Hannah Stutzinsky: Fem myter om det låga barnafödandet

För drygt två veckor sedan meddelade socialminister Jakob Forssmed att regeringen tillsätter en utredning av ett något ovanligt slag. Syftet är, enligt Forssmed, att öka förståelsen för de bakomliggande orsakerna till det minskade barnafödandet. Forssmed har varit tydlig med att det inte är politikernas uppgift att lägga sig i hur många barn man väljer att ha, men vill undersöka ifall nedgången i barnafödandet beror på hinder som kan undanröjas från politiskt håll. 

Det är sällan regeringen tillsätter en utredning med det breda uppdraget att analysera samtiden och dess effekt på mänskligt beteende. Kanske är det också därför som det ingår lika många kulturskribenter som demografer i utredningens expertgrupp. Presentationen av utredningen flankeras av en intensiv medial diskussion om barnafödandet och många har fört fram sina förslag för hur barnafödandet kan katalyseras. Förslagen saknar emellertid ofta statistisk evidens, eller är sedan tidigare motbevisade i forskningen. 

Samtidigt har Stockholms universitet ett europeiskt ledande forskningscentrum för demografi. Den långa traditionen av att föra bok över antalet skattebetalare har därtill mynnat ut i en volym av registerdata över befolkningen som andra länder saknar. Det finns därför mycket goda förutsättningar för en mer konstruktiv debatt om barnafödandet än den som förts de senaste veckorna. Här kommer några klargöranden om barnafödandet utifrån forskningsläget. 

Tvåbarns-normen är fortfarande stark.

1. Tvåbarns-normen är fortfarande stark

Fertilitetsbegreppet i demografin skiljer sig från hur det används inom medicinen. Inom medicinen handlar det oftast om förmågan att föda barn medan det i demografin syftar på antalet barn som de facto föds. Det vanligaste mått som förekommer i debatten gällande fertilitet är det så kallade summerade fruktsamhetstalet, eller på engelska total fertility rate (TFR). Det är ett ackumulerat mått som bygger på den åldersspecifika fruktsamheten – alltså antalet födslar per kvinna i varje åldersgrupp mellan 15 och 49 år. Dessa tal summeras sedan och ger ett genomsnittligt tal. Det här måttet visade 1,43 barn per kvinna i Sverige år 2024. 

TFR är emellertid ett mått som bygger på logiken av simulering. Måttet visar det genomsnittliga antalet barn en kvinna skulle få om hon genomlevde hela sin reproduktiva period enligt det givna årets förutsättningar. Det vill säga skulle alla kvinnor i Sverige leva som om det vore 2024 under hela sina liv, kommer de i genomsnitt få 1,43 barn. Det säger alltså något om stunden men desto mindre om framtiden. Den här typen av mätning som innefattar samtliga fertila åldrar mäter något som kallas period-fertilitet, därtill finns det något som kallas kohort-fertilitet. 

Varje kalenderårs barnkull kallas för en kohort. När en kohort slutgjort sitt barnafödande, det vill säga nått ålder 49, kan man se hur många barn per kvinna den kohorten fick. Period-fertiliteten i Sverige ser de senaste 100 åren ut att gå som en berg- och dalbana. Den har gått upp vissa tider, ofta när det blivit billigare med bostäder eller när arbetsmarknaden varit god, och ned när konjunkturen varit sämre. Kohort-fertiliteten å sin sida har varit mycket stabil och i stort sett bara rört sig mellan 1,9 och 2,1. Det vill säga, när en kohort nått ålder 49 har de kvinnorna i genomsnitt två barn. Det visar en lite mindre alarmerande bild än vad flera kultursidor åberopat.

Det här betyder emellertid inte att det inte finns skäl till oro. Kohort-fertiliteten mäts bara när en kohort slutfört sitt baranfödande och den aktuella nedgången i period-fertilitet började 2010. Det vill säga fallet ser framförallt ut att vara drivet av kvinnor födda under 1980-talet. Dessa kvinnor är än så länge inte klara med sitt barnafödande men blir det allt eftersom från 2029. Förstå då kan vi se om barnafödandet faktiskt minskat så dramatiskt som debatten gett uttryck för eller om barnafödandet blivit uppskjutet. 

Invandring kan inte kompensera nedgång i barnafödande.

