Utblick Essä
Ett fritt Iran är en nyckel till en stabilare värld
Den iranska regimen är svagare än någonsin och vi gör iranierna en grov otjänst om vi tillåter den att återigen konsolidera sitt grepp. Medan aktivistvänstern håller tyst, gör Sveriges regering helt rätt som driver på för att omedelbart höja kostnaden för förtrycket. Det skriver Mark Brolin.
Det finns regimer som faller snabbt och dramatiskt. Det finns också regimer som överlever och konsoliderar kontrollen. Sen finns det regimer som överlever men aldrig riktigt återhämtar sig. Mycket talar för att Iran nu ingår i sista kategorin. Det som hände under ”Kvinna, liv, frihet” var inte bara en serie gatustrider – det var ett kollektivt uppvaknande som försköt samhällsbalansen. Ja, regimen klamrade sig kvar, men bara med en hårsmån – och i en svagare och ännu mer paranoid form.
Steven Pinkers senaste bok When Everyone Knows That Everyone Knows… (2025) erbjuder en träffsäker lins. Pinker menar att auktoritära system inte främst hålls ihop av vad människor tror, utan av vad de tror att andra tror. Despotier överlever genom en sorts social teater: alla spelar med i föreställningen om regimens styrka och folkliga uppslutning. Så länge majoriteten antar att flertalet andra är regimlojala fungerar fiktionen. När det blir allmänt känt att nästan ingen längre tror på den – trots propagandaposters, regisserade massmöten och leende ledarporträtt – brister idén om att religiös legitimitet och revolutionär aura gör regimen ofrånkomlig. Ja, den kan överleva ändå, men måste för sin överlevnad då förlita sig närapå helt på gevärspipor.
***
I det läget befinner sig Iran nu. En regim som fruktar sin befolkning blir nervös, dyr och klumpig. Därför har Teheran skruvat upp både analog och digital repression. Polisstaten använder nätkontroll, drönare, kameror, ansiktsigenkänning och angiveriappar för att identifiera motståndare och genomdriva hijabkraven. I ett fördjupat kinesisk-iranskt tekniksamarbete har det klassiska skräckväldet fått en ny, kallare yta: inte bara batonger i gränderna, utan ett ständigt öga i fickan och på varje gatuhörn. Som i Karin Boyes dystopi, där övervakningen inte längre är ett undantag utan del av luften som andas. Det är ändå inget styrketecken – utan ett kvitto på att social lydnad inte längre kan tas för given.
När lejonparten av resurserna binds i regimens egen säkerhet urholkas också möjligheten att köpa lojalitet genom exempelvis välfärdsmutor.
Kortsiktigt reduceras massdemonstrationerna. Långsiktigt blir priset högt. När legitimitet ersätts nästan helt med övervakning måste staten investera i bland annat dyra kontrollsystem, personalutbildning och filtrering av internet. Det kräver pengar – vilket det sanktionspressade och teokratstyrda Iran har ont om. När lejonparten av resurserna binds i regimens egen säkerhet urholkas också möjligheten att köpa lojalitet genom exempelvis välfärdsmutor. Allt detta samtidigt som Moskva, på grund av sin egen dyra förtryckarstat parat med sitt fadäskrig, tvingats dra tillbaka sin förut skyddande hand.
Vidare har även oppositionen börjat använda digitala motvapen. Under revoltveckorna uppmanade oppositionsnätverk soldater och säkerhetsstyrkor att avstå från övergrepp och erbjöd i utbyte registrering via QR-koder. Budskapet var tydligt: för att som soldat säkert undvika hämndaktioner, om och när regimen faller, så krävs bevis på civilkurage dessförinnan. På så vis har rädslan börjat förskjutas – från folket till maktapparaten. Det är ett psykologiskt skifte av stor betydelse.
***
Ett Iran som tvingas lägga mer resurser på att hålla ihop på hemmaplan får mindre utrymme att projicera makt utåt. Det betyder inte att Teheran över en natt slutar stödja Hamas, Hizbollah, Huthierna och andra miliser (redan skuggor av sina forna jag) – men det gör det rimligt att räkna med ett mer ryckigt, opportunistiskt och ofta tandlöst retoriskt stöd. Uthållig finansiering, logistik och samordning kostar, och det är just uthålligheten som försvagas när regimen binds upp av inre oro.
