Samhälle Krönika
Ett seriöst Europaparlamentsval?
Är Sverige på väg att få en seriös Europavalrörelse? Fredrik Johansson blickar tillbaka på tidigare Europaparlamentsval, minns märkliga debatter om kärnvapen och jordgubbar, och anar ett förändrat synsätt åtminstone bland vissa partier.
I det första direkta valet av svenska europaparlamentariker 1995 var villrådigheten stor. I partierna, men också i media. Hur skulle man kampanja? Vilka var sakfrågorna? Hur skulle det hela skildras och debatteras?
Många väljare betraktade valet som en icke-händelse. Valdeltagandet blev drygt fyrtio procent. Och det blev en debatt om legitimitet.
Jag minns det här valet ganska väl. Det var mitt första som partitjänsteman (på Moderaterna) och jag kastades bokstavligen in i kampanjen. Jag vet inte om det skilde sig på andra håll, men det hela var ganska sökande. Medlemskapet var ett drygt halvår gammalt, det var mindre än ett år efter att en klar men knapp majoritet röstat ja i folkomröstningen och få kunde på ett meningsfullt sätt redogöra för vad valet gick ut på. Det senare har alltid varit en underliggande fråga i Europaparlamentsval, men 1995 hade parlamentet betydligt mindre makt och inflytande än idag.
Få ifrågasatte medlemskapets legitimitet, men man kunde rösta på Per Gahrton om man ville visa att man var missnöjd.
Ja- och Nej-dimensionen var fortfarande stark, men för ett entydigt Ja-parti var det knappast en fördel. Få ifrågasatte på allvar medlemskapets demokratiska legitimitet, men det fanns en möjlighet att rösta på Per Gahrton om man ville visa att man var missnöjd. Att rösta på Moderaterna för att man var för EU var inget vidare starkt argument.
Sakfrågemässigt blev det inte enklare av att media (som också var sökande) förväntade sig att partierna skulle förhålla sig till sina paneuropeiska partigrupper. I Moderaternas fall en del partier som förespråkade ett djup i den europeiska integration som var relativt främmande i Sverige.
Det gjordes exempelvis stor poäng av att EPP hade antagit ett program som inte bara förespråkade ett gemensamt europeiskt försvar – senast vid sekelskiftet – utan som dessutom menade att detta skulle ha ”ett kärnvapenelement”. Detta var stark tobak i en tid då Sverige knappt börjat ta sig ur den allra mest doktrinära neutralitetspolitiken. Och i praktiken helt orealistiskt. Det var en tid då stora ord i obetydliga dokument var en central del av europaparlamentarikernas verksamhet.
Men det hindrade inte det hela från att bli journalistisk julafton. I ett tv-inslag dubbelexponerades en kärnvapensvamp över själva programtexten. Effektfullt. Men kanske inte bara till fördel för Moderaternas och Kristdemokraternas valkampanjer.
Det hela underlättades inte heller av att den franske presidenten Jacques Chirac (partivän till M och Kd) en månad tidigare meddelat att Frankrike avsåg att återuppta sina provsprängningar på söderhavsatollen Mururoa i Polynesien.
De tidigare statsrådskollegorna Olof Johansson och Alf Svensson utkämpade ett tämligen fränt gräl, tidsenligt över fax. Där menade den senare att Centerledaren försökte ”rädda sitt eget utsatta opinionsläge genom insinuationer av detta slag”.
Mona Sahlin ville ha garantier från Carl Bildt att en röst på Moderaterna inte var en röst på ”ett gemensamt kärnvapenförsvar”.
Kristdemokraterna missade fyraprocentsspärren med 0,08 procentandel (cirka 2 000 röster). Så det ska inte uteslutas att det spelade roll.
För Moderaterna utkämpades valrörelsen i en uppförsbacke präglad av lågintresse. Andra partier hade det inte lättare. Dåvarande Folkpartiet gjorde någon form av obegriplig poäng kring det felaktiga eller önskvärda i europeisk reglering av jordgubbsstorlek. Centerpartiet gick till val på den lika geniala som vansinniga sloganen ”Nja till EU”. De splittrade Socialdemokraterna försökte försvinna in i tapeten.
Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunde ösa på och fortsätta där man förlorat folkomröstningskampanjen.
Det moderata resultatet är dock fortfarande det bästa i ett Europaparlamentsval. Knappast tack vare ”kärnvapenelement”. Utan för att väljarna inte brydde sig så mycket, och för att tillräckligt många ändå gick och röstade.
***
Europaparlamentsval har alltid varit särskilt knepiga för de etablerade partierna.
Socialdemokraterna balanserade länge den inre splittringen mellan Ja och Nej. Att partiet överhuvudtaget kunde vilja något med EU fick möjligen vaga konturer i samband med det svenska ordförandeskapet 2001 och när Göran Persson blivit varm i kläderna. Och så sent som 2014 toppade man sin lista med Marita Ulvskog, som varit högprofilerad motståndare till medlemskapet.
Väljarna har – inte sällan på goda grunder – känt att EP-valen varit tillfällen att manifestera missnöje med det etablerade. Tre och ett halvt år efter att han fått över 30 procent i riksdagsvalet samlade Fredrik Reinfeldts moderater 13,6 procent i det märkliga EP-valet 2014. Moderaterna blev mindre än Miljöpartiet och stödet för Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ var dubbelt så stort som för Moderaterna.
Aktuella samhällstrender har också fått stort genomslag. I kölvattnet av framgångarna i Euroomröstningen kunde Junilistan 2004 artikulera en sorts liberal borgerlig kritik av maktkoncentration och federala tendenser i EU. Med nationalekonomen Nils Lundgren i spetsen knep man hela tre mandat. Fem år senare hade entusiasmen för denna form av skepticism svalnat. Och det var ändå under djup euro- och finanskris.
2009 kunde i stället frågan om nedladdning av musik få så stort genomslag att det gav Piratpartiet två mandat i Europaparlamentet. Åter fem år senare skulle som sagt Feministiskt Initiativ ta sig in.
Inget av dessa partier satt längre än en mandatperiod. I senaste riksdagsvalet fick Piratpartiet 1,5 promille och Feministiskt Initiativ en halv promille av rösterna. Vad som en gång var hundratusentals röster har smält samman till något tusental.
En annan erfarenhet av sju parlamentsval är att Miljöpartiet alltid haft bättre resultat i Europaparlamentsvalen än i det närmast liggande riksdagsvalet. Upplägget verkar gynna Miljöpartiet, men samtidigt missgynna Sverigedemokraterna som haft svårt med mobilisering.
Kommer detta mönster att upprepas 2024?
Upptakten till årets europaparlamentsvalrörelse har liknat tidigare. Många är ute och försöker skära pipor i den populistiska vassen. De mest uppmärksammade utspelen har handlat om helt andra saker än Europapolitik i allmänhet och Europaparlamentets uppdrag i synnerhet.
I det nya partiet (en beteckning man själva vänder sig emot) Folklistan finns hoppet att återupprepa framgångarna för Junilistan, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Den nominellt PR-skickliga duon Sara Skyttedal och Jan Emanuel (numer inte Johansson) har flugit helikopter och skyfflat runt falukorvar på skottkärror.
Vad partiet vill är uttalat oklart, utöver att man vill vara en plattform för folk som hoppat av andra partier. Om inte annat ett spännande sociologiskt experiment.
Att väljarna inte vet vad de får skulle möjligen kunna fungera som en möjlighet att projicera egna uppfattningar på partivalet, men den tydlighet som kännetecknat tidigare uppstickarpartiers profil finns inte alls. Om man bortser från kändisfaktorn hos de ledande företrädarna.
Sverigedemokraterna försöker kolportera en sorts mild Swexitretorik, där man säger sig vilja förändra Sveriges relation till EU. Hur är mer oklart. Även Kristdemokraterna verkar tro att det finns en potential i en EU-kritisk linje. Även om man ger intryck av vilja både äta och ha kvar kartan. I första andetaget säger man att detaljregleringen gått för långt, för att i andra kräva (”sätta press på”) att EU reglerar barns skärmtid.
Det ska inte uteslutas att euroskepticismen blir framgångsrik. Men stödet för EU-medlemskapet är större än någonsin tidigare och vi lever i tider som ändå inskärper ett visst allvar.
