Utblick Krönika
En stadig resa mot botten
Ungern rankas numera i nivå med Kuba och Sydafrika i rättsstatsindex och efter länder som Namibia och Botswana i frihetsindex. I centrum för den förvandlingen står Viktor Orbán, mannen som en gång i tiden sågs som liberalismens framtid. Johan Norberg frågar sig vad som hände.
Vad hände egentligen med Viktor Orbán? Mannen som efter 16 år som premiärminister möjligen förlorar det ungerska valet den 12 april var ju inte alltid en auktoritär demagog fast besluten att bygga en ”illiberal stat”. En gång i tiden var han liberalismens framtid.
Under Sovjetimperiets sista skälvande år uppstod en inspirerande antikommunistisk ungdomsrörelse i Ungern. Det var Fidesz, Alliansen av unga demokrater, som grundades i Bibókollegiets stora sal den 30 mars 1988 av 37 studenter, däribland den retoriskt begåvade juriststudenten Viktor Orbán.
Fidesz var övertygade klassiska liberaler – för ett öppet samhälle, begränsad statsmakt och fria marknader. De angrep alliansen mellan kyrka och stat och var lika fientliga mot vänsterns socialism som högerns nationalism. De hyllade krafter som angrep slutna maktstrukturer, som utländska företag och den ungerskfödde finansmannen George Soros, som stödde studenter som Orbán med studier utomlands.
Efter Fidesz stora valseger 2010 monterade de chockerande snabbt ned Ungerns maktdelning, mediefrihet och marknadsekonomi.
Men Fidesz fick inte sitt förväntade genombrott vid valurnan. I valet 1994 fick partiet bara 7 procent. Partiledaren Orbán konstaterade att ”i mitten har vi, om vi står ensamma, ingen chans vare sig mot vänstern eller högern”. Fidesz rörde sig i konservativ riktning, och många liberaler tågade ut. Partiet växte och deltog i en regeringskoalition 1998–2002.
Särskilt under oppositionstiden efter 2002 övergav partiet gamla positioner, en efter en. De tidigare marknadsliberalerna började angripa nedskärningar, privata pensioner och utländska företag. De gamla globaliseringsvännerna började varna för att EU och George Soros hotade den nationella identiteten.
Den tidigare ateistiske Fideszledaren anförtrodde snart en medarbetare: ”Jag var inte medveten om att kyrkan är så viktig … Jag kan inte tala med folk om politik om jag inte förstår det!” Orbán gifte sig kyrkligt tio år efter sitt borgerliga bröllop och byggde en allians med kyrkorna i utbyte mot subventioner. När ett högerextremt parti började växa i opinionen, adderade han aggressiv invandringskritik till åsiktspaketet.
Efter Fidesz stora valseger 2010 monterade de chockerande snabbt ned Ungerns maktdelning, mediefrihet och marknadsekonomi. Genom expropriering, riggade upphandlingar samt selektiva skatter och regleringar gavs en grupp lierade oligarker kontroll över ekonomin.
I Cato Institutes Human Freedom Index har Ungern sedan 2010 fallit från 31:a till 67:e friaste land, efter länder som Namibia och Botswana. I Freedom Houses ranking har Ungern rasat så mycket att det som första EU-land inte längre klassas som ”fritt”. I World Justice Projects rättsstatsindex hamnar Ungern på plats 123 av 143 länder i ”begränsning av den verkställande makten”. Transparency International rankar det som EU:s mest korrupta land, i nivå med Kuba och Sydafrika.
I Freedom Houses ranking har Ungern rasat så mycket att det som första EU-land inte längre klassas som ”fritt”.
Så vad hände med Viktor Orbán? Hans metamorfos väcker besvärande frågor om de personer vi väljer att liera oss med politiskt – och kanske ibland om oss själva.
Orbán hävdar själv att han såg problemen med liberalismen. Han menade bland annat att finanskrisen 2008 visade att kapitalismen är instabil och att auktoritära stater som Turkiet, Ryssland och Kina är bättre på att skydda folket.
Även om Orbán skulle tycka så förklarar det inte varför han med närmast perfekt timing har bytt åsikter om nästan allt när det har gynnat honom. Kanske var han alltid bara en simpel opportunist? Han var liberal när det var den enda gångbara oppositionen mot kommunismen, och hade fortsatt om det gav röster. När väljarna tvärtom efterfrågade nationalkonservatism levererade han det i stället.
Men det rör sig inte bara om nationalkonservativ sakpolitik. Fidesz har angripit den liberala demokratin som sådan. Hans gamla partikamrat Zsuzsanna Szelényi menar att han efter valförlusten 2002 bedömde att maktdelning och maktväxlingar är ett hinder för politisk stabilitet och nationell kontinuitet. Systemet måste byggas om så att makten inte kunde gå förlorad igen.
Den tidigare utbildningsministern Bálint Magyar argumenterar i stället för att Orbáns projekt inte alls är politiskt. Målet är omfördelning av resurser till lojala aktörer. Fria marknader och oberoende domstolar visade sig bara stå i vägen. Det är slående hur många av Orbáns släktingar och gamla vänner som har gjort sig enorma förmögenheter, som hans gamle barndomsvän, rörmokaren Lőrinc Mészáros – nu Ungerns rikaste man.
Åsiktsförändringar, opportunism, maktbegär eller korruption? Kanske vet han inte ens själv, kanske är svaret en kombination av allt. Vad vi vet är att han inte tvekade att offra ungrarnas frihet för sina ambitioner.
Eftersom Orbán nuförtiden ständigt använder Bibelcitat i sin retorik påminns man om frågan: ”Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”
Men i just det här fallet kommer jag också att tänka på Josh Billings klassiska fortsättning: ”Jag antar att det till viss del beror på själens storlek. Jag tror att det finns fall där bytet vore värt det.”