När Tanzanias första president Julius Nyerere avled 1999 strömmade kondoleanser och hyllningar in från hela världen. Partiet ANC i Sydafrika kallade honom en enastående ledare, en lysande filosof, folkets hjälte. 

USA:s president Bill Clinton beskrev Nyerere som en framåtsiktande pionjär för frihet och självstyre i Afrika. Brittiske premiärministern Tony Blair sa att han hade varit en ledande statsman. Lovorden staplades på varandra. Nyerere var ödmjuk, idealistisk, ärