I september förra året tvingades regeringsplanet vända i luften på väg till Ankara. Enligt Regeringskansliet var orsaken ett tekniskt fel. I flygvapnets incidentrapport beskrivs det som ett allvarligt tillbud när frontrutan i cockpit sprack på 13 000 meters höjd.

Ombord vid tillfället fanns Maria Malmer Stenergard, då nytillträdd utrikesminister och justitieminister Gunnar Strömmer på väg till det första mötet med den nyinrättade säkerhetspakten (”Security Compact”) med Turkiet, ett resultat av uppgörelsen med Erdoğan vid Natos toppmöte i Vilnius 2023. Den gången blev det inget möte men vid nästa försök nu i januari kunde det genomföras som planerat.

I början av mars fyller Sveriges Natomedlemskap ett år och svenska försvarsinsatser integreras alltmer i alliansens verksamhet.

Vid toppmötet i Washington 2024 enades Nato om att inrätta en stridsgrupp med bidrag från olika länder även i Finland.

Marinen bidrar med sjöstridskrafter i den utökade övervakningen i Östersjön för att skydda kritisk undervattensinfrastruktur efter upprepade kabelsabotage av den ryska skuggflottan den senaste tiden. Nato inleder också en särskild operation med deltagare från alliansens åtta Östersjöstater, inklusive Sverige.

I Lettland bidrar Sverige till Natos multinationellt sammansatta stridsgrupper (Forward Land Forces, FLF) med en mekaniserad armébataljon på halvårsbasis med start 2025. För närvarande leds insatsen av Danmark. Avsikten är att svensk och dansk trupp ska verka växelvis med 600 soldater, i Sveriges fall från P7-regementet i Skåne. Enligt Försvarsmaktens beskrivning är syftet ”att verka avskräckande för ett eventuellt ryskt anfall mot väst och Nato.”

Vid toppmötet i Washington 2024 enades Nato om att inrätta en stridsgrupp med bidrag från olika länder även i Finland. Med start 2026 kommer Sverige att leda den styrkan med stabsofficerare vid ett regionalt högkvarter. Sammanfattningsvis kan man säga att det svenska Natomedlemskapet utvecklas enligt plan.

***

Samtidigt stärks den svenska försvarsförmågan både militärt och civilt. Uppgiften kan framstå som överväldigande efter decennier av decimering av krigsorganisationen. I en intervju på nyåret pekade viceamiral Ewa Skoog Haslum, chef för försvarets operationsledning, på ett enkelt faktum: ”Vi har en väldigt liten försvarsmakt, och vi kommer från en väldigt liten, utarmad struktur.”

I ett vidare perspektiv träffar försvarsutmaningarna hela Nato och särskilt den långa finsk-baltiska landgränsen mot Ryssland – det mest närliggande hotet mot alliansen om Vladimir Putin tänker sig nya erövringståg västerut. Nato har militära resurser på plats men långt ifrån tillräckliga vid en öppen konflikt.

I de nya regionala försvarsplanerna saknas det totalt 35 till 50 armébrigader för att fylla alla luckor, i klartext innebär det hundratusentals soldater. I kombination med att Donald Trumps fredsplan för Ukraina lägger ansvaret för övervakningen av den 130 mil långa frontlinjen, motsvarande sträckan Göteborg-Haparanda, på europeiska Natoländer, ger det en fingervisning om närmast oändliga behov av militära resurser som i dag inte existerar.

I de nya regionala försvarsplanerna saknas det totalt 35 till 50 armébrigader för att fylla alla luckor.

Folk och Försvars konferens i Sälen i januari gav vid handen att den borgerliga regeringen gör en realistisk bedömning av behovens omfattning på hemmaplan och att man också lägger sig vinn om att agera beslutsamt, konsekvent och målmedvetet för att åstadkomma konkreta resultat över hela linjen.

I december fattades ett nytt försvarsbeslut i riksdagen. En bred majoritet enades om kraftigt höjda anslag. Natos Supreme allied commander (Saceur), den amerikanske generalen Christopher Cavoli, menar att det ändå inte kommer att räcka när alliansen fastställer sina förmågemål för Sverige senare i år. Försvarsminister Pål Jonson säger sig vara beredd att skjuta till mer pengar om så krävs för att nå upp till Natokraven.

