Utblick Åsikt
Finlandisering innebär slutet för Ukraina
Det talas numera allt oftare om Ukrainas finlandisering som en lösning på kriget. Men det är inte en framkomlig väg, som dessutom bygger på en felaktig analys av vad som är drivkraften för Putins krig, skriver Rutger Brattström.
Under hösten har det hänt någonting i Sverige. Till synes välmenande röster har börjat fråga sig om vi gjort rätt analys av kriget i Ukraina. De undrar hur många människoliv vi ska vara villiga att offra för att upprätthålla den liberala europeiska säkerhetsordningen. Flera av dessa röster, som Lena Andersson i 30 minuter och Johan Wennström i artikeln ”Trump peace plan offers Ukraine a Finnish model for success” frågar sig om inte Ukraina skulle kunna gå en väg av finlandisering. De kallar det realism, i betydelsen att inse att Ryssland verkligen vill ha en buffertzon mot omvärlden.
Det är såklart fritt att ställa frågor, men svaret på frågan om finlandisering är framkomlig väg är alldeles uppenbart nej. Att föreslå finlandisering som lösning på Rysslands invasionskrig av Ukraina är att likställa med Donald Trumps råd om att gurgla klorin mot Covid: Välmenat? Kanske. Realistiskt? Knappast. Skadligt? Garanterat.
Vad menas egentligen med finlandisering?
År 1939 delade Molotov-Ribbentrop-pakten Östeuropa mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Finland hamnade i den sovjetiska intressesfären. När sovjetiska styrkor invaderade i slutet av november samma år, gjorde finnarna motstånd och undvek det öde som Sovjetledaren Josef Stalin hade föreskrivit dem. Sedan, med Moskvavapenvilan 1944, gav Finland upp nästan 12 procent av sitt territorium samtidigt som de uppnådde fred och behöll sin självständighet.
Efter krigsslutet höll sig Finland från utrikespolitiska åtgärder som hade skadat relationerna med Moskva. Officiellt var Finland neutralt och man slöt fördrag om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd. Finland var en demokratisk marknadsekonomi, men både politiker och medier utövade självcensur när det kom till att kritisera grannen i öst. Finlandisering innebär att utrikes- och inrikespolitik anpassas för att inte förarga sin större granne.
Finland var en demokratisk marknadsekonomi, men både politiker och medier utövade självcensur när det kom till att kritisera grannen i öst.
I dag ockuperas omkring 20 procent av Ukrainas yta av Ryssland. Man kan tänka sig att en liknande lösning skulle kunna komma till stånd här. Om Ukraina bara ger bort lite land, blir neutralt, sluter vänskapsfördrag och sen håller tyst om Putins historieförfalskning så ska man kunna leva i frid och fröjd och kanske till och med bli medlem av EU.
Men parallellen är högst tveksam. Jämfört med Ukraina är Finland ett litet land med perifert strategiskt intresse för Moskva. Till skillnad från Finland 1944 är Ukraina nu det enda fokuset för rysk krigföring. År 1944 siktade Sovjetunionen verkligen på att avsluta det större kriget. I dag fortsätter det ryska ledarskapet att framhålla sina maximalistiska mål om ytterligare erövringar i Ukraina och på andra håll.
Långt viktigare är dock att Ukraina, till skillnad från Finland, innehar en central, mytisk plats i ryssarnas, och Putins, förståelse av sitt imperialistiska projekt. Moskva har aldrig ifrågasatt existensen av en finsk nation, ett finskt språk och en finsk kultur – raka motsatsen till den ryska synen på Ukraina. Ett självständigt Finland var inget hinder för sovjetiska ambitioner på andra håll, men ett självständigt Ukraina är ett allvarligt slag mot Rysslands ansträngningar att återupprätta sitt imperium.
Realisterna må ha rätt i att den ryska ledningen också ser sig självt som en stormakt med rätt att lägga sig i andra staters utrikespolitik. Europeiska och amerikanska ledare har inte brytt sig om det när man gjort nedsättande uttalanden som att kalla Ryssland för en ”regional makt” eller för en ”bensinstation med kärnvapen”. Man lät östeuropeiska länder söka skydd mot Ryssland genom att gå med i försvarsalliansen Nato, utan att bry sig om att Putin skulle kunna känna sig hotad. Att Putin har uppfattat det utvidgade Nato som en offensiv mot Ryssland är sant, vare sig han har rätt i sak eller ej.
I efterhand är det lätt att säga att man borde tagit Putins tal i München 2007 om Nato-expansionen som en provokation på allvar. Västledarna valde att ignorera Putins ord om sina röda linjer, man tog knappt in Ryssland i beräkningen. Det är helt i sin ordning att påpeka att man borde ha övervägt konsekvenserna mer.
