Snart är det dags för skolstart. Sommarlovet försvinner så snabbt. Men skoldebatten brukar inte ta sommarlov, så ej heller denna sommar. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson valde i Almedalen att göra utspel om skolan och meddelade att partiet nu vill vinna skolfrågan. Det ska bli intressant att följa vad det innebär. Det är nämligen mycket som behöver bli bättre i svensk skola. 

När denna artikel publiceras har jag slutat som vd för Friskolornas riksförbund. Från första juli heter den nya bransch- och arbetsgivarorganisationen Almega Utbildning. Men efter drygt nio års arbete med skolfrågor så finns det en hel del att reflektera över. Och mitt engagemang för skolfrågor försvinner givetvis inte för att jag slutar som vd. Det finns mycket som behöver bli bättre i skolan – och jag vill gärna fortsätta bidra på olika sätt.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. 

Men det kan vara läge att summera – samtidigt som jag också vill blicka framåt. Jag vill börja med det som borde vara självklart – att individer är olika och har olika behov. Det är en insikt som sällan lyfts i skoldebatten. Men det är här som många skolor brister. Skoldebatten handlar om systemfrågor som ”ska friskolor får vara aktiebolag?”, ”ska populära skolor få ha kö?”, ”ska skolpengen vara mindre för att man valt en friskola?”, för att bara nämna några. 

Vi har skolplikt i Sverige. Alla barn i grundskoleålder måste gå till skolan. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som innebär att den ska kompensera för att elever har olika bakgrund. Vissa kommer från hem med välutbildade föräldrar, andra kommer från hem där Sverige har blivit det nya hemlandet efter att man tvingats fly från sitt ursprungliga hemland. Detta är en ganska ny situation för svensk skola och det är många skolor som har svårt att klara den. Elevernas kunskapsnivåer påverkas. Till detta ska läggas att det råder lärarbrist i landet och att det faktiskt är många skolhuvudmän som inte klarar av det ansvar som det innebär att vara skolhuvudman. Det räcker att titta på slutbetygen från grundskolan för att få en bild av var problemen finns.  

Men debatten handlar inte om detta.  

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. Alla, från skoldebattörer på sociala medier till landets liberala skolminister, passar gärna på att beskylla friskolor för allt som är fel i skol-Sverige. Nedskärningar i kommunal skola? ”Det är friskolornas fel!” Kunskapstapp i Pisa? ”Friskolornas fel!” Ingen skolpolitiker eller chef på utbildningsförvaltningar runt om i landet vill förstås bli sittande med Svarte Petter när ansvar för skolans problem ska utkrävas. Då är det tacksamt att ha någon att skicka vidare till. 

Droppen var när skolministern i vintras skyllde tappet i Pisa 2022 på friskolorna. I själva verket förhåller det sig som så att friskolorna och deras elever räddade Sverige från en ännu större nesa. En analys av Pisa-resultaten visar att friskolornas elever ligger ett helt läsår före de kommunala i inlärning. Och det beror inte, som så många debattörer hävdar, på ett annorlunda elevunderlag. Resultatet är justerat för bakgrund. Hur kan det komma sig att ingen politiker är intresserad av att ta reda på vad denna enorma skillnad beror på? Ett helt läsårs skillnad! Tystnad råder.  

Samtidigt visar en sammanställning av Skolinspektionens kvalitetsgranskningar att friskolor håller högre kvalitet. Mer än var fjärde granskad enskild huvudman når kraven på analys av skolresultat och trygghet ”i hög utsträckning”, medan endast var tionde kommunal huvudman gör det. Knappt var tionde granskad enskild huvudman möter Skolinspektionens krav ”i låg utsträckning”, medan över var tredje kommunal huvudman gör det. 

Med andra ord är det inte som vissa hävdar ”vinstintresset” – det vill säga att vissa friskolor är aktiebolag – som ger dålig skolkvalitet. Tvärtom. 

Samtidigt som skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola.

Samtidigt som debattvågorna går höga och skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola mycket kraftigt. Andelen har ökat med hela 10 procentenheter sedan 2020, i dag stöder 73 procent skolvalet.

Att skolan inte fungerar för en elev är ett stort problem, inte minst för den familj som drabbas. Vi ser ett ökat problem med att elever blir hemmasittare, de vill helt enkelt inte gå till skolan. Det förefaller också som att antalet föräldrar som väljer att ”ta sin Mats ur skolan” genom att flytta utomlands ökar. Svenska familjer flyttar exempelvis till Åland och undervisar själva sina barn. 

Alla som har jobbat vet att ledarskapet på arbetsplatsen är mycket viktigt för såväl trivsel som resultat. Skolan utgör inget undantag. Därför är det intressant att forskning visar att ledarskapet i friskolor oftast är betydligt bättre än i kommunala skolor. Det visar sig också i de enkäter som görs bland lärare, där de som jobbar i friskolor säger sig trivas mycket bättre än de som jobbar i kommunala skolor. Skolinspektionen har också konstaterat att problem i dåliga skolor beror på bristfälligt ledarskap i alla led: från kommunala skolhuvudmän till skolchefer, rektorer och ledarskapet i klassrummen. Det börjar uppifrån och sipprar nedåt. Problemets potentiella omfattning tydliggörs av att fler än 8 av 10 elever går i kommunala grundskolor. Där är politikerna ytterst ansvariga skolhuvudmän. 

Låt mig ta ett exempel. När eleverna i årskurs nio nu har sprungit ut och lämnat högstadiet bakom sig har närmare var femte av dem lämnat grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Detta är ett riktigt stort problem, såväl för eleverna som för det svenska samhället. Dessa skolor har misslyckats med sitt viktiga uppdrag, som dessutom bygger på ett tvång – skolplikten. Är det då så konstigt att en ökande andel anser att det är rätt att man kan välja skola? Valfrihet och mångfald ger föräldrar och elever makten att välja till och att välja bort. 

Ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor.

I Malmö har behörigheten gått ned något i år. Det konstaterar det ansvariga kommunalrådet frankt ”är inte tillräckligt bra”. I Göteborg, som länge varit sämst i klassen och skickat ut allra flest ungdomar i det utanförskap det innebär att inte få gymnasiebehörighet, har en marginell förbättring skett bland niorna. Men fortfarande lämnar nästan 23 procent av eleverna grundskolan utan behörighet. Årets sjätteklassare går däremot på sommarlov med lägre betyg än fjolårets kull. Ansvarigt kommunalråd, Viktoria Tryggvadottir Rolka (S), skyller ifrån sig på regeringens nedskärningar (trots att skolan är ett kommunalt ansvar) och skryter om att de gjort ett ”hästjobb”.

Aldrig har krissiffrorna i Göteborg fått de styrande politikerna att kalla till krismöten. Hade detta hänt på en friskola hade den fått stänga för länge sedan. Och ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor. I stället försöker man hitta sätt att straffa de elever som har fräckheten att välja en friskola, genom att sänka skolpengen till friskoleeleverna. Tack och lov är detta olagligt i dag, men vem vet vad som gäller när Tidöavtalets utredningar är klara. 

Forskning visar att friskolor bidrar till svensk skola i stort. Kunskapsresultaten har höjts även i kommunala skolor, tack vare konkurrensen. Innovationer i svensk skola som ”ordning och reda”, undervisning på engelska, individualiserad undervisning på rätt kunskapsnivå, bot på lärarbristen genom lärarimport, ökad produktivitet och nya pedagogiska modeller, hade inte sett dagens ljus utan den mångfald vi haft på skolområdet under de senaste 30 åren.

Många av dessa innovationer är nu hotade på grund av ett allt hårdare regelverk. Nya, små friskolor har inte en chans att etablera sig på grund av att kostnaderna och riskerna skjutit i höjden i skuggan av den hårda debatten och politiken. Det påverkar givetvis såväl mångfald som valfrihet.

En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt.

Det återstår som sagt mycket att göra i svensk skola. Sverige behöver bland annat ett kvalitetssäkrat betygssystem, bättre information så att alla kan göra ett välinformerat skolval, en lärarutbildning som återger lärarna en god status i skolan. Höjd status förutsätter också att ledarskapet i skolan får ett tydligt mandat från politiken, så att inte medarbetarna i skolan ständigt råkar ut för politikernas försök till detaljstyrning av vad som händer innanför skolans väggar. För det är vad som sker där som är viktigt. Exakt hur det sker måste däremot få skilja sig åt, av just det enkla skälet att människor är olika och har olika behov. En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt, det innebär att skolan ska utgå ifrån individens behov. För att citera läroplanen: ”Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Den svenska skoldebattens inriktning är viktig. För det finns som sagt problem som behöver lösas. Jag tänker fortsätta dra mitt strå till stacken och ständigt påminna om att det är individen som utgör grunden. Det är därför som det är så väsentligt att det finns mångfald och valfrihet. Det måste alla de som i dag fokuserar på systemfrågorna i skoldebatten inse.

Omslagsfoto: Friskolornas riksförbund