Den stora frågan är om det kommer att spela någon roll för väljarna? Vi kan notera att det redan har spelat roll för Moderaterna och Socialdemokraterna.
Både S och M har hittills slagit an en både seriös och tämligen Europapositiv ton i sina budskap. Man verkar försöka ställa sig över de kortsiktiga nationella perspektiven och undvika att dras in i debatter om vem som utgör ”garant” för att det inte överförs mer makt till ”Bryssel”.
Både S och M har hittills slagit an en både seriös och tämligen Europapositiv ton i sina budskap.
I stället talar man om att Sverige behöver Europa i helt centrala politiska frågor. Men inte bara det. I delar handlar perspektiven om Europa och inte bara om Sverige. Och att Sverige också har ett ansvar att se till att den europeiska utvecklingen går i rätt riktning. Det görs inte med folkomröstningskampanjens sprudlande optimism och entusiasm, utan med ett allvar som kan ge verkligt liv åt gamla klichéer om samarbete och fredsunion.
När Socialdemokraterna i veckan presenterade partiets valmanifest var det inte bara en agenda för vad man vill att EU ska göra på olika områden. Det var inte ett defensivt försvar av vår unika och överlägsna samhällsmodell, utan ett program för europeiskt samarbete.
Liknande tongångar hörs från Moderaterna.
Prioriteringarna skiljer sig åt i detaljerna, men i grunden handlar det om ökat stöd till Ukraina, stärkt försvars- och försvarsindustriellt samarbete inom EU, genomförande av gemensam europeisk klimat- och miljöpolitik. Och att EU har en viktig roll i kampen mot brottslighet och terrorism, men också för en fungerande migrationspolitik.
S-manifestet markerar kring den svenska arbetsmarknadsmodellen och skogen (vilka båda kan betraktas som hyggligt objektiva svenska intressen), men i övrigt är det ett perspektiv av vad Sverige (och Socialdemokraterna) vill att EU ska göra, inte ett mästrande om hur EU måste bli mer som Sverige.
Kontrasten mot hur man argumenterade så sent som vintern 2022 – i den dåvarande regeringens Europapolitiska deklaration – är tydlig. Då, bara veckor före den storskaliga ryska invasionen och långt efter att Putin ställt ultimativa säkerhetspolitiska krav också på Sverige, var en av S-regeringens tre prioriterade EU-frågor att ”ta tillbaka kontrollen över välfärden”. Irrelevansen var närmast utstuderad.
Moderaterna har hittills anammat ett liknande tonläge. Man har inte lockats in i euroskeptisk retorik, utan beskriver Sveriges roll i EU utifrån vad som måste göras för Europas framtid. Detta ligger närmare Moderaternas grundläggande politiska instinkter, men sker också inför en fond av röster i partiet som tror sig se taktiska finesser i ett mer euroskeptiskt anslag.
I tillägg till det som även Socialdemokraterna säger om Ukraina och stärkt europeiskt samarbete inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken driver Moderaterna stärkt europeisk konkurrenskraft. Europas långvariga ekonomiska eftersläpning gentemot framför allt USA borde vara en helt dominerande fråga. Både i Sverige och i EU. Och inte bara i den här valrörelsen.
Konkurrenskraft var en svensk prioritering under ordförandeskapet och i en debattartikel i DI skriver toppkandidaten Tomas Tobé tillsammans med ministrarna Jessika Roswall och Johan Forsell att: ”det är bara genom en starkare inre marknad och mer satsningar på innovation som svenska företag kan växa och bidra till att göra Europa friare och säkrare. Låt Europaparlamentsvalet bli startskottet för det arbetet.”
Precis som med Ukraina, Ryssland, försvaret och kriminaliteten handlar det förhoppningsvis om Europapolitik på riktigt. Kanske får vi en Europavalrörelse som skiljer sig från tidigare, genom att vara på allvar och handla om sådant som betyder något för Europas och Sveriges framtid.
Eller så föredrar väljarna den som kräver att EU ska ge fan i att detaljreglera utanför de områden man själv just fått för sig är särskilt angelägna eller brännande i svensk debatt. Eller dem som är skickligast på att stapla falukorvar i skottkärror.
Om en månad vet vi svaret.