Som om inte de oroliga tiderna var oroliga nog kom en artikel i Politico för ett par veckor sedan. Där rapporterades att Slovakiens premiärminister Robert Fico blivit ”skakad” av ett möte i Vita huset, att han var djupt orolig över presidentens psykologiska tillstånd och beskrev Trump som ”farlig”. Det hade kanske varit oroande nog om det kommit från en av kontinentens många Trump-kritiker men Fico är tvärtom en av den amerikanske presidentens få europeiska vänner. Att en tillskyndare uttrycker sig i de termerna är ytterligare en signal om att Europa bör göra sig redo för det mesta. I mitten på januari skickade Trump ett brev till Norges statsminister Jonas Gahr Støre, där han meddelade att han ”inte känner sig förpliktigad att enbart tänka på fred” eftersom ”Norge inte tilldelade” honom Nobels fredspris.

Det är starka varningssignaler men inte, som många tycks ha läst dem, tecken på slumpmässighet eller kaos i USA:s relation till omvärlden. Det mesta som den amerikanska regeringen gör går, oavsett vad vi tycker om det, att förstå och förhålla sig till. Som Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman noterade häromveckan så överensstämmer administrationens agerande med den säkerhetsstrategi som offentliggjordes i december. Där betraktas Europa alltjämt som en allierad, men en som bör ta större ansvar för egen säkerhet och som borde återupprätta sitt ”civilisatoriska självförtroende och sin västerländska identitet”.

Det är i det ljuset man bör se JD Vance tal i München för ganska precis ett år sedan: som en uppläxning kring Natos finansiering, men också som ett försök att gynna Alternative für Deutschland i det då nära förestående tyska valet. Trump vill ha fler meningsfränder i Europa, eftersom Europa då kommer att bli starkare. Och styrka, som Fredrik Johansson skrev om i inledningskapitlet av vår antologi Trumps idévärld, är mittpunkten i det som man skulle kunna kalla MAGA-rörelsens framgångsteologi.

Det finns också två andra maktspråk som Donald Trump förstår och lyssnar på: väljaropinion och pengar.

Trump är oberäknelig men inte – åtminstone inte än – otillräknelig, svår att läsa men ingen tombola. Man kan naturligtvis inte helt utesluta att han på allvar övervägde att invadera Grönland men det är betydligt lättare att förstå agerandet som en del i ett förhandlingsspel som syftade till att pressa Danmark och Europa till en position som inte tidigare var tänkbar. 

Såväl Trumps agerande som hans besatthet av styrka och den ständiga vägran att erkänna förluster och misslyckanden kan ibland få det att framstå som om det saknas modererande krafter i den amerikanska politiken. I jämförelse med 2016–2020 finns det inte längre sådana i Trumps kabinett, stab eller inre krets. Knappt ens i det republikanska partiet, där MAGA-rörelsens dominans i primärvalen skapat närmast total lydnad och kontroll. 

Grönland-debaclet var en av få sprickor i fasaden, då även högt uppsatta republikaner som senatsledaren John Thune och hans företrädare Mitch McConnell tog avstånd från presidentens utspel. Det finns också två andra maktspråk som Donald Trump förstår och lyssnar på: väljaropinion och pengar. Ett utbrett missnöje påverkar alla politiker och utvecklingen ett år efter Trumps tillträde går nedåt på i princip varje område. Synen på utrikespolitiken har gått från försiktigt positiv till klart negativ. Övergreppen från migrationspolisen ICE har till och med fått en starkt migrationskritisk opinion att svänga i synen på administrationen. Allra mest problematiskt är bilden av Trumps ekonomiska politik. Förtroendet kring kategorin ”inflation/prices” har rasat från 5 procent ”net approval” till nästan -25 procent. 

Det är knappast förvånande. Trump är inte orsaken till den inflation som härjat sedan 2022 men de tullar som han har sådan förkärlek för förvärrar naturligtvis bara situationen. Dollarn står i sin lägsta kurs på fyra år – även det inflationsdrivande – och bostadsbyggandet faller. Det är en potentiell katastrof inför höstens mellanårsval eftersom ekonomi, precis som i valet 2024, är väljarnas i särklass viktigaste fråga. En förlorad majoritet i kongressen gör Trump till en ”lame duck” och reformagendan begränsas till utrikespolitik.

***

Parallellt med Trumps in- och utrikespolitiska problem har fragmentiseringen av MAGA-rörelsen inletts. Marjorie Taylor Greene, en av Trumps mest lojala soldater inför 2024, var en av de första att falla bort i höstas (hon lämnade kongressen i november), men det är inte det enda exemplet. Den bland högerväljare populäre mediepersonligheten Ben Shapiro tog i december öppen strid mot MAGA-rörelsens mer auktoritära och verklighetsfientliga element på Turning Point USA:s (mördade Charlie Kirks organisation) konferens. Officiellt står alla i MAGA-koalitionen bakom Trumps ”Peace through strength”-devis men den betyder diametralt olika saker beroende på vem du frågar. En strid mellan Putin-vänliga aktörer som medieprofilen Tucker Carlson och Nato-vänliga personer som Shapiro är oundviklig.

Man kan redan nu veta att MAGA inte kommer att fungera på samma sätt som det gjort utan Trumps magnetiska personlighet.

Just Turning Point USA försöker också i Arizona, under ledning av änkan Erika Kirk och i strid med Trumplojalister, ta över både det republikanska partiet och dess senatsplatser. Många av de libertarianer som värderar vapenpolitik framför allt annat är förbannade på Trumpadministrationens hantering av ICE-skjutningarna i Minnesota, där sjuksköterskan Alex Pretti både sköts och kallades inhemsk terrorist för att han bar ett lagligt vapen. Och så sent som häromdagen röstade sex republikaner i representanthuset för att avveckla tullarna som Trump infört mot Kanada.

Denna fragmentisering kommer att tillta efter mellanårsvalet. En dag, kanske tidigare än många trott, kommer Donald Trump och hans järngrepp över primärvalen att vara borta, och då krävs nya koalitioner för att vinna makt. Det är för tidigt att säga hur de formas och vilka krafter som stärks av en sådan process, men man kan redan nu veta att MAGA inte kommer att fungera på samma sätt som det gjort utan Trumps magnetiska personlighet. Varken vicepresident JD Vance eller ”krigsminister” Pete Hegseth kommer någonsin att elda upp en publik eller locka marginalväljare som Trump. Men det behöver inte heller leda till att en mer sansad person som utrikesminister Marco Rubio blir mer framträdande.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Att det är Rubio som i dag för USA:s talan i München kan dock vara en signal av en annan typ. Det enda som verkligen varit succéartat under det första året är Trumps personliga förmögenhetsutveckling; Forbes uppskattar att han ökat sin förmögenhet med runt 3 miljarder dollar sedan tillträdet, till stor del genom korrupt eller semi-korrupt insiderhandel och affärer med kryptovaluta. Och, icke att förglömma, en personlig gåva från Qatar, i form av en lyxrenoverad Boeing 747.

I övrigt har år 1 inte gått som Trump hade hoppats, varken i Ukraina eller på hemmaplan. Rubios tal kan ge indikationer om huruvida administrationen vill justera kursen. Strategin kommer att ligga fast, men när varken tullar, fredsförhandlingar eller opinionsmätningar går åt rätt håll kommer cirkusen att behöva testa nya nummer.