2. Barnlöshet är vanligare bland män

Det är sedan länge känt att fler kvinnor än män blir föräldrar. Den långa trenden av att kvinnor i högre utsträckning väljer samma män visar framför allt på en sak – att kvinnor väljer bort en del män. 

Könsgapet i barnlöshet har på en kumulativ nivå varit ganska stabil över tid. En forskargrupp på Stockholms universitet började 2018 att titta på parametrar som börjar bli mer framträdande i männens barnlöshet, framför allt inkomst. Forskarna Anne Boschini och Marianne Sundström författade en artikel där de pekar på att de barnlösa männen i allt högre grad är de fattiga männen. På 1970-talet hade 28 procent av de 45-åriga männen med låg inkomst inte fått barn, på 2010-talet var andelen uppe i 41 procent.

I november förra året gjorde BBC ett reportage om krisen i männens reproduktion. Trenden att det är de fattiga männen som blir barnlösa kan ses på flera håll i västvärlden. Journalisten Stephanie Hegarty drar ut tidsperspektivet och poängterar att det historiskt sett varit tvärtom. Det var de som kom från låginkomsthem, som lämnade skolan tidigt och i stället klev in i arbetslivet som också kom in i familjelivet.

Även i dag är de fattiga männen lågutbildade, men nu har de dessutom allt mer sällan något familjeliv. Statistiskt sett väljer kvinnor partner asymmetriskt. Kvinnor är i genomsnitt två till tre år yngre än sin manliga partner, mindre etablerade på arbetsmarknaden och tjänar mindre än sin partner. Det finns en stark korrelation mellan utbildning och inkomst och när männen klarar skolan i allt sämre grad, jämfört med kvinnorna, ökar kvinnornas relativa inkomst. 

Trenden att kvinnorna dominerar högskolorna och tar upp allt mer av de statusfyllda rummen kommer sannolikt påverka parbildandet och sedermera barnafödandet på flera sätt. Inte minst kommer det att visas i barnlösheten bland män. 

***

3. Invandring kan inte kompensera för nedgång i barnafödande 

När det blir fler som träder ur arbetskraften än som träder in ökar försörjningskvoten. Det är enkelt att tänka sig ett ökat antal pensionärer i förhållande till arbetskraften kan kompenseras genom invandring. Men även om tillskottet av personer i arbetsför ålder går direkt in i sysselsättning, kommer även de att inom en inte alltför lång framtid att nå pensionsålder. För att kompensera för det behövs då ett ännu större tillskott av invandring. Därtill har vi en ökande medellivslängden. Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet, har sammanfattat fenomenet “Eftersom medellivslängden fortsätter att öka varje år måste dessutom invandringen i arbetsföra åldrar bli högre för varje extra levnadsår i den äldre befolkningen.” (Svd, 2019). 

Även invandrare föder barn. Tar man avstamp i integrationsdebatten kan problembeskrivning gällande barnafödande till och med bli omvänd. Utrikesfödda kvinnor föder i genomsnitt fler barn än kvinnor som är födda i Sverige, men skillnaden är inte stor. År 2023 låg TFR på 1,42 för svenskfödda kvinnor och på 1,57 för utrikes födda (SCB 2024). En studie från 2024 visar att kvinnor födda i Nordafrika har betydligt högre sannolikhet att få ett tredje barn än kvinnor födda i Sverige. Men, likt tidigare forskning visat, avtar dissonansen ganska snabbt med de efterföljande generationerna. 

Högpresterande kvinnor väljer inte bort barn.

Att lätta på den ökande försörjningsbördan genom invandring är med andra ord inte en reell möjlighet, det är inte heller något som skulle driva upp fertiliteten nämnvärt. 

4. Högpresterande kvinnor väljer inte bort barn

Utbildning har historiskt sett en negativ korrelation med barnafödande för kvinnor. Någon som investerar mycket tid och engagemang i sin utbildning värderar också ofta karriären högt och mindre intresserad av familjeliv relativt någon som är mindre karriärorienterad. Det sambandet har dock kommit att förändras. 

Kvinnor som lägger mer tid på utbildning senarelägger sitt inträde på arbetsmarknaden och har en högre genomsnittsålder när hon bär sitt första barn. Däremot har en kvinna med högre utbildning och högre inkomst större sannolikhet att få fler barn än en kvinna med låg utbildning och låg inkomst. Framför allt är risken för barnlöshet större för lågutbildade kvinnor, och den risken ser ut att öka. 

Risken för barnlöshet större för lågutbildade kvinnor.

