Samhälle Åsikt
Enskilda fall ska inte driva förändringar av migrationspolitiken
Rapporteringen om de så kallade tonårsutvisningarna ger inte hela bilden. Lagförändringar med syfte att låta de uppmärksammade personerna stanna i Sverige riskerar att leda till en kraftig ökning av invandringen. Det skriver Louise Meijer, riksdagsledamot för Moderaterna.
Sedan årsskiftet har olika medier uppmärksammat ett antal olika fall där 18-åringar, och ibland barn, får beslut om att de ska lämna landet. Utifrån rubrikerna och den valda vinkeln på reportagen kan det tyckas orättvist. Men läsaren har sällan fått hela bilden. Om alla de fall som det rapporterats om ska få stanna i Sverige skulle det oundvikligen innebära högre invandring.
Det finns ingen typsituation i de fall som framkommit i media där unga vuxna eller barn utvisas utan sina föräldrar. Att påstå att de så kallade tonårsutvisningarna visar på systemfel i migrationspolitiken stämmer därför inte.
I flera av dessa fall har föräldrarna ansökt om asyl i Sverige och fått avslag, men ändå hållit sig kvar i landet. Att få avslag på sin asylansökan innebär att man inte har flyktingskäl eller något alternativt skäl, såsom att det råder krig i hemlandet och ingen del av landet är säkert att vistas i. Om man som förälder väljer att illegalt stanna kvar i ett land, trots myndighetsbeslut om att man ska lämna landet, måste ansvaret för familjens situation ytterst falla på föräldrarna.
En återgång till en politik som innebär att man inte måste lämna landet vid ett nej skulle öka invandringen.
En återgång till en politik som innebär att man inte måste lämna landet vid ett nej skulle öka invandringen. Det kommer göra att fler söker sig till Sverige och inte respekterar utvisningsbeslut. Att ge uppehållstillstånd till personer som befunnit sig i Sverige illegalt ger incitament att stanna i landet trots att man inte får det.
I andra fall har föräldrarna efter avslag på asylansökan valt att göra ett så kallat spårbyte till arbetskraftsinvandring. Då gäller reglerna att vid förlängt arbetstillstånd får barn stanna upp till 21 års ålder. Efter fyra år i Sverige har man möjlighet att ansöka om permanent uppehållstillstånd i stället för förlängt arbetstillstånd. Vid permanent uppehållstillstånd får barnet stanna till 18 års ålder.
Flera föräldrar har valt att ansöka om permanent uppehållstillstånd i stället för ett förlängt arbetstillstånd, trots att detta försämrar situationen för barnet. En anledning till detta kan vara att man inte klarar av försörjningskravet för förlängt arbetstillstånd och därmed inte skulle ha rätt att stanna här på grund av arbete. Detta innebär då att barnet enbart får stanna till 18 års ålder, även under pågående gymnasiestudier. Men även denna situation har föräldrarna ytterst ett ansvar för.
Trots att det i grunden finns ett föräldraansvar att välja det uppehållstillstånd som ger mest förmånliga regler för barnet skulle man kunna tänka sig lösningar som att ungdomen skulle kunna få gå ut gymnasiet, eller att reglerna ska harmonisera med de som gäller för arbetstillstånd – det vill säga att ungdomen får stanna till 21 år.
Det finns inte, och ska inte finnas, en ovillkorlig rätt för vuxna barn att vistas i Sverige utan egna skäl för uppehållstillstånd under oöverskådlig tid.
Men detta är långt ifrån självklart. Det finns inte, och ska inte finnas, någon ovillkorlig rätt för vuxna barn att vistas i Sverige utan egna skäl för uppehållstillstånd under oöverskådlig tid.
Vidare är fallet med åttamånaders bebisen inte ett utslag av generella systemfel utan ett undantagsfall. Barn födda efter 1 april 2025 vars förälder har bytt spår, det vill säga att de inte har några asylskäl och därför bytt till arbetstillstånd istället, har ingen grund för uppehållstillstånd så länge föräldern fortfarande befinner sig på uppehållstillstånd grundat på spårbytet. Detta eftersom spårbytet är avskaffat sedan det datumet. Det rör därför enbart barn födda efter nämnda datum och vars förälder inte fått ett förlängt arbetstillstånd. Under alla omständigheter kommer ett så litet barn inte lämna landet själv utan sina föräldrar.
Spårbytet är nu avskaffat av goda skäl. Det medförde att människor utan skyddsskäl sökte sig till Sverige av ekonomiska skäl. Det har både förekommit fusk och utnyttjande, och året efter ansökan hade majoriteten av spårbytare ingen registrerad inkomst.
Det finns dock ett fåtal fall där Migrationsverkets flera år långa handläggningstider drabbar familjer på ett orimligt sätt, där föräldern har gjort allt rätt. I ett uppmärksammat fall har föräldern vistats i Sverige på arbetstillstånd som har förlängts flera gånger och vid en given tidpunkt ansökt om permanent uppehållstillstånd för sig själv och sitt barn långt innan 18-årsdagen. Migrationsverkets långa handläggningstider har då inneburit att beslut kommit först efter barnets 18-årsdag och då har reglerna medfört att barnet utvisas. Här finns skäl att ungdomen får stanna. Man skulle kunna tänka sig ett förtydligande av den undantagsbestämmelse om synnerligen ömmande skäl som redan finns.
Men i grunden går det inte att göra generella förändringar som innebär att alla ovanstående fall får stanna, utan att också göra migrationspolitiken mer generös.
Men i grunden går det inte att göra generella förändringar som innebär att alla ovanstående fall får stanna, utan att också göra migrationspolitiken mer generös och öka invandringen. En sådan förändring vore katastrof. Som framgår av genomgången ovan är det enskilda fall med olika förklaringar som leder till att en ungdom måste lämna landet.
Det är uppenbart att debatten om ”tonårsutvisningarna” inte handlar om huruvida ungdomar ska få gå ut gymnasiet eller stanna till de är 21 år vid permanent uppehållstillstånd för föräldern. Lika lite om att flera års handläggningstider skulle kunna utgöra skäl för undantag. Kritikerna skulle inte nöja sig med sådana marginella förändringar.
I stället vittnar debatten om olika syn på migrationspolitiken. Hos de som högljutt kritiserar tonårsutvisningarna framkommer en fortsatt tro på idén om öppna gränser och hög invandring. Det bekräftas tydligt av den debattartikel som publicerades i Aftonbladet i veckan. Med tonårsutvisningarna som förgrund vill debattörer gå tillbaka till permanenta uppehållstillstånd, återgå till att kunna göra spårbyte och slutligen sätta stopp för kravet på hederlig livsstil, vandel, för att få stanna i Sverige.
De katastrofala konsekvenserna av massmigrationen till Sverige är uppenbara för alla. En återgång till en sådan politik vore förödande. Att instämma i den högljudda klagokören som vill tillbaka just dit är därför inte ett alternativ för oss som företräder en stram migrationspolitik.