Inställningen är väsensskild i förhållande till tidigare S-ledda regeringar som visserligen var beredda att stärka det militära försvaret men inte att kraftsamla på allvar och alltid med en reservation av det ena eller andra slaget, exempelvis att inte värdesäkra anslagsökningen i försvarsbeslutet 2020, och alltid med den militära alliansfriheten som tvångströja.

I en intervju under Folk och Försvar upprepade Magdalena Andersson det gamla och uttjatade kravet på en beredskapsskatt riktad mot en ospecificerad grupp ”rika” medborgare, det vill säga personer med höga inkomster av tjänst och/eller kapital, ett populistiskt krypskytte med udden mot regeringen.

Pengarna vill S bland annat använda för att investera i ytterligare ett exemplar av radarspaningsflygplanet Global Eye för övervakning av det nordiska närområdet. Sedan tidigare ligger dubbla ordar på tre plan från 2022 och 2024 med en prislapp på totalt 9,9 miljarder. S faiblesse för kostsamma beställningar från Saab kvarstår. I övrigt var det tomt i partiets förslagslåda.

Statsminister Ulf Kristerssons tal vid Folk och Försvar i Sälen, om att det inte råder krig i Sverige men inte heller fred, understryker betydelsen av att gå konstruktivt till väga och vara beredd att betala vad det faktiskt kostar att genomföra upprustningen av försvaret i den orostid som råder och i enlighet med Natos förväntningar. I gengäld kan Sverige njuta frukterna av alliansens avskräckning och kollektiva försvarsgarantier.

Ett tecken på att det trots goda intentioner från regeringens sida kan bli turbulent är att Donald Trump börjat prata om fem procent av BNP som en lämplig nivå för Natoländernas försvarsutgifter, ett utspel som genast splittrade Europa. Om Trump väljer att driva sina uppskruvade krav in i kaklet som ett villkor för USA:s stöd kan det hota det transatlantiska försvarssamarbetet som vi känner det.

***

Och så var det då det här med Turkiet, Natomedaljens baksida. Efter Assadregimens fall och rebellgruppen HTS (Hayat Tahrir Al-Sham) snabba maktövertagande i Syrien flyter innehållet i de båda terroristavtalen med Turkiet från Natos toppmöte i Madrid 2022 och från Vilnius året efter upp till ytan, särskilt i den delen som rör bekämpningen av kurdiska grupper i det turkisk-syriska gränsområdet.

Innan Natopaniken började sprida sig i det socialdemokratiska partiet efter den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 förde S-regeringen en i allt väsentligt kurdvänlig politik. Vapenexporten till Turkiet stoppades redan 2019 efter tre militära invasioner av kurdiskstyrda områden i nordöstra Syrien på fyra år.

Tunga ministrar som Ann Linde och Peter Hultqvist skyltade öppet med sina kurdiska sympatier och kontakter med Demokratiska unionspartiet PYD, den väpnade grenen YPG och paraplyorganisationen SDF (Syrian Democratic Forces), i Turkiet likställda med terrorstämplade PKK. I ett videmöte med SDF:s befälhavare, den kurdiske generalen Mazloum Abdi med bakgrund i PKK, i april 2021 meddelade Hultqvist att ”Sverige är redo att hjälpa er under lång tid”.

Med Madridavtalet avbröt statsminister Magdalena Andersson med ett raskt hugg allt stöd till kurdiska grupper i syfte att få Erdoğan att öppna Natodörren på glänt. Vapenexporten till Turkiet återupptogs utan reservationer.

Vid nästa toppmöte i Vilnius 2023 utfärdade den borgerliga regeringen både ett apart löfte om att verka för turkiskt medlemskap i EU, och upprepade utfästelserna från Madrid om att ”inte ge stöd till YPG/PYD”. De svenska förhandlarna fyllde på med en färdplan mot kurdisk terrorism ”i alla dess former och yttringar” samt den särskilda säkerhetspakten. Avtalet är ett officiellt Natodokument och går inte att runda hur som helst.

När Erdoğan började krångla i ett tidigt skede blev den svenska strategin att försöka blidka den turkiske despoten förhandlingsvägen.

Även Finland ingick i det ursprungliga avtalet med Turkiet, men var inte lika komprometterat som Sverige.

Alternativet till separata överenskommelser med ett enskilt Natoland hade varit att överlåta Sveriges ansökan för beslut i Natos medlemskrets. Det är så utvidgningsärenden ska hanteras i enlighet med Natofördragets paragraf tio.