I en studie från 2019 kan man se att andelen barnlösa bland 40-åriga kvinnor med hög utbildning var tämligen stabil över alla kohorter födda mellan 1940 och 1970. Men andelen barnlösa bland de lågutbildade kvinnorna gick om de högutbildade i kohorten född 1960 och har därefter ökat. 

Det är alltså inte de högpresterande kvinnorna som knappt har tid att besöka damernas som väljer bort barn. 

5. Politiska verktyg har nästan ingen inverkan 

Fallet i barnafödande genomsyrar nästintill alla länder i OECD. I Europa har flera länder som exempelvis Italien och Tyskland haft TFR under 2,1 sedan 1970-talet. Den politiska diskussionen om befolkningstillväxt har därför pågått längre i dessa länder och en del politiska förslag har testats. 

I Tyskland har man på regional och kommunal nivå prövat olika typer av familjepolitiska insatser för att främja barnafödandet. Exempelvis har förtur i bostadskön och subventioner till bostäder prövats. Effekten har dock inte blivit den önskade. I linje med forskning från andra länder kan man se att den typen av insatser påverkar när par skaffar barn, inte huruvida eller hur många barn det blir. 

***

Polen har de senaste åren varit ett av de länder i världen med lägst TFR. Polska politiker har gått fram med en del offensiva förslag för att öka barnafödandet. Exempelvis ligger Polens barnbidrag för en tvåbarnsfamilj på cirka 30 procent av medianinkomsten, i Sverige ligger det på cirka sju procent. Satsningen på kontantstöd går under namnet Family500+ i Polen. I en studie från 2024 visas att Family500+ satsningen är associerad med en ökning i sannolikheten att föda ett till barn med 1,5 procentenheter. En mycket modest ökning. Resultatet är dessutom mycket heterogent. För kvinnor under 30 går sannolikheten i stället nedåt och den största positiva ökningen ses hos kvinnor med lägst utbildning. 

På kort sikt kan kontantstöd ha en viss påverkan på barnafödande intentioner för specifika grupper i samhället, men forskningen tyder på att det har en mycket begränsad effekt på befolkningsnivå. 

Vad är det då som har gjort att unga vuxna i länder med god tillgång på näring och hög levnadsstandard, verkar vara allt mindre intresserade av att skaffa barn? Svaret är förmodligen mångbottnat men det går att nysta i det.

Det finns en hel del sociologiska teorier om hur barnalstrande intentioner konstrueras och hur de hämmas. 

Ett förslag är att ta avstamp i teorin Value of children approach. Teorin går i sin kärna ut på en cost-benefit analys av att skaffa barn. Barn har historiskt varit en försäkring för föräldrarna, både ekonomiskt och socialt. Därutöver tillför barn ofta socialt och emotionellt kapital till sina föräldrar. Samtidigt kostar barn i ekonomiskt och socialt kapital. 

Drar man ut tidslinjen är det tämligen tydligt att barn inte längre behövs för att folk ska klara nästa års skörd, eller för att fylla ut hushållskassan från tidig ålder. Men det är inte omöjligt att västvärldens utvecklade socialförsäkringssystem och ett ökat sparande gör att barn inte heller behövs för att föräldrarna ska klara sig på ålderns höst. Därmed devalveras fördelarna med barn.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

När barn behövdes för att skörda fälten och dödligheten i dem yngsta åldrarna var hög hade antalet barn i en familj en riskspridningsfunktion. I dag skulle man kunna argumentera för det motsatta. Spädbarnsdödligheten är i princip utraderad och letala sjukdomar i de yngsta åldrarna är få. Därtill kan det vara så att fördelarna med barn realiseras av att ett hushåll allokerar resurserna till ett fåtal i stället för ett flertal. I takt med hög teknologisk utveckling och välståndsökning kan det vara så att “värdet” av barn helt enkelt sjunker. 

Få upprättar förmodligen en faktisk cost-benefit analys innan de bestämmer sig för att skaffa barn. Men i motsats till vad många kulturskribenter verkar efterfråga är det inte individnivån som är det centrala för att förstå demografi, utan gruppnivån. Trenden om det fallande barnafödandet bör diskuteras från ett makroperspektiv och med en lång tidslinje i beaktning. Då kan vi förstå om det som sker nu är en anpassning av tidigare förändringar, som minskad barnadödlighet, eller en normativ förändring i familjebildning och önskan om sådan.