Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Facebooks avgift lämnar en konstig eftersmak
De senaste dagarna har Facebook och Instagram erbjudit frihet från reklam och övervakning i utbyte mot en kostnad. Är det rimligt att skiljelinjen dras där, undrar Karin Pettersson.
De senaste åren har hanterandet av tech-jättarna varit en viktig och jobbig fråga för EU:s beslutsfattare. Efter den stora Cambridge Analytica-skandalen vid det amerikanska presidentvalet 2016 blev vi alla medvetna om datainsamlingens faror. Sedan dess har olika förslag för att begränsa de största plattformarnas makt tröskats genom unionens komplexa beslutsprocess, som stilla har arbetat trots att debattens strålkastarljus varit flyktigt. Det senaste slaget i den stora kampen får dock personerna de båda slåss om, oss, att lystra till igen.
Under veckan har Sveriges Facebook- och Instagram-användare stoppats i sitt scrollande av en fråga det inte går att klicka förbi; Vill du fortsätta använda appen gratis, och därmed acceptera att appen har både reklam och samlar in din data, eller vill du slippa dessa men fortsatta använda appen – då med en månadsavgift?
Den stora lagstiftningsakt EU:s arbete resulterade i, Digital Markets Act (DMA), trädde i kraft i november 2022, och steg för steg har dess stjärnprydda sheriffer tagit sig an internets vilda västern. Metas senaste förändring är ett svar på detta.
EU:s stjärnprydda sheriffer har tagit sig an internets vilda västern. Metas senaste förändring är ett svar på detta.
DMA riktas främst mot ett halvdussin moderbolag som tillsammans äger 22 plattformar. Dessa har av EU pekats ut som “gatekeepers” – stora nog på den digitala marknaden för att anses styra den. De är Alphabet (moderbolag till bland annat Google och Youtube), Amazon, Apple, Bytedance (som äger TikTok), Meta (Facebook och Instagrams ägare) och Microsoft. DMA innehåller en lång rad krav – som främst syftar till att säkerställa god konkurrens och stärka användares rättigheter – och riktigt kraftiga böter för överträdelser.
I april i år använde EU för första gången dessa botsystem. Apple fick en bot på 500 miljoner euro på grund av utformningen av App Store, som anses vara gjord för att förhindra konkurrenters tillgång till Apples produkter, och Mark Zuckerbergs Meta bötfälldes med 200 miljoner euro på grund av hur deras plattformar utformat användarens godkännande av dataspårning. De har länge utgått från en premiss där användandet av appen i sig tolkats som ett godkännande av dess datainsamling – det står någonstans i alla de Terms & Conditions vi antagligen klickade förbi utan att läsa.
Vill Facebook och Instagram ha in din data så får de köpa den av dig.
Den genomsnittlige sociala medie-användarens har låg förståelse för vad datainsamling är. De flesta tänker förmodligen att Facebook samlar in data för att appen ska kunna skicka annonser du har större sannolikhet att interagera med på Facebook, och att Facebook i sin tur kan ta mer betalt av sina annonsörer eftersom de kan öka deras träffsäkerhet. Men det är inte riktigt så algoritmerna fungerar.
Den data Facebook lagrar säljs vidare utan att du som användare vet vart den hamnar, eller vilka andra datapunkter den kopplas ihop med – och det är detta EU vill täppa till, för att stärka individens integritet och kontroll över sin digitala persona.
Avgiftsfrågan visar hur maktrelationen förflyttats mellan oss själva och applikationerna vi använder.
Meta svarade på tydlighetskravet med sin betalningsmodell, efter en hel del bråk om att EU lägger sig i för mycket. När plattformarna nu måste avkräva användarna ett aktivt beslut löper de risken att den som hovrar över alternativen betala eller övervakas tar den tredje vägen istället – och raderar applikationen helt. Digital detox-trenden växer, framförallt bland unga och högutbildade.
Men de flesta av oss behåller apparna, eftersom de ger oss något vi vill ha. Att det finns en kostnad för att bruka en tjänst är i sig inget konstigt, gratis-modeller med reklam och premiummedlemskap utan används sedan länge av plattformar som Youtube och Spotify. Hur hög månadsavgiften får var har kritiserats av vissa grupper, särskilt de som hävdar att Metas plattformar är så integrerade i vår vardag att de i praktiken inte kan avstås – och en betalningsmodell bygger då in en ekonomisk skiljelinje i vår fundamentala rätt till privatliv.
Det är inte bara priset som kan diskuteras – hela upplägget kan kännas ologiskt. Att betala för att slippa övervakas är lite som att betala för att slippa köpa något. Rent hypotetiskt skulle man kunna föreslå det omvända; vill Facebook och Instagram ha in din data, så får de köpa den av dig. Datainsamling hör ihop med reklam, men är inte samma sak. Att bombarderas med reklam kan kännas jobbigt, vare sig det är brevlådan eller mobilen, men det är väsensskilt från att vara avlyssnad och spårad.
Avgiftsfrågan visar hur maktrelationen förflyttats mellan oss själva och applikationerna vi använder. Finns Facebook till för din skull, eller du för deras? Vilka nödbromsar går att dra i när relationen börjar kännas ojämlik? EU gör vad de kan, men tanken på att betala en avgift och i någon mån hyra sin egen kontaktlista och sitt eget fotoalbum, vilket är vad Facebook och Instagram i praktiken är, lämnar en konstig eftersmak.