Även Finland ingick i det ursprungliga avtalet med Turkiet, men var inte lika komprometterat som Sverige av att se genom fingrarna med PKK:s finansierings- och rekryteringsverksamhet och därmed inte lika sårbart för turkisk utpressning. När S-regeringen valde avtalsvägen redan i Madrid några månader efter det ryska anfallet mot Ukraina var Sveriges öde beseglat.

För Erdoğan var avtalen med Sverige enbart en bonus vid sidan av att tvinga igenom affären med stridsflygplanet F-16 i den amerikanska kongressen. Bidenadministrationen lyckades till slut och då fick Sverige också grönt ljus för Natoanslutningen. Men den turkiske ledaren har inte glömt vad Sverige skrivit under även om den svenska regeringen gärna sett att han hade gjort det.

***

Vid ett regeringssammanträde i juni 2024 antogs ”Sveriges regionala strategi för Syrienkrisen 2024-2026”. I det nio-sidiga dokumentet, författat i UD:s regi, finns det inga spår alls av de båda överenskommelserna med Turkiet och de långtgående förpliktelserna om ett aktivt säkerhetssamarbete med Erdoğanregimen. 

Tack vare militär styrka är Turkiet en mäktig och ofta hänsynslös aktör i Syrien men förekommer i regeringsstrategin enbart i förbifarten, som ett land av flera som tar emot syriska flyktingar. Det kurdiska självstyret i nordöst, i områden tidigare styrda av terrorsekten IS inklusive kalifatets fäste i Raqqa, nämns överhuvudtaget inte. Regeringen glider förbi alla för svensk del känsliga frågeställningar under talande tystnad.

I formuleringar som kanske passat bättre i en annan kontext än i det krigs- och terrorhärjade Syrien med decennier av brutal tortyr och blodiga avrättningar i färskt minne talas det strategin om att ”bidra till förbättrad social sammanhållning för att förebygga våldsbejakande extremism och terrorism.” I det ingår ”lokala stabiliseringsinsatser inom ramen för den globala koalitionen mot Daesh (IS), där Sverige ingår.”

Vad innebär det konkret, kopplat till överenskommelserna med Turkiet? Ska regeringen i lönndom ge stöd till SDF:s väpnade kamp mot IS tillsammans med den USA-ledda internationella koalitionen mot terrorsekten? 

Eller ska Sverige bekämpa de kurdiskdominerade SDF-styrkorna med underrättelseutbyte och vapenleveranser till Turkiet som terroristavtalen från Madrid och Vilnius stipulerar? Vad händer om Turkiet ställer krav på en viss typ av vapenköp från Sverige, avsedda för insatser mot det kurdiska självstyret? Det är frågor som än så länge saknar svar.

Vid en presskonferens med sin turkiske kollega Hakan Fidan, tidigare chef för säkerhetstjänsten MIT, efter mötet med säkerhetspakten intygade Maria Malmer Stenergard i vanlig ordning att Sverige står bakom Turkiets kamp mot terrorismen. Enligt utrikesministern kommer Sverige ”inte i något avseende” att ge stöd till organisationer som YPG och PYD.” Mer tydligt än så blev det inte.

Justitieministerminister Gunnar Strömmer kopplade terrorismen till internationell brottslighet och menade att terroristorganisationer fungerar som ”gränsöverskridande kriminella grupper”. Om det finns en uppsida för Sverige i det påtvingade samarbetet är det vid insatser mot svenska gängkriminella som vistas i Turkiet.

Någon bäring på situationen i Syrien har det knappast. Strömmers motpart i Ankara var den turkiske inrikesministern Ali Yerlikaya med ansvar för interna terroristfrågor, en kamp som han enligt egen utsago bedriver mot PKK och ”dess förlängningar 365 dagar om året”. Det sistnämna syftar på kurdiska grupper i Syrien.

När diktatorn Assad flydde till Moskva var Donald Trump snabbt ute på sociala medier och deklarerade i versaler att USA inte har någonting med Syrien att skaffa: ”DET ÄR INTE VÅRT KRIG. LÅT DET HA SIN GÅNG. BLI INTE INDRAGET.”

Fullt så enkelt är det inte. USA har haft militär närvaro i Syrien under lång tid och SDF hade amerikanskt ekonomiskt och militärt stöd redan under Trumps första presidentperiod. Pengarna ligger kvar i den amerikanska statsbudgeten även för 2025. Tills vidare står SDF utanför den nya syriska regimens försök att samla olika milisgrupper under en nationell försvarsstruktur. 

