En vänstervriden karikatyr av vicepresidenten

Ett misslyckat försök. Så skulle jag sammanfattande den nyligen utkomna filmen Vice som handlar om USA:s före detta vicepresident Dick Cheney, spelad Christian Bale (bland annat känd från Batman-filmerna).

Att göra en film om Cheney är inte konstigt alls. Han transformerade ett ämbete som John Nance Garner – Franklin Roosevelts vicepresident – sade inte ens var värt en hink med varmt piss, till den mest inflytelserika posten i George W Bush administration efter presidentens egen.

Cheneys berättelse är många saker, men kanske framför allt en studie i makt och arrogans. Efter att som ung man ha blivit tillrättavisad för sin odisciplinerade livsstil av sin dåvarande flickvän Lynne förändrade han sig själv, fast besluten att bevisa sin duglighet. Genom hårt arbete och lyckosamma kontakter – inte minst hans bekantskap med den framtida försvarsministern Donald Rumsfeld – klättrade Cheney i Washington DC:s hierarkier för att slutligen bli den yngste stabschefen i Vita Huset någonsin under Gerald Fords presidentskap.

Dynamiken mellan Bush och Cheney hör till de mest missförstådda i modern amerikansk politisk historia.

Efter att Ford förlorade till Jimmy Carter satsade Cheney i stället på en karriär som folkvald politiker i representanthuset i kongressen. Där flyttade han fram sina positioner tills han ombads av tjänstgöra som försvarsminister under George Bush den äldre. Att försöka styra Pentagon – en byråkrati med över en miljon anställda – hör till de svåraste uppgifterna i amerikansk statsförvaltning, men Cheney kom att utmärka sig som en av de dugligaste cheferna någonsin för det departementet. Inte minst hans insats under Gulfkriget är nämnvärt.

Därefter lämnade han politiken för näringslivet, en karriär som avbröts när han tillfrågades att hjälpa George W Bushs presidentkampanj. Han hjälpte bland annat till med att finna en lämplig vicepresident till den unge guvernören, en process som slutade i valet av honom själv.

Dynamiken mellan Bush och Cheney hör till de mest intressanta – och mest missförstådda – i modern amerikansk politisk historia. Tyvärr väljer filmen att skildra karikatyren snarare än verkligheten, vilket gör filmen tråkigare och mindre spännande. Adam McKay, som både skrev och regisserade Vice, hade gjort klokt i att läsa Days of Fire: Bush and Cheney in the White House av New York Times-journalisten Peter Baker, den hittills bästa boken om George W Bush åtta år i Vita Huset.

Bush valde Cheney som sin ’’veep’’ för att komma åt hans långa erfarenhet i politiken, något han själv saknade. Deras relation hjälptes av att Cheney inte hade några ambitioner att själv bli president, vilket vanligtvis är en spänningspunkt mellan presidenter och vicepresidenter. I stället kom Cheney fokusera på ett par projekt, inte minst inom utrikes- och försvarspolitiken. Han placerade ut allierade i statsapparaten, anställde en större stab av rådgivare än vad som är normalt för en vicepresident, och manövrerade skickligt i policydiskussionerna.

Baker återger hur Cheney oftast satt tyst i större möten. Därmed visste ingen var han stod i olika frågor. När möten var över såg han däremot till att vara kvar med presidenten efter att alla hade lämnat, vilket innebar att han hade sista ordet i chefens öra.

Vice utmålar Cheney som en skurk från en tecknad serie.

Ungefär så långt har Vice också rätt i sin beskrivning av Vita Huset under Bush och Cheney, men sedan blir filmen lat och börjar falla in i karikatyrfällan. Medan filmen hävdar att Cheney nästan styrde Bush som en marionettdocka var verkligheten – som den ofta är – mer komplex.

Som Baker, författaren till Days of Fire, gång på gång poängterar fattade Bush inga beslut som han inte själv höll med om. Med andra ord förstärkte Cheney kanske hans övertygelser i vissa frågor men den förda politiken var i enlighet med presidentens vision och idéer. Han var ’’the decider’’.

Cheney var som mest inflytelserik under den första mandatperioden; därefter började hans stjärna att dala. Under den andra mandatperioden tog Bush över kommandot för utrikes- och försvarspolitiken, bland annat genom att tvinga Donald Rumsfeld att lämna Pentagon. Allt oftare visade det sig att presidenten och vicepresidenten var på motsatta sidor av policydebatter, något som dessutom synliggjordes för andra. Framför allt hamnade de två i konflikt över framtiden för kriget mot terrorn. Bush ville moderera det – Cheney ville det motsatta.

Relationen kom slutligen att fundamental brytas när Bush under sitt presidentskaps sista dagar vägrade att benåda Cheneys före detta stabschef Scooter Libby, som hade dömts för att ha läckt information om en CIA-agent. Cheney såg Bushs vägran som ett svek mot en lojal trotjänare.

I stället för att redogöra för det dramat utmålar Vice Cheney som en skurk från en tecknad serie. Filmens störs även av flera konstiga inslag, som när eftertexter dyker upp halvvägs in i ett försök att visa ett alternativt slut för Cheneys karriär om han inte hade blivit vicepresident. Vad som hade kunnat vara en spännande och insiktsfull film blir en tråkig, förutsägbar pannkaka. Dess syfte är inte så mycket att informera som att förlöjliga. Visst finns det kanske en publik för det, men den som är ute efter något bättre gör gott i att läsa en bok i stället.