Mattias Svensson: Fanatiker och förbrytare har ökat vår frihet

Nykterhetsrörelsen är sannolikt den mest extrema politiska rörelse som utövat betydande politisk makt i den svenska demokratin. Särskilt när den var som mest vital kring förra sekelskiftet var den också som mest extrem. Långt in på 1940-talet framhärdade man i kravet på ett villkorslöst totalförbud för alkohol – en politik som misslyckats spektakulärt med korruption, medvetna lagbrott och organiserad kriminalitet, inte bara i USA utan även i våra grannländer Norge och Finland på 1920-talet.

Rörelsen har av forskare beskrivits som ”ett slags alternativsamhälle” med egna värderingar, egna lagar och straff, egen folkbokföring och skatt och egna offentliga arenor för att umgås. Kraven på efterlevnad kunde vara mycket hårda. I Ronny Ambjörnssons avhandling Den skötsamme arbetaren beskrivs en nykterhetsförening i Holmsund som år 1890 uteslöt 40 av föreningens knappt 60 medlemmar, även om de flesta fick komma tillbaka. Under decennier pågick också ett organiserat arbete för att sätta nykterister på inflytelserika poster i partierna och i beslutande församlingar. De ville framför allt påverka tillståndsgivning och andra alkoholpolitiska beslut i restriktiv riktning, men även bestämma över skolfrågor och utbildning.

Folkpartisten som aldrig kysst en flicka

Ironin kan knappast underdrivas i att denna rörelses största avtryck på den svenska politiken är dess aktiva medverkan till den största liberaliseringen i Sveriges alkoholpolitiska historia: avskaffandet av motboken 1955.

Motboken hörde till det massiva kontrollsystem som infördes under första världskriget på initiativ av läkaren och folkpartisten Ivan Bratt. Den gav den man som ville dricka alkohol en personlig ranson av brännvin graderad efter bland annat klasstillhörighet. För att alls få en motbok ställdes strikta krav på skötsamhet, inkomst och fast bostad, och det var bara i en enda butik som man fick göra sina inköp. Inköpen kontrollerades dessutom i efterhand för att bland annat se till att ingen köpte misstänkt dyr sprit eller för mycket vin (som förutom billiga starkviner var förbehållet överklass och akademiker). Starköl såldes bara på apotek och krävde recept.

För nykterhetsrörelsen var det inte tillräckligt. De hade till en början stöttat Brattsystemet, men bara som en väg till målet om totalförbud. Även om detta politiska krav kom att mildras på 1940-talet, präglades nykterhetsrörelsen då som nu av ett absolutistiskt tänkande där allt slags drickande var av ondo. Alltså såg nykterhetskämpen och folkpartisten Erik Englund, som i vuxen ålder sägs ha mottagit ett pris för att aldrig ha kysst en flicka, tagit ett glas eller rökt en cigarett, till att ihop med ”antikrångelministern” Gunnar Danielson leda en statlig utredning mot slutsatsen att mobokssystemet skulle avskaffas. Denna omvälvande förändring trädde i kraft i oktober 1955 och fick namnet ”oktoberrevolutionen”.

Diskomotståndaren som fick Sverige att svänga

Det är ingen enstaka händelse. Något liknande utspelade sig när en annan nykterhetskämpe, vänsterpartisten och sedermera ordföranden för IOGT-NTO Kjell E Johansson, på 1980-talet utnämnde diskoteken till olämpliga ungdomsmiljöer. Som vice socialdirektör i Stockholms stad agerade han för att försöka stänga det mesta av Stockholms uteliv genom att tolka en rekommendation från Socialstyrelsen om att matservering skulle omfatta minst 25 procent av den totala omsättningen som ett strikt krav. Stärkt av en politisk restriktionsvåg som bland annat förbjudit mellanöl och alkoholreklam, pekade Johansson ut de ställen han hoppades stänga: Berns, Victoria och inte minst det då nyöppnade Café Opera.

Resultatet blev det rakt motsatta. Johansson gapade efter för mycket, motstånd mobiliserades, förslaget föll och 1980-talet såg en givet de politiska partiernas inställning förvånande liberalisering av utskänkningsregler, som resulterade i ett vitaliserat nöjesliv och en ”gastronomisk revolution” med ett växande intresse för att kombinera mat och dryck.

Vi har alltså nykterhetskämpar att tacka för två av inte alltför många liberaliseringsfaser för svensk alkoholpolitik. Häri finns en intressant och hoppingivande lärdom: En pluralistisk demokrati tycks tåla sin beskärda del av politiska fanatiker. Ja, demokratin tycks till och med kunna utvecklas och förbättras av deras inhopp. Vi kan se det inträffande som en illustration av John Stuart Mills tes att ett fritt samhälle måste tillåta människor att i det offentliga ha väldigt fel, bland annat därför att det faktiskt kan hjälpa oss att förstå vad som vore bättre.

