Samhälle Krönika
Europa har fått sin första kejsarinna
Den nya EU-kommissionen är officiellt godkänd efter onsdagens omröstning i Strasbourg. Det är en högerlutande kommission med ett högerlutande parlament i ryggen. Men vad betyder det i praktiken? Alexandra Ivanov Hökmark skriver om utmaningarna för Ursula von der Leyen.
Valresultatet efter EP-valet var tydligt: De gröna kollapsade, högern gick fram och Socialdemokraterna tappade. Före valet var många i Sverige bekymrade: vad kommer det här att betyda för EU?
Det första som är viktigt att komma ihåg är att lyssna till – inte vara rädd för – demokratin. Bäst av alla sammanfattade DI:s Tobias Wikström läget (7/6):
“Europavalet är viktigt eftersom det avspeglar européernas politiska preferenser. Vad väljarna anser är alltid det viktigaste i en demokrati, och det går inte att bygga ett EU mot medborgarnas vilja. Men EU ska vara trögrörligt, det ska bygga på kompromisser – så bestämdes redan när unionen bildades för sex decennier sedan. (…) Och politiska kompromisser med andra folkvalda i ett parlament är inte ett hot mot demokratin. Det är demokrati.”
Det vi har sett sedan 2019 är ett skifte i väljarnas viktigaste frågor. Den gången var de gröna frågorna i fokus tillsammans med federala ambitioner bland annat vad gällde arbetsmarknaden. Att den politiska inriktningen skiftar är naturligt – när verkligheten förändras tenderar väljarnas prioriteringar att förändras.
Och verkligheten har sedan 2019 förändrats dramatiskt. Pandemin sände chockvågor genom Europa och fick allvarlig påverkan på den europeiska ekonomin. En ny migrationskris har dragit över stora delar av Europa där flera länder, som Belgien och Österrike, har sett liknande volymer av asylsökande som under 2015. Och så det värsta av allt, kriget i Ukraina.
Europaparlamentsvalet gav ett starkt stöd för stram invandringspolitik, fördjupat försvarssamarbete och för någon typ av ekonomisk högersväng.
Allt det här påverkar självklart den europeiska politiken. Det vi såg i Europaparlamentsvalet 2024 var ett starkt stöd för en stram invandringspolitik, fördjupat försvarssamarbete och för någon typ av ekonomisk högersväng. Precis detta kan vi också utläsa från Ursula von der Leyens program, kallat politiska riktlinjer.
Det är alltså ett tydligt skifte från 2019. Men europeisk politik är trögrörlig och bygger på omfattande kompromisser. Von der Leyen har talat om ekonomisk tillväxt sedan pandemin, accelererat av Ulf Kristersson under det svenska ordförandeskapet, men än så länge utan konkreta reformer. Mycket tyder på att Europa står inför ett vägval mellan en mer anglosaxisk ekonomisk modell och en mer fransk – liberaliseriseringar och skattesänkningar eller omfattande industripolitik med tillhörande undantag och skattelättnader. Med tanke på vilket land som lämnat unionen och vilket som, i spåren av Brexit och Tysklands inre problem, tar desto större plats, är risken tydlig för att EU kröks mot det senare.
En fråga av än mer dramatisk karaktär de kommande fem åren är den om Ukrainas eventuella EU-medlemskap. Även här togs konkreta steg framåt under och tack vare det svenska ordförandeskapet. Till slut enades det Europeiska rådet den 14 december om att påbörja medlemskapsförhandlingarna med både Ukraina och Moldavien. Polens nygamla premiärminister Donald Tusk – som just nu är på Sverigebesök – utbrast den gången ovanligt känslosamt på X: ”Jag tillägnar dagens beslut om utvidgning till era hjältar som gav sina liv för ett fritt och europeiskt Ukraina.”
Vägen till ukrainskt medlemskap ska naturligtvis bygga på att kandidatländer uppfyller alla krav. Det innebär att betydande reformer måste genomföras av Ukraina. EU-kommissionen har särskilt belyst anti-korruption, oberoende rättsväsende och fria medier. Men med tanke på det imponerande reformtempot vi sett från Kiev mitt under brinnande krig är sannolikheten god att de kan klara av den svåra uppgiften.
Då kommer vi till frågan om reformer som EU måste göra för att ta emot Ukraina.
Ukraina är Europas i särklass största jordbruksland med 41 miljoner hektar jordbruksmark. Ett omedelbart inträde utan reformer skulle slå sönder den gemensamma jordbrukspolitiken. På motsvarande sätt skulle flera länder över en natt göra Sverige sällskap som nettobetalare i EU för att finansiera utvecklingspengar till Ukraina.
En del kan naturligtvis lösas med övergångsbestämmelser, men inte allt. EU borde utnyttja det här tillfället att genomföra efterlängtade reformer. Stärk konkurrenskraft och inre marknad, minska omfördelning och enorma subventionsprogram. Min personliga bedömning är att gränsen för det inre och yttre EU kommer att gå vid Euro-medlemskap, vilket akut aktualiserar frågan vad Sverige vill med vårt medlemskap.
Under Ursula von der Leyens fem år har makten konsoliderats kring kommissionsordföranden.
Allra sist, hur mäktig är då Ursula von der Leyen? Efter Brexit undrade alla, vilket land kommer att ta Storbritanniens plats? Åtta år senare är nog svaret inget – i stället är det kommissionsordföranden som tagit platsen.
Under Ursula von der Leyens fem år har makten konsoliderats kring kommissionsordföranden. Inte sällan har von der Leyen varit den person som löst ut svåra frågor. Det handlar också om att den gamla fransk-tyska axeln är allvarligt sargad. Tidigare var det allmänt känt att den franske presidenten och den tyska förbundskanslern åt middag eller stämde av inför varje europeiskt råd. Ihärdiga rykten påstår att detta är historia.
Samtidigt, när von der Leyen godkändes var det med en väsentligt mindre majoritet än 2019. Den här gången röstade 370 europaparlamentariker för, och 282 emot. Farligt nära gränsen på 344. 2019 var det 461 personer som röstade för.
Men inte heller det var oväntat. Den här gången valde Ursula von der Leyen att endast söka aktivt stöd hos EPP, S&D och Renew – som totalt samlar 308 röster. Tack vare betydande stödröster från Sverigedemokraternas grupp ECR och De gröna fick kommissionen godkänt. Det var ett sätt att navigera i det svåra parlamentariska läget.
Det är turbulenta tider vi har framför oss. Inför det läget behöver Sverige etablera sig som en kraft med egen agens i de europeiska institutionerna. För det finns mycket vi kan göra, om regeringen mäktar med. Det allra viktigaste är att ta tillvara på det nya maktklustret i norra Europa kallat ”NB8 plus Polen”. Det är en framgångsrik region i EU, som har vett nog att ta både sin försvarsmakt och den ekonomiska utvecklingen på allvar. Här kan Sverige kliva fram som en ledare, vilket även statsminister Ulf Kristersson visade när han bjöd in konstellationen till Sverige. Om vi däremot missar den chansen finns betydande risk att någon annan tar över ledartröjan.