Samtidigt ändrar sig Mellanöstern snabbt – och inte till Irans fördel. Flera regionala aktörer stärker sina ekonomier och institutioner medan Iran backar. Jämförelserna är redan brutala: BNP per capita i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Turkiet ligger numera klart över Irans. Än mer avslöjande är att även Irak, utmålat av Teheran som hopplöst svagt och efterblivet, nu passerar Iran i nominell BNP per capita. För en regim som ser sig som regionens naturliga stormakt är det ett extra pinsamt nederlag.
Historiskt har relativ tillbakagång typiskt visat sig farligare för auktoritära system än absolut fattigdom.
Historiskt har relativ tillbakagång typiskt visat sig farligare för auktoritära system än absolut fattigdom. När människor ser grannländer bli rikare och friare blir propagandan om den egna regimens överlägsenhet ännu mer svårsåld.
Det är också talande hur Irans regionala rivaler tycks ha bidragit till att Donald Trump, åtminstone hittills, backat från sitt löfte om attacker mot iranska mål ifall demonstrationer slogs ned med våld. Enligt overifierade uppgifter kan antalet döda uppgå till hårresande 30 000. Bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten varnar dock för eskalation som kan dra in hela Mellanöstern. Sannolikt ett svepskäl eftersom Iran knappast längre har resurser att eskalera någonting utanför egna gränser. Det finns anledning att tro att Irans sunnirivaler snarare är frestade att föredra dagens skadeskjutna Teheranregim framför ett Iran som tillåts en nystart och därmed riskerar att återta sin traditionella roll som regionens översittare.
***
I jakten på katastrofrubriker missar vi gärna de långsamma, historiskt avgörande skiftena. Iran står vid en brytpunkt: teokratin knakar i alla fogar. Om 92 miljoner iranier kan få smaka den frihet vi tar för given skulle det inte bara vara en mänsklig högvinst, utan nyckeln till en stabilare världsordning. Men i stället för att elda på hoppfullhetens brasa ägnar sig delar av väst åt ett fabulöst moraliskt hyckleri.
Så länge en regim bara hatar USA tillräckligt mycket medges fribrev för både medeltida kvinnoförtryck och avrättningar av oppositionella.
Mönstret är tydligt: idel vänsteraktivister mobiliserar gärna tryck mot Israel när övertramp sker. Förträffligt. Däremot är det bedrövligt när samma rörelser möter Irans systematiska barbari – kvinnoförtryck, tortyr, avrättningar – med tystnad eller relativisering. Varför? För att samma aktivister typiskt uppfattar den iranska regimen som en ”antiimperialistisk bastion”. Så länge en regim bara hatar USA tillräckligt mycket medges därmed fribrev för både medeltida kvinnoförtryck och kontinuerliga avrättningar av oppositionella (att USA ger stöd åt Israel förklarar såklart också den relativa tystnaden gällande Hamas barbariska övergrepp mot judar).
Detta har utvecklats till ett episkt moraliskt haveri: iranier (liksom palestinier) reduceras till brickor i aktivistvänsterns positionskrig på egen hemmaplan. Så för alltför många är grundläggande mänsklig empati inte universell utan strategisk: högljudd där det lönar sig, dämpad där det skaver mot den egna världsbilden och de egna möjligheterna att vinna röster eller personliga dygdpoäng. Me, me, me.
Läget är fortsatt skarpt. Den internetblackout, som initierades 8 januari, har ännu inte hävts mer än delvis. Regimen ryktas, på förmodligen goda grunder, vara orolig för att folket ska se bilder på det brutala kväsandet av protesterna.
Bra vore att omgående sända en tydlig signal till Kina – som annars riskerar att helt ta över Rysslands tidigare beskyddarroll – att Iran inte är värt att satsa på. Häromdagen kröp det ändå fram att en iransk influencer, Diana Bahadori, förmodligen mördats brutalt för att hon vägrat bära den obligatoriska sjalen – även om regimen tycks pressa familjen att skriva på att deras dotter dog av en olycka. Därför är det välkommet att Sveriges regering driver på för ett nytt EU-sanktionspaket och för att IRGC (Islamic Revolutionary Guard Corps) ska terrorlistas.
Nu som tidigare ligger den verkliga civilisationsfaran inte i att ”västligt inflytande” kan nå Teheran, utan i att västvärldens egna belackare bara höjer rösten selektivt. Så även när människor betalar med sina liv.
Ett friare Iran, förankrat i sitt persiska arv men i modern form, vore en seger för oss alla. Så även om det leder till att McDonalds till slut slår upp sina portar även i Teheran – och till och med om det irriterar aktivister som duperats att göra anti-väst till sin främsta kompass.