Svartkrögare och baptister

Det måste förstås inte bli så. I våra grannländer liksom i USA fick samma rörelser igenom totalförbud mot alkohol, och i otaliga andra sammanhang har nykterhetsrörelsens inflytande på politiken också i Sverige resulterat i nya och bibehållna restriktioner.

Få saker har gjort svenskar i gemen så olydiga som alkohollagarna.

Det finns apropå oväntade koalitioner kring sådant arbete för förbud och restriktioner en intressant iakttagelse av ekonomen Bruce Yandle, vad han kallar ”bootleggers and baptists”. Yandle pekar på att båda dessa disparata grupper har ett intresse för alkoholrestriktioner som exempelvis utskänkningsförbud på söndagar; baptisterna för att känna sig fromma och moraliskt goda och bootleggers, alltså svartförsäljare, därför att de kan sälja alkohol utan konkurrens från lagliga butiker och restauranger. Båda tjänar på samma restriktion.

Ibland är det rentav avsikten. Brännvinsfabrikörerna i Sverige uppvaktade vid 1800-talets mitt dåtidens nykterhetsrörelse (som var mer av en måttlighetsrörelse) och fick dem att fokusera sin politiska energi mot böndernas husbehovsbränning, som förbjöds 1855. På detta tjänade både måttlighetsrörelsen och brännvinsfabrikörerna, samt staten som tog in rejäla skatter från försäljningen.

Fanatiker och förbrytare

Men denna intressekoalition har något av en spegelbild. Fanatiker kan genom att gapa över för mycket och missnöje med kompromisser ofrivilligt bidra till att öka friheten. Och det har definitivt sin motsvarighet bland de mindre laglydiga.

Få saker har gjort svenskar i gemen så olydiga som alkohollagarna. En statlig utredning konstaterade 1980 att det varit ”en relativt utbredd uppfattning att olovlig alkoholhantering är ett bagatellartat brott”.

1920-talet var den storskaliga smugglingens epok, ”kanistrarnas decennium” med karaktärer som finländaren Algot Niska som skröt om lyckade sätt att lura polis och tullare i boken Mina äventyr, med god hjälp av både finsk och svensk skärgårdsbefolkning. Smuggelnätverken knöt enligt nutida forskare ihop rik som fattig, kvinnor som män och stadsbor som glesbygdsbefolkning. Därefter blev smugglingen småskalig, men den var en folksport ända fram till då svensken i början av 2000-talet fick ta större ranson hem från sina resor.

Den som verkat återhållande har varit att svenskarna skulle bli ännu mer benägna att strunta i reglerna om de blev hårdare.

Hembränningen har varit stor i omgångar, under 1930-talet kallades den ”Härjedalens enda men i gengäld blomstrande industri” och på det idylliska 1980-talet larmades det om grannföreningar i villakvarteren som samsades om hembränningsapparaterna och dess produkter. På festvåningar, i föreningslokaler och i diverse klubbar har nöjesliv, drickande och dans kunnat frodas vid sidan om de strikta reglementen som hållit restauranger och nöjesliv i schack.

Allt detta har inte bara förgyllt tillvaron för de inblandade, det har också varit viktigt för friheten som också laglydiga svenskar trots allt beviljats. I utredning efter utredning har den i stort sett enda, och definitivt tyngst vägande aspekt, som verkat återhållande på alla restriktiva förslag – från alkoholförbudet och fram till nutida överväganden kring skattehöjningar och villkor för utskänkningstillstånd – varit att svenskarna skulle bli ännu mer benägna att strunta i reglerna om de blev ännu hårdare. Vi har alltså lagbrytarna, proffs såväl som amatörer, att tacka för den frihet som ändå finns att köpa alkohol och dricka och roa sig på lokal. Ibland rent konkret. Det var den nyliberala svartklubben Tritnaha som med sin ihärdiga verksamhet fick Stockholmspolitikerna att kapitulera och införa femöppet i nöjeslivet.

Bootleggers and baptists må konspirera för att inskränka vår frihet, men motsatsen gör sig också gällande. Man kan med en liknande akronym konstatera att fanatiker och förbrytare stundom ökat allas vår frihet.

Läs fler texter av Mattias Svensson

Läs också Mattias Svenssons nya bok Så roligt ska vi inte ha det : en historia om svensk alkoholpolitik