Ekonomi Åsikt
Finanspolitiska rådet har fel
Finanspolitiska rådets oro för det finanspolitiska ramverket är rimlig. Men rådet förstår inte att jobbskatteavdraget är en rättvisereform och att gårdagens budget inte är gudagiven, utan grundar sig på politiska prioriteringar, skriver Erik Bengtzboe, chefsekonom på Skattebetalarna.
”Never waste a good crisis”, brukar det heta. En kris är en tid av förändring, och därmed en möjlighet att trycka igenom reformer som likväl skulle behöva göras. Förändringsbenägenheten är större då helt enkelt. Just nu står finanspolitiken i centrum med förändrat överskottsmål samt med regeringens kraftiga investeringar och rekordbudget. Finanspolitiska rådet missar inte en kris. I sin senaste årliga rapport riktar man sin ”hittills allvarligaste kritik” mot hur regeringen, och i förlängningen riksdagen, valt att hantera det finanspolitiska ramverket. Men har man verkligen rätt?
Finanspolitiken befinner sig i en exceptionell situation, som Svenskt Näringslivs chefekonom Sven-Olof Daunfeldt uttryckte det, med en orolig omvärld och en segdragen lågkonjunktur. Det har han rätt i. Och lånefinansiering av försvaret möjliggör en snabb utbyggnad, utan politiskt krångel. Samtidigt ger skattelättnader en boost till hushållen. Men frågan är om finanspolitiken någonsin är riktigt normal? Efter 1970- och 80-talets oansvariga utsvävningar, som byggde upp för 90-talets finanskris, kom sedan den långa budgetsaneringen. Sedan IT-kraschen. Därefter global finanskris och eurokris. Inte många år innan vi fick en global pandemi på halsen, med sina följdeffekter för värdekedjor, och till sist ovanpå det ett krig i vårt närområde. För gemene man har allt i ekonomiska termer kokat ner till en skenande inflation.
Regeringens tillfälliga sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga framstår därför inte alls som lika omotiverad som Finanspolitiska rådet får det att låta som.
Finanspolitiska rådet är kritiska på en rad punkter. Och på åtminstone delvis goda grunder. Man tycker att regeringen – i realiteten är det riksdagen eftersom det är baserat på en överenskommelse mellan alla partier – missköter det finanspolitiska ramverket genom att låna till militär upprustning och stöd till Ukraina samtidigt som det finns reformutrymme för skattesänkningar. Man ifrågasätter också om jobbskatteavdraget är bra arbetsmarknadspolitik, och gillar inte de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Det enda man är nöjd med är att vi nu äntligen verkar vara ikapp vår infrastrukturskuld och att så stora resurser som möjligt nu läggs på att rusta både väg och järnväg, även om det kommer ta decennier att komma ikapp det eftersatta underhållet.
Beträffande de sänkta arbetsgivaravgifterna är dock forskningen inte helt överens. Nya studier påvisar att den tidigare forskningen kan ha underskattat vilka positiva resultat den typen av sänkningar ger. Regeringens tillfälliga sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga framstår därför inte alls som lika omotiverad som Finanspolitiska rådet får det att låta som.
***
Jobbskatteavdraget då. Finanspolitiska rådet konstaterar att de första jobbskatteavdragen hade en större effekt som arbetsmarknadsåtgärd än vad det senaste har. Därtill hävdar man att marginalnyttan av ytterligare sänkt skatt på arbete är avtagande.
För det första har rådet fel. Även om marginaleffekterna är små för antal arbetade timmar och sysselsättning, är det många små steg som är nödvändiga för att göra det mer lönsamt att arbeta. Sverige hålls alltjämt tillbaka av höga skatter på arbete, inte minst på högre löner. Det hade förvisso varit än bättre att slopa den statliga inkomstskatten, men det får tyvärr, för tillfället, bedömas som politiskt omöjligt.
För det andra har regeringen inte motiverat det nya jobbskatteavdraget som en arbetsmarknadsåtgärd. Svantesson har i stället konstaterat att det är hushållens tur att få lite andrum, och kunna känna mer tillförsikt. Något som inte är orimligt i konjunkturläget. Men också rätt och riktigt i sak: det är trots allt pengar som främst tillhör den som tjänat dem, inte staten.
För det tredje måste det konstateras att även om marginalnyttan av en krona i skattesänkning är avtagande som arbetsmarknadsåtgärd, är det fortfarande större marginalnytta än ytterligare en skattekrona till offentlig sektor. Och det är här det stora problemet ligger – i de offentliga, ofta slösaktiga, utgifterna.
Som Svenska Dagbladets ledarsida påpekar kan man självfallet inte låna sig till produktivitet och framgång. En lägre statsskuld är bättre än en högre. Det hade självfallet varit bättre att prioritera och effektivisera i offentlig sektor för att finansiera nya satsningar. Det hade varit bättre både som finansiering, men också för offentlig sektor. I den skyddade verkstad man, ekonomiskt, befinner sig i är omvandlingstrycket lågt. Där finns inte konkurrenter som hotar med bättre tjänster till lägre priser. Medborgarna flyttar inte till en mer välskött kommun, eller ett annat land, med lägre skatt och bättre välfärd i särskilt stor omfattning. Och utan kriser och sparsamma politiker sväller verksamheter likt en evigt kalljäsande pizzadeg.
