Fem spaningar från en dansk valnatt

Det var en valnatt fylld av dramatik. Länge såg den förre statsministern Lars Løkke Rasmussen med sitt nybildade Macroninspirerade parti Moderaterne ut att få den eftertraktade vågmästarpostitionen i folketinget. 

Men allteftersom tisdagskvällen gick vände valvindarna till den sittande statsministerns, socialdemokraten Mette Frederiksens, fördel. När rösterna var räknade och mandaten fördelade hade partierna i rød blok fått 87 mandat medan blå blok stod på 72. Till detta kommer fyra nordatlantiska mandat – från Grönland och Färöarna – varav tre ansluter till den röda sidan.

 Resultatet beskrivs samstämmigt som ett uppbrottsval.

Därmed kunde Mette Frederiksen räkna till 90 mandat – och återigen samla en folketingsmajoritet bakom sig. Lars Løkkes 16 mandat hade plötsligt förlorat en hel del av sitt politiska värde.

Men bakom denna kontinuitet ryms vad danska politiska kommentatorer samstämmigt beskriver som ett uppbrottsval. Jag ser fem faktorer som är särskilt intressanta att ta fasta på i valresultatet och under den kommande regeringsbildningen. 

1. Den politiska kartan ritades om. Det råder inga tvivel om att valets stora vinnare är två partier som inte existerade i början av året. I tisdags röstade närmare en femtedel av väljarna – 17,4 procent – på Lars Løkke Rasmussens Moderaterne eller den tidigare invandrings- och integrationsministern Inger Støjbergs Danmarksdemokraterne. Det är ett brutalt underkännande av framförallt de gamla partierna på den borgerliga sidan, där Venstre, Konservative folkeparti och Dansk folkeparti tillhörde valets stora förlorare. Det är inte orimligt att tänka sig att dansk borgerlighet håller på att i grunden förändras. 
2. Det finns ett liv efter kulturkriget. Efter 20 år av værdikamp och invandringsdebatt har frågorna förlorat sin laddning, och valrörelsen handlade helt och hållet om annat. Det understryker att migrationsfrågorna följer samma logik som andra politiska frågor. Hanterar man problemen kopplade till invandring och integration på ett kompetent sätt kommer politiken förr eller senare handla om andra frågor. Danmark fastnade inte i ett evigt race to the bottom. Det lär inte heller Sverige göra.
3. Borgerliga väljare gillar liberal ekonomisk politik. Under lång tid har de traditionella borgerliga partierna i Danmark haft ett annat fokus än marknadsliberala reformer. Men med invandringen avförd från dagordningen finns en efterfrågan på sänkta skatter. Liberal Alliance och Nye Borgerlige som är de partier som tydligast står för en marknadsliberal ekonomisk politik tillhör båda valets vinnare. Att tunga politiker från Venstre, det av de borgerliga partierna som tydligast företrätt linjen att undvika ekonomisk-politisk konflikt med Socialdemokraterna, snabbt var ute och förklarade valförlusten med att det föreslagits för stora skattesänkningar kändes som ett eko från förr.
4. Konflikten mellan stad och land är här för att stanna. Man skulle kunna tro att Inger Støjbergs nya parti Danmarksdemokraterne hade fokus på invandringen, men partiets stora framgångar handlar snarare om konflikten mellan stad och land, och om att ge en röst åt en landsbygdsbefolkning som känner sig bortprioriterad av storstädernas ekonomiska, kulturella och politiska eliter.
5. Får väljarna en regering över blockgränsen? Att berätta om sin önskan att bilda en regering över blockgränsen är en valvinnare i dansk politik. Lars Løkke vann väljare till Venstre med ett sådant budskap 2019 och hans nya parti Moderaterne bygger sina framgångar på idén om att bryta upp blocken. Men även Mette Frederiksen beskriver en bred regering över blockgränsen som sitt förstahandsval. Frågan som alla ställer är dock om hon menar allvar, och om det är värt besväret, nu när hon ändå kan räkna till 90.