Samhälle Åsikt
För Rädda Barnen är S-regering det viktigaste
Barnfattigdom är enligt Rädda Barnen framförallt ett problem när Sverige har borgerliga regeringar. När Sverige styrs av S-ledda regeringar väljer organisationen att titta åt ett annat håll, skriver Rebecca Weidmo Uvell.
När Håkan Juholt klev in på den stora scenen som ny partiledare efter Mona Sahlin och Socialdemokraternas förnedrande valförlust 2010, gjorde han genast barnfattigdomen till en av sina profilfrågor. Bakgrunden var att organisationen Rädda Barnen någon månad tidigare släppt en av sina rapporter.
Rädda Barnen bildades 1919 av en brittisk filantrop för att hjälpa de många föräldralösa barn som första världskriget fört med sig. Ett halvår senare bildades den svenska föreningen.
Men det var länge sedan Rädda Barnen enbart handlade om att hjälpa fattiga och föräldralösa barn i krigsområden. I dag lägger man avsevärd kraft på lobbying och då med fokus på barn i ett av världens rikaste länder.
Sedan 2002 har organisationen regelbundet publicerat barnfattigdomsrapporter, som i hög grad bidragit till att placera frågan på den politiska agendan. I rapporten från 2005 sammanfattade man utvecklingen med: ”Under åren 2002–2005 har barnfattigdomen stabiliserats på en jämn nivå”. Inget larm om barnfattigdom, då med andra ord.
Efter att den borgerliga regeringen tillträtt efter valet 2006 släppte Rädda Barnen emellertid rapporten ”Ensam är fattig” om barn till ensamstående. Sedan kom rapporterna i en aldrig tidigare skådad omfattning. I februari 2007 kom en rapport där man slog fast att fattigdomen ökade för första gången sedan 1997. 2008 kom en rapport som visade att klyftorna ökade. 2011 kom den rapport som Håkan Juholt citerade – barnfattigdomen ökade ännu mer. 2011 presenterade man en rapport om att välfärdspolitikens utformning skapat barnfattigdom. Och 2012 års barnfattigdomsrapport handlade om att barnfattigdomen i Sverige fortsatte att öka.
2014 återkom S till regeringsmakten och plötsligt var barnfattigdomen ”stabiliserad”.
Men 2014 vann vänstersidan valet och Socialdemokraterna återkom till regeringsmakten. Plötsligt var barnfattigdomen återigen ”stabiliserad” i den rapport som då presenterades. Det frenetiska rapportsläppandet som utmärkt åren med alliansregeringar upphörde och i stället kom rapporterna mer sporadiskt. Och de kom även med beröm. Eller vad sägs om ”ris och ros” om vårbudgeten? I omdömet om S-regeringens vårbudget 2015 samsades ”många bra punktinsatser” med ”mycket bra och välkommet!” och ”också mycket bra!”.
Efter det händer ingenting egentligen. Visserligen släpps en barnfattigdomsrapport 2015 men den mäter 2013 års siffror och plötsligt har barnfattigdomen stått stilla. 2017 kommer en rapport men inte om fattigdom utan om bostadslösa. Först valåret 2018 kom en ny fattigdomsrapport, och då med det väntade innehållet ”barnfattigdomen minskar”. Trots att Sverige tagit emot över en halv miljon flyktingar under flyktingkrisen, varav många barn som alla levde på bidrag, minskade alltså barnfattigdomen. Hur lyckades Sverige med det?
Svaret är enkelt – Rädda Barnen valde helt enkelt att bara mäta de som var folkbokförda 2016, och exkluderade alla nyanlända. Fiffigt, då slapp de ju komma ut med en rapport 2018 som visadr att barnfattigdomen ökar.
2018 vann som bekant vänstern igen så det fanns inget skäl att börja larma om barnfattigdom. Alltså släppte man andra rapporter, som en undersökning om milleniebarnen som kom 2020 och 2021 en rapport som undersöker hur stor risk det är att vara fattig i EU om man är utlandsfödd. Man konstaterar där att det är ”större risk” att drabbas av barnfattigdom som utlandsfödd i Sverige.
Under Alliansens åtta år vid makten släpptes 6 barnfattigdomsrapporter som alla larmade om ökningar. De åtta år då Socialdemokraterna regerade välsignades med hälften så många, trots att fattigdomen givetvis ökade med det stora flyktingmottagandet och bidragsberoendet som följde.
Bristen på rapporter om svensk barnfattigdom under vänsterns tid vid makten är givetvis ingen slump.
Bristen på rapporter om svensk barnfattigdom under vänsterns tid vid makten är givetvis ingen slump. Generalsekreterare på Rädda Barnen mellan 2006 och 2018 var Elisabeth Dahlin som haft en lång karriär inom svenskt bistånd bakom sig. Hon belönades 2018 av Stefan Löfvens regering med att utses till Barnombudsman.
Först 2021 (den tredje sedan vänstern tog över) kom en ny barnfattigdomsrapport, som mätte utvecklingen fram till 2019. Men då kunde man tack och lov ändra sin beräkningsgrund. 2013 infördes lägenhetsregister baserat på folkbokföringen, vilket tog bort många barn som tidigare registrerats som barn till ensamstående. Bingo, då kunde man släppa en rapport om att barnfattigdomen minskar: ”2019 års statistik som denna rapport baseras på visar en fortsatt minskning av barnfattigdomen från 10,8% till 9,2%.”
Och så vann högersidan igen året efter. Men någon ”ris och ros” får inte Tidö-regeringen, däremot en ”kommentar” ett år efter valet. Trots “den största satsningen på socialtjänsten” organisationen sett befarar man att satsningarna inte kommer att få den effekt som de skulle kunna få.
Redan i februari 2023 släppte Rädda Barnen en rapport om utrikes födda mammor. Och sedan publicerades nyhet efter nyhet om barnfattigdom, inte minst med fokus på flyktingar,
I april 2024 lanserar de resultaten av en undersökning i samarbete med S-nära Hyresgästföreningen, föreningen Majblomman och Röda korset om barnfamiljers ekonomiska svårigheter och givetvis går även detta åt helt fel håll med en högerregering. Medverkande på temadagen är idel vänsterpolitiker: Nooshi Dadgostar, Magdalena Andersson, Daniel Helldén och Muharren Demirok.
Som av en slump kommer i slutet av 2025 en ny barnfattigdomsrapport inför valåret, där fattigdomen givetvis når alarmerande nivåer. Igen. Då styrdes organisationen av Åsa Regnér, som är socialdemokrat och var jämställdhetsminister i Stefan Löfvens första regering. I styrelsen sitter även Anders Ferbe, från IF Metall.
Det första läsaren möts av är meningen: ”Rapporten skiljer sig från Rädda Barnens tidigare fattigdomsrapporter då vi här reviderat Rädda Barnens tidigare mått barnfattigdom och presenterar ett nytt mått i syfte att bättre spegla barns faktiska levnadsvillkor och ekonomiska utsatthet”. Detta ledde till att de äntligen kunde skriva att barnfattigdomen ökar igen, med 0,8 procent.
Det står utom varje rimligt tvivel att Rädda Barnen anpassar sina budskap efter vem som styr. De är totalt ointresserade av att dra igång en debatt om fattiga barn när vänstern styr och anstränger sig rentav för att slippa. Men så snart högersidan styr slår man på stora trumman. Det är svårt att se Rädda Barnen som något annat än en socialdemokratisk kampanjorganisation.