När regeringen nu väljer att låna skjuter man viktiga prioriteringar på framtiden. Men samtidigt kommer nedskärningar och effektiviseringskrav med kortsiktiga negativa effekter som man vill undvika i en lågkonjunktur. I detta ligger ett av politikens problem. Det är svårt att spara i goda tider eftersom efterfrågan på besparingar då är låg. Och det är dåligt att spara i dåliga tider, eftersom man inte vill skada ekonomin. Här finns en rimlig kritik från Finanspolitiska rådet, nämligen att finanspolitik är dålig konjunkturpolitik. Den blir nästan alltid feltajmad, i det stora och det lilla.
Socialdemokraternas budgetförslag är kraftigt underfinansierat och lämnar ett hål på tiotals miljarder.
Högre belåning till trots är svensk statsskuld fortfarande låg och statsfinanserna sunda. Regeringen har muskler nog för att agera. Det är också delvis mot den bakgrunden som mycket av den kritik som Finanspolitiska rådets nytillkomna högljudda hejarklack i riksdagens oppositionspartier framför klingar falskt. Som Expressens ledarsida påpekar var det åtta partier som var överens om att låna till försvaret. Mer eller mindre alla oppositionspartier har krävt högre utgifter och högre belåning i nästan varje skuggbudget. Vänsterpartiets senaste skuggbudget innehöll ytterligare över 60 miljarder i underskott. Socialdemokraternas budgetförslag är kraftigt underfinansierat och lämnar ett hål på tiotals miljarder.
Regeringen, som konstant anklagats för att göra för lite, har plötsligt gjort för mycket. Socialdemokraterna har nu backat in i en position där man ska spara, men också blåsa på mer i investeringar och kostnader. Samtidigt ska man inte höja skatten för vanligt folk. Det är lika omöjligt som det är falskt. Mycket av kritiken handlar inte alls om ramverket och finanspolitikens form, utan helt enkelt om att oppositionen tycker att regeringen gör fel politiska prioriteringar. Det avgörs dock som bekant av val i Sverige.
Och det är de falskklingande brösttonerna från oppositionen som också både gör mig orolig, och paradoxalt nog lugnad, trots Finanspolitiska rådets kritik. Med en annan regering hade spenderbyxorna varit på sedan länge och vägen tillbaka till ett fast och rimligt ramverk än längre. Mest troligt hade vi till och med haft ett formellt underskottsmål, en fråga som bubblat länge med motiveringar om allt från klimatinvesteringar till välfärdssatsningar, med ständigt stigande skuldsättning till följd. När överskottsmålet nyligen omformulerades till ett balansmål verkade det bara vara Moderaterna som höll emot att öka skuldsättningen ännu mer.
***
Det finns de som tycker att ett formellt underskottsmål är bättre än att, som nu, godtyckligt göra avsteg från ramverket för att finansiera något unikt. Men de bortser enligt mig allt för
lättvindigt från att såväl ramverk som avsteg enbart är uppburna av politiska överenskommelser. Ramverket är inte mer hugget i sten än att det kan ändras när man är överens. Nu ville åtta partier göra avsteg, och då gjorde man det. Att tillfälligt öka belåningen för ett så smalt och riktat område som försvarsutbyggnad under en övergångsperiod är enligt mig att föredra framför ett underskottsmål, som snabbt hade använts för att finansiera alla möjliga politiska ändamål.
Men kanske behöver vi en kris till för ordentlig krisinsikt
Alla partier måste nu besinna sig, lyssna på Finanspolitiska rådet och visa att detta verkligen inte är den nya standarden. Men det kommer alltid krävas politisk vilja, vad det formella ramverket än säger. Om det lyckas är det självfallet bättre än evigt skenande skulder. Kanske var det ändå Svantesson här som bäst nyttjade den här krisen ändå?
Allt detta gör att Finanspolitiska rådet borde vikta sina slutsatser lite annorlunda. Deras poänger är rimliga när det gäller ramverket och bör tas på allvar av alla åtta partier i riksdagen. Det är inte därför de har fel. Finanspolitiska rådets misstag är att de tittar alldeles för enögt på det så kallade reformutrymmet, och alldeles för lite på kostnadsmassan i offentlig sektor. Man väljer att arbeta på marginalen i stället för att se helheten.
Det är en felaktig premiss att ställa skattesänkningar för hårt arbetande människor mot höjda försvarsanslag, när de höjda anslagen självfallet borde ställas mot mindre motiverade offentliga utgifter. Fjolårets kostnader är inte av Gud givna, utan en följd av tidigare politiska beslut som borde nagelfaras lika hårt, om inte till och med hårdare eftersom de går att utvärdera, som nya satsningar i en budget. Så länge effektivitetsförlusterna i kommunerna uppgår till nästan 100 miljarder, så länge offentlig upphandling blöder resurser i samma storleksordning, och så länge 50 miljarder slösas bort på skadligt företagsstöd finns det utrymme för att sänka kostnader för att finansiera exempelvis försvarssatsningar. Med den genomlysningen hade Finanspolitiska rådets kritik kunnat vara både vass, och konstruktiv, på riktigt. Men kanske behöver vi en kris till för ordentlig krisinsikt.