande inte en tum från sina uppfattningar. Hon kallar civil kärnkraft och kärnvapen för ”siamesiska tvillingar”, trots att varken Sverige, Finland eller ens de flesta andra kärnkraftsländer skaffat några kärnvapen. Fälldin har ordagrant sagt att han inte tänker sätta sig i en regering som laddar fler reaktorer, men Hambraeus tycker det är enormt orättfärdigt och orättvist att medierna talar om svek när han ändå gör det. Hon skriver rakt ut att FP, M och S ”helt och hållet gick i ledband hos kärnkraftslobbyn”: bland annat påstår hon att Gösta Bohman (”Boman”) ska ha hållit med Fälldin om att Barsebäck 2 inte skulle startas, men sedan ha blivit uppläxad av näringslivsföreträdare och då ändrat uppfattning. Några sakliga skäl till Ullstens och Bohmans åsikter kan hon inte se eller förstå; istället är Hambraeus övertygad om att det bara är särintressen som ligger bakom ”kärnkraftspropagandan” än idag, möjligen ”några folkpartistiska forskare som vill ha anslag”. 

Hambraeus kallar civil kärnkraft och kärnvapen för ”siamesiska tvillingar”, trots att varken Sverige, Finland eller ens de flesta andra kärnkraftsländer skaffat några kärnvapen.

Mest intressant och signifikativt för Fälldins kompromisslöshet, det är kanske att han håller fast vid sina ultimativa krav och kategoriska uttalanden även när de börjar missgynna honom politiskt. Från regeringsbildningen och sveket kring Barsebäck 2, till valet 1979 och den efterföljande folkomröstningen leder Fälldins strikta linje bara till fler och fler problem, såväl internt i partiet som externt i regeringen och gentemot oppositionen. Ändå leder det inte till ett positionsbyte eller några glidningar: tvärtom blir Fälldin i dessa lägen bara ännu mer låst, ännu mer konfrontativ, och varje gång han tvingas till en kompromiss förlorar han. 

I Ola Ullstens memoarer stannar den tidigare folkpartiledaren vid ett tillfälle till och undrar rakt ut: hur har man tänkt inom centern? Hur kunde man hamna i en sådan oerhört besvärlig sits? Det är från objektiva perspektiv svårt att förstå. För egen del hade jag velat fråga Fälldin om riskkalkylen. Han är ju från Ramvik utanför Härnösand, där Ångermanälven rinner ut. Hade han aldrig funderat över säkerheten på dammarna uppströms? På konsekvenserna vid en allvarlig olycka eller en medveten attack? Vajontdammen, Banqiao och ett otal andra olyckor finns att fundera över. Ändå var det strålningen, kärnkraften, Harrisburg, som upptog all hans politiska fantasi.

Gösta Bohman hånades i debatten för sitt försök att sätta atomkraftens risker i perspektiv, när han under ett besök på Ringhals i valrörelsen 1979 sa att kärnkraften inte var farligare än att cykla. Idag är vi ännu mer medvetna om sanningen: att det naturligtvis är mycket farligare att cykla än att arbeta på eller leva nära ett kärnkraftverk: kärnkraften beräknas ha dödat några hundra människor sedan 1950-talet, medan cykling dödar åtminstone 30 000 människor varje år. (Det är dock betydligt bättre att cykla än att starta ett kolkraftverk.)

Men om det låter bekant med en centerledare som kraschar ett borgerligt samarbete på grund av en djupt rotad personlig övertygelse så är det för att denna historia tycks återupprepa sig med jämna mellanrum. Olof Johansson lämnar till sist Bildt-regeringen i slutet av mandatperioden 1991-94 i protest mot bygget av Öresundsförbindelsen (”jag har aldrig trott på nån bro”), och Annie Lööf lämnar 2019, efter lång tids krånglande, Alliansen i en övertygelse om att det aldrig är acceptabelt att luta sig mot Sverigedemokraterna. 

Lööfs oförmåga att röra sig bort från låsningen även efter januariavtalets fall sommaren 2021 påminner mycket starkt om Fälldins agerande i kärnkraftsdebatten; även när positionen slutar vara opinionsmässigt och politiskt gynnsam ihärdar hon och kräver anpassning av andra. Hon är på samma sätt som sin företrädare beredd att låsa hela det parlamentariska läget för sin sak. Och för varje förlorad strid blir situationen bara svårare, men leder ändå inte till några glidningar eller positionsförflyttningar. Lööfs gärning präglas av samma moralistiska patos som Fälldin, fast i en annan fråga. 

Här finns en viktig lärdom från trepartiregeringens havererade koalition, från decennier av låsningar i kärnkraftsfrågan, och från de senaste årens ständiga regeringskriser: En centerledare verkar kunna kohandla om vad som helst – allt utom den allra innersta personliga övertygelsen. Den släpper de inte, den dagtingar de inte med, åtminstone inte förrän de absolut tvingas till det – eller partiledarskapet når sitt bittra slut.

Omslagsfoto föreställande Thorbjörn Fälldin, som tänder sin pipa i samband med ett möte vintern 1979: SvD/TT