Vid ett framträdande i december hävdade SDF:s Mazloum Abdi att det råder ett säkerhetspolitiskt vakuum i delar av Syrien och att turkiska angrepp mot SDF kan gynna IS:

Islamiska Staten är redo att resa sig igen i den syriska öknen och tänker utnyttja Assads fall för en ny våg av attacker.” Den förre PKK-officeren varnade också för att SDF kontrollerar flyktingläger där IS-anhängare och deras anhöriga sitter inspärrade och för vad som kan hända om SDF förlorar kontrollen och dörrarna öppnas: ”Det är en armé i vänteläge, nästa generations IS.

I nuläget saknar HTS-styret i Damaskus kontroll över stora delar av landets territorium. Om USA drar sig ur och lämnar SDF åt sitt öde innebär det en risk för ett pånyttfött IS. Det ligger knappast i Trumps intresse att bidra till den utvecklingen.

Turkiets avsikter i Syrien råder det ingen tvekan om. Försvarsministern Yasar Guler och utrikesministern Hakan Fidan har ställt krav på den nya regimen att PKK/YPG/SDF ska utplånas och att syriskt territorium befrias från terrorister, dvs kurdiska miliser. 

Erdoğan hävdar att Turkiet inte kommer att acceptera att Syrien splittras med bibehållet kurdiskt styre i delar av landet. I så fall väntar en turkisk militär intervention: ”Vi kommer att begrava terroristerna i marken med deras vapen.”

Regeringen har fortsatt att undvika Syrienämnet efter bästa förmåga även efter att den nya strategin fastställdes.

Regeringen har fortsatt att undvika Syrienämnet efter bästa förmåga även efter att den nya strategin fastställdes. Utrikesministern har besvarat två skriftliga frågor i riksdagen om skyddet för minoriteter efter regimskiftet i december utan att sänka garden. Enligt Maria Malmer Stenergard följer regeringen utvecklingen mycket noga: ”Det är dock alltjämt för tidigt att dra bestämda slutsatser om vad detta betyder på sikt – både för Syrien och för regionen.”

I november 2024 fick Turkiet partnerskapsstatus i samarbetsorganisationen Brics med Kina, Ryssland och Iran som ledande nationer. Turkiet aspirerar även på medlemskap. Avsikten är att kombinera det med att vara kvar i Nato och med svenskt stöd fortsätta manövrera för EU-inträde. Det får sägas vara ungefär lika absurt som det låter.

Två veckor senare ställde Erdoğan för egen del ut en profetia om den västliga civilisationens undergång till förmån för den muslimska världen. Inget av detta stärker Nato. Tvärtom. Än så länge har det så vitt känt inte föranlett några interna diskussioner i försvarsalliansen. Det borde det kanske göra.

Med Donald Trump tillbaka vid makten i USA har Ulf Kristersson talat om vikten av att ha ”is i magen” när presidenten rör om i grytan med kontroversiella uttalanden om att inkorporera Grönland etc. Det borde regeringen haft även under Natoprocessen. Då hade utsikterna att undvika det destruktiva köpslåendet med Erdoğan ökat. 

Sverige hade kommit in i Nato vid ungefär samma tidpunkt oavsett vilket. Den avgörande frågan för Turkiet var att få köpa det amerikanska stridsflyget, inte att teckna avtal med svenska regeringar. Så fort affären var klar i slutet av januari 2024 klar satte Erdoğan sin signatur under Sveriges ansökan. Sex veckor senare hissades den svenska flaggan utanför Natohögkvarteret i Bryssel efter 18 månader i väntrummet.

Nu står regeringen stadigt i Nato men befinner sig också i ett sällskap man helst velat slippa, hårt surrat vid masten med Erdoğans auktoritära styre.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det är begripligt om Kristersson & co helst vill begrava uppgörelserna med Turkiet utom synhåll, dock låter det sig inte göras. I Mellanöstern spiller det över på Syrien och kan skapa problem när Sveriges dubbla agendor kläms mellan motstridiga politiska intressen och olika milisgrupper som försvarar sina positioner med våld. 

Risken är uppenbar både för en upptrappning av konfliktnivån och att Trumps USA och Erdoğans Turkiet hamnar på kollisionskurs i förhållande till kurdiska organisationer och om hur IS ska stoppas. Var det lämnar Sverige är en öppen fråga.