Men sen slår det slint i analysen. Ukraina fick aldrig något Natointräde utan har ständigt befunnit sig i buffertzonens limbo, vilket möjliggjorde invasionen 2022. Det var inte något närmande till EU eller Nato som utlöste kriget. Ukraina fick kandidatstatus till EU först efter invasionen och knappt något hade hänt i frågan om Nato-inträde sedan 2008, då Natoledarna deklarerade att dörren var öppen för Ukraina, men att någon process för medlemskap inte skulle inledas. Processen har fortfarande inte startat. I praktiken tvingades Ukraina till en form av finlandisering.
Med facit i hand borde man ha bjudit in Ukraina i Nato långt tidigare för att undvika kriget. Efter Putins uttalanden borde man inte låtit Ukraina sväva i neutralitetens ovisshet. Realisterna i dagens debatt har rätt i sin kritik av 2000-talets naiva ledare, men drar fel slutsats utifrån sina antaganden. I sammanhanget är det dock den mindre synden, för dessa antaganden är också felaktiga.
De så kallade realisterna har helt missat Putins och Rysslands starkaste drivkrafter.
Det krävs inte mycket research för att förstå att Rysslands invasionskrig inte i första hand motiveras av stormaktspolitik och buffertzoner. De så kallade realisterna har helt missat Putins och Rysslands starkaste drivkrafter. Argumentationen är byggd på falska premisser. Något Natointräde låg inte på bordet 2014 när Ryssland inledde kriget. Invasionen av Krim följde på Euromaidan, som inte handlade om säkerhetspolitik, utan om den ukrainska viljan att närma sig väst ekonomiskt och kulturellt. Det var det som fick Putin att gå i krig.
För Putin och hans medlöpare är Ukraina Ryssland. Vi kan inte läsa Putins tankar, men vi kan läsa hans ord. I essän Om ryssar och ukrainares historiska enhet, som publicerades 2021, skriver han:
Jag är övertygad om att Ukrainas sanna suveränitet endast är möjlig i partnerskap med Ryssland. Våra andliga, mänskliga och civilisatoriska band har formats under århundraden och har sitt ursprung i samma källor, de har härdats av gemensamma prövningar, framgångar och segrar. Vår släktskap har överförts från generation till generation. Den finns i hjärtan och i minnet hos människor som lever i dagens Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljontals av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.
Ukrainas ”sanna suveränitet” är alltså ”endast är möjlig i partnerskap med Ryssland”. Det innebär sannolikt att nationerna ska inlemmas i samma imperium. Som minimum behöver ukrainarna leva i ett lydrike som ”ett folk” med ryssarna.
En finlandiseringsväg för Ukraina innebär alltså långt mycket mer än att ta en närliggande stormakts vilja till buffertzon i beaktande. Det kommer inte räcka med att ge upp lite land, förklara sig neutralt och göra läpparnas bekännelse om vänskap samtidigt som man söker medlemskap i EU.
För att blidka Moskva kommer Ukraina att tvingas inlemmas i den ryska världen och acceptera den ryska kulturens överhöghet i Ukraina. Den som besökt Ukraina eller umgåtts med ukrainare i Sverige märker dock snart att Ukraina, liksom Finland, är en egen nation med en egen kultur. Det är ett obestridligt faktum som omöjliggör en långvarig fred som det ryska styret kan acceptera.
Den ukrainska kulturen och språket frodas och rörelsen bort från det ryska har redan påbörjats. Det är denna rörelse som Putin benämner som nazismen i Ukraina. Tankegången är följande: Att tillskriva Ukraina en egen kultur och identitet är antiryskt, och det antiryska är nazism. Med Putins egna ord är ”patrioten i Ukraina endast den som hatar Ryssland”. Och han står ”inför skapandet av ett klimat av rädsla i det ukrainska samhället, aggressiv retorik, eftergivenhet mot nynazister och militarisering av landet”.
För någon med Putins idévärld utgör blotta existensen av en självständig ukrainsk kultur ett causus belli. Finlandiseringen av Ukraina skulle inte bara innebära neutralitet och självcensur i frågor om Ryssland, utan behöva innebära ett medvetet undertryckande av den ukrainska nationen och kulturen.
Jag tror inte att de som förespråkar finlandisering inser det, men den logiska följden av deras argumentation innebär att man kommer behöva stå vid sidan och titta på när en ny våg russifiering inleds. Åtminstone 20 000 ukrainska barn har redan förts bort till russifieringsläger, och mörkertalet är stort. Hur många civila ukrainare som dödats i de ockuperade områdena för att de talat sitt språk eller vägrat skaffa ryska pass kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Att blidka Rysslands vision om ”ett folk” – det innebär att konceptet om ett ukrainsk folk måste försvinna. Ukraina kan omöjligen acceptera finlandisering.
Att tala om finlandisering som ett reellt, till och med önskvärt, alternativ är att utmåla världen, och Putinregimens drivkrafter, på ett uppenbart felaktigt sätt.
***
Finns det då något som man kan lära av det finska exemplet? Finland gav inte bara upp betydande territorium, utan de fick också betala omfattande krigsskadestånd och acceptera begränsningar av sin suveränitet och sina väpnade styrkor. Det var verkligen inte en rättvis fred. Sovjetunionen avsåg inte heller att det skulle vara en hållbar fred.
Det bör också sägas att Finland främst undvek invasion tack vare sin egen försvarsberedskap – inte genom att vara vänligt inställd till sovjeterna. Trots sin officiella neutralitet upprätthöll Helsingfors ett starkt försvar och en stor armé. Precis som ukrainarna i dag hade finnarna visat sig mer än kapabla att tillfoga sin angripare massiva förluster.
Man ska också vara tydlig med att finnarna kunde lämnas i fred eftersom deras land och folk inte var centralt för Kremls imperiebygge – något som inte kan sägas om Ukraina i dag. Det starka nationella finska försvaret räckte som avskräckning mot ett krig som inte var av existentiell natur för Sovjetunionen.
Att avskräcka Ryssland kommer att kräva mer i Ukraina. Det kräver seriös ukrainsk beväpning, säkerhetsgarantier och långsiktigt västerländskt stöd – det går inte att jämföra med Finland 1944.
För att Ukraina inte ska förlora sin styrka måste det ryska kravet att få hela Donbas-regionen avvisas. Det inkluderar stora territorier som Ryssland har försökt hårt men misslyckats med att erövra sedan de först skickade in sina styrkor i regionen 2014, territorier som innehåller viktiga ukrainska försvarspositioner. Att avträda dem till Ryssland skulle allvarligt underminera Ukrainas förmåga att försvara sig framöver.
Det råder ingen tvekan om att Moskva kommer att försöka få Kiev under sin politiska kontroll även efter att ett fredsavtal har nåtts.
Kreml ville fortfarande uppnå Finlands fullständiga underkastelse, även om de inte siktade på att annektera resten av landet. Moskva ansträngde sig hårt för att uppnå detta genom så kallade aktiva åtgärder, vad vi i dag kallar hybridkrigföring. Valpåverkan, påtryckningar för att utse Moskva-vänliga ministrar, stöd till finska kommunister och anstiftan av arbetarstrejker och gatuprotester.
Det råder ingen tvekan om att Moskva kommer att använda liknande metoder för att försöka få Kiev under sin politiska kontroll även efter att ett fredsavtal har nåtts. Vi har redan sett det gång på gång under 2000-talet. Ukrainska försök att besvara hybridkriget kommer ständigt att kunna användas som intäkt för att starta kriget på nytt.
Zelenskyj har erkänt behovet av eftergifter och engagerat sig seriöst i Trumps försök till fredsförhandlingar, men Putin har inte visat någon vilja till att förhandla fram en varaktig fred. För den som förespråkar finlandisering av Ukraina måste det vara svårt att förstå, men egentligen är det enkelt: Putin är inte ute efter fred, han är ute efter hela Ukraina och ett inlemmande av ukrainarna i den ryska kultursfären.
En stor skillnad mellan den finska territoriella förlusten och den potentiella ukrainska är att den skedde vid en tidpunkt då hela Europas karta ritades om. Tiotals miljoner människor utsattes för tvångsförflyttningar och förlorade sina hem, försörjning och mycket ofta sina liv. Just för att undvika att återgå till den eran är en av kärnprinciperna i den internationella ordningen efter andra världskriget det strikta förbudet mot att ändra gränser genom erövring.
Samtidigt är det osannolikt att Ukraina ska kunna återta hela sitt territorium militärt. Västs räddhågsna och senfärdiga stöd är det stora problemet. Biden-administrationen höll systematiskt inne med bistånd och saktade ner den ukrainska motoffensiven när Ryssland var som svagast i slutet av 2022 och början av 2023. Sedan dess har Ryssland byggt upp sina styrkor och dragit nytta av sitt numerära överläge, medan Ukraina har blivit mer utmattat.
Det är upp till ukrainarna att bestämma under vilka förhållanden de är redo att sluta strida, men det slutliga fredsavtalet måste medföra säkerhet inte bara för Ukraina utan också för de baltiska staterna, Polen, Finland, Sverige och resten av Europa. För den som faktiskt ser realistiskt på saken är det sannolikt enbart möjligt med europeiska trupper längs med gränsen och på sikt ett ukrainskt Nato-medlemskap. Det är en verklighet så långt från finlandisering som man kan komma.