Ekonomi Åsikt
EU måste lära av Central- och Östeuropa
Den ekonomiska utvecklingen i Central- och Östeuropa sedan EU-medlemskapen är remarkabel och grundar sig inte minst i lägre skatter, färre regleringar och större ekonomisk frihet. Här finns viktiga erfarenheter för EU-kommissionens arbete med att stärka Europas tillväxt, skriver Petar Ganev vid Institute for Market Economics i Sofia.
Europa halkar efter i den globala ekonomin. EU:s andel av världsekonomin har sjunkit från 25,8 procent år 2004 till 17,6 procent år 2024. Under samma period har EU:s andel av världens export minskat från 18,9 procent till 14,8 procent. En åldrande befolkning, omfattande offentlig skuldsättning, höga skatter på arbete och kapital samt alltför strikta regleringar begränsar den europeiska ekonomins potential och skapar en känsla av fortsatt stagnation, särskilt i de största ekonomierna på kontinenten.
En stor del av denna tillbakagång beror på den relativt lägre tillväxten i de äldre medlemsländerna, vars andel av världens BNP har sjunkit från 24,1 procent till 15,4 procent under de senaste tjugo åren. Denna trend kan ses i alla större europeiska ekonomier. Samtidigt växer de nya medlemsländerna – de som anslöt sig till EU efter 2004 – snabbare. Deras andel av världsekonomin har ökat från 1,7 procent år 2004 till 2,2 procent år 2024, och de närmar sig stadigt de stora EU-ekonomierna. De flesta länderna i Central- och Östeuropa befinner sig nu inom intervallet 75–90 procent av EU-genomsnittet när det gäller köpkraftsjusterad BNP per capita.
***
Ekonomierna i Central- och Östeuropa har vuxit med 60–80 procent i reala termer under de senaste två decennierna. Polen, Rumänien, Slovakien, Litauen och Bulgarien har haft den starkaste utvecklingen. De nya medlemsländerna har upprätthållit en markant högre tillväxt, även i jämförelse med USA:s ekonomi, och har dragit nytta av sina konkurrensfördelar, tillgången till den stora EU-marknaden och en faktisk ökning av arbetskraftens produktivitet. I den andra änden av spektrumet finns de sydeuropeiska länderna, där Grekland har haft en real nedgång, Italien har stagnerat och länder som Portugal, Spanien och Frankrike har haft en blygsam tillväxt på 15–20 procent i reala termer.
Tillväxten i Norden är starkare än EU-genomsnittet, men fortfarande svagare än i Central- och Östeuropa.
Tysklands reala tillväxt under denna period ligger på 25 procent, vilket visar att även EU:s största ekonomi har haft en relativt svag tillväxt de senaste två decennierna. Sveriges reala tillväxt under samma period är 38 procent, medan Danmark och Norge ligger på 28–29 procent. Tillväxten i Norden är alltså starkare än EU-genomsnittet, men fortfarande svagare än i Central- och Östeuropa. Med tanke på den ekonomiska utvecklingen i Europa och den ökade politiska betoningen på konkurrenskraft i Bryssel är det värt att ta lärdom av erfarenheterna från regionen.
Varför lyckas då länderna i Central- och Östeuropa? Länderna har haft ett betydande uppsving sedan de anslöt sig till EU. Den ekonomiska friheten har ökat i hela regionen genom deltagandet i den inre marknaden, vilket har inneburit att många restriktioner för fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor har avskaffats. Men EU-medlemskapet och tillgången till den fria marknaden är inte hela förklaringen.
De nya medlemsländerna har lyckats komma ikapp och till och med överträffa de fem största ekonomierna i Europa sett till ekonomisk frihet.
Under perioden efter 2010 har de nya medlemsländerna lyckats komma ikapp och till och med överträffa de fem största ekonomierna i Europa sett till ekonomisk frihet. Trots att de fortfarande har svagare resultat vad gäller rättssystemens kvalitet – vilket påverkar institutioner och rättssäkerheten – har de nya medlemsländerna tagit ledningen genom mindre statlig inblandning i ekonomin, lägre skattetryck, större handelsfrihet och i många fall färre regleringar.
De nya medlemsländernas andel av den interna EU-handeln har ökat från 10 procent till 20,2 procent under de senaste två decennierna, vilket understryker den industriella omvandling som skett i Central- och Östeuropa sedan dessa länder blev en del av den inre marknaden. Deras andel av exporten utanför EU har också fördubblats under samma period, från 4,9 procent till 11,4 procent (den senaste datan är från 2023). Den ökade andelen i den interna EU-handeln visar hur de central- och östeuropeiska ekonomierna har integrerats i EU:s leveranskedjor, där 60–80 procent av de flesta ländernas export nu går till andra EU-länder.
Statistik och rankingar gällande ekonomisk frihet, tillväxt och konvergens visar att de länder som har gynnats mest av den inre marknaden under de senaste tjugo åren är de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Dessa ekonomier drar nytta av lägre kostnader för företag, ett bättre företagsklimat och en mer ansvarsfull finanspolitik, vilket gör det möjligt för dem att närma sig de stora EU-ekonomierna även i tider av ekonomisk osäkerhet. Den inre marknaden garanterar inte konvergens i sig, men den möjliggör för länder att utnyttja sina konkurrensfördelar, integreras djupare med Europas största ekonomier och föra en politik som underlättar ekonomisk tillväxt.
***
Den traditionella tanken om ett Europa i olika hastigheter har främst handlat om en politisk uppdelning mellan centrum och periferi inom EU sett till graden av politisk integration. Ur ett ekonomiskt perspektiv verkar den nya uppdelningen däremot handla om svag tillväxt och stagnation i kontinentens största ekonomier kontra faktisk produktivitetsutveckling och ekonomisk tillväxt i de nya medlemsländerna. Erfarenheterna från dessa länder kan tjäna som en vägledning för den nya EU-kommissionen, och ge stöd till alla initiativ för att undanröja hinder på den inre marknaden och fördjupa den ekonomiska integrationen – inklusive inom digitala tjänster och kapitalmarknader – samt ompröva vissa klimatmål, statsstödsregler och överdrivet betungande regleringar.
Samtidigt som EU:s politiska agenda skiftar mot konkurrenskraft innebär den senaste perioden av stagnation och tillbakagång för den ekonomiska friheten i EU en risk för konkurrenskraften i både gamla och nya medlemsländer. Politisk instabilitet och svaga institutioner i Central- och Östeuropa, samt en ökad tendens till statlig intervention i ekonomin efter pandemin, utgör hot mot den modell som har gjort de central- och östeuropeiska länderna framgångsrika under de senaste två decennierna. I detta avseende kan en övergripande förändring i EU:s politik också ge dessa länder ytterligare incitament att stärka sina konkurrensfördelar.
Erfarenheterna från de nya medlemsländerna visar att Europas framtida konkurrenskraft inte handlar om mer av offentliga utgifter och subventioner, nya klimatmål och regleringar, eller ökad statlig styrning av den ekonomiska politiken. Den globala kapplöpningen kan vinnas genom en offensiv politik för att stärka konkurrenskraften och friheterna på den inre marknaden, en tydlig vilja att undanröja hinder och regleringar, minska statens roll i nyckelsektorer samt att främja innovation och fri konkurrens.
Artikeln baseras på rapporten ”Reviving Europe’s Competetive Edge” som gavs ut av EPICENTER i januari 2025.