Utblick Krönika
En borgerlig utrikespolitik gör skillnad i världen
Årets utrikesdeklaration skildrar en mörk omvärld. Men den visar även att en borgerlig utrikespolitik kan bana väg för en ljusare framtid, skriver Hannah Stutzinsky.
”En ny brutal värld”, så beskriver utrikesminister Maria Malmer Stenergard den rådande tidsandan i mandatperiodens sista utrikespolitiska deklaration. Utan att innehålla någon sakpolitisk nyhet förtäljer deklarationen något större – att Sveriges roll i världen sällan varit lika viktig som nu.
Det är ett sammanbitet statsråd som går fram till podiet i plenisalen. Hon tar till orda inför en nästintill tom kammare. De ledamöter som är på plats är i hög grad själva uppskrivna på talarlistan. Även medieläktaren är skralt bemannad, den utrikespolitiska debatten är inget dragplåster ens för journalistkåren. Just utrikespolitiken är något som politik-journalister rimligtvis borde vara lockade av, det är ett av de få områden som inte var uppe för förhandling på Tidö slott 2022. Det betyder att inte en enda stavelse i deklarationen som nu läses upp har petats dit av en sverigedemokrat. Den utrikespolitiska deklarationen är en produkt från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.
För Malmer Stenergard har säkerhetspolitiken blivit kärnan i den utrikespolitiska portföljen.
Ingen utrikesminister har kunnat luta sig tillbaka och bedrivit diplomatiskt arbete i en konfliktfri omvärld. Men få andra har behövt förhålla sig Danmarks territoriella suveränitet eller för den delen nämna Grönland. För Malmer Stenergard har säkerhetspolitiken blivit kärnan i den utrikespolitiska portföljen.
Under socialdemokratiska regeringar har den huvudsakliga målsättningen i utrikespolitiken varit att göra Sverige till en humanitär stormakt. Ett starkt engagemang för FN och Olof Palmes patos för afrikanska länder har genomsyrat utrikesdeklarationerna under 2010-talets senare hälft. I ett tätt samarbete med Miljöpartiet har säkerhetsfrågorna flyttats ned i prioriteringsordningen. Det gröna partiets förhållningssätt till svenska intressen och säkerheten i närområdet blev inte minst tydligt efter Rysslands invasion av Ukraina 2014.
När Ryssland tog kontroll över Krimhalvön initierade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt en översyn av det egna försvaret. I en intervju med Aftonbladet (4/3-14) fick Miljöpartiets dåvarande försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg frågan hur han ser på det svenska försvaret och svarade:
Vi vill inte höja försvarsanslagen för att det är väldigt fredligt kring Östersjön. Vårt närområde är väldigt gynnsamt och det finns inte något militärt hot mot vårt land under överskådlig tid. Det som händer med Ukraina och Krim är så himla långt borta.
Några år senare var Magdalena Andersson statsminister med Miljöpartiets stöd, och blev tagen på sängen av Rysslands fullskaliga invasion, trots att underrättelseinformationen fanns där. Även partierna till höger blev ställda av invasionens framfart, men hade en djupare insikt om Putins aggressivitet.
Fler länder själva vill vara en integrerad del av den svenska handelsbalansen, inte en biståndskostnad.
I årets utrikesdeklaration framhålls militärt stöd till Ukraina och Sveriges roll i Nato som det viktigaste för en fredlig värld. Trygghet i närområdet och planerbar resiliens går före arbetsmarknadsinsatser på andra kontinenter. Det råder inga tvivel om att utrikespolitiken som förs av Ulf Kristerssons regering är en borgerlig sådan.
***
”Den transatlantiska länken är förändrad”, säger Malmer Stenergard. Men det är inte den enda länken som är under förändring. I nästa andetag berättar hon om fördjupat samarbete med Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Polen, Kanada Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland samt initiering av nya samarbeten och handelsavtal. I stället för att vara ett passivt land som lutar sig mot den amerikanska axeln, beskriver Malmer Stenergard ett Sverige som ett aktivt och framåtlutat land i en ny internationell kontext. Tidö-regeringens utrikespolitik kan beskrivas som en frihandelsoffensiv. Det har gjort att fler länder själva vill vara en integrerad del av den svenska handelsbalansen, inte en biståndskostnad. I början av året gick handelsvtalet mellan EU och Indien i lås efter 20 år av förhandlingar. Något som bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa säger kommer kunna dubblera den svenska handeln med Indien. Det är ett avtal som både gynnar svenska småföretagare och kan trycka tillbaka fattigdomen i Indien.
Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson är först ut att replikera på utrikesministern. Trots omvärldens snabba förändringar väljer oppositionspartiet att rida på sin trognaste käpphäst – Israelkritik. Johansson beskriver de extremistiska bosättarna på Västbanken som terrorister och efterfrågar handlingskraft från Sveriges regering. Det är en lätt suckande utrikesminister som bemöter repliken. Bara minuter tidigare uttryckte hon en osedvanligt hård kritik av Israel, ingenstans nämndes landet i några positiva ordalag. Den nya brutala tidseran har fått högerpartierna att snabbt omvärdera tidigare positioner, något som oppositionen inte verkar göra i samma takt.
Det är troligen också därför som riksdagsledamoten Gustaf Göthberg, ledamot i försvarsutskottet, i ett samtal med mig i anslutning till debatten beskriver den samlade oppositionens utrikespolitik som ett lapptäcke:
– Hälften av dem vill lämna Nato, hälften vill inte ha frihandelsavtal med Mercosur, två partier vill ha mindre inflytande till EU, tidigare har de velat lämna EU. Det går inte att få ihop detta.
Ska vi rusta för krig eller rustar vi för fred?
– Vill man ha fred måste man förbereda sig för krig, det är den dimensionerande uppgiften för oss. Just genom att rusta oss ska vi se till att Sverige fortsätter vara i fred.
Tidö-regeringens utrikespolitik har förändrat Sveriges status-quo. Vi har lämnat imagen av neutralitet bakom oss och i stället tagit en aktiv roll i att leda Europa in i en säkrare tillvaro. Samtiden kanske är brutal, som utrikesministern sade, men förändrade positioner ger även möjlighet för en ny identitet att utvecklas. Sverige blev aldrig en humanitär stormakt, men kanske kan vi bli ett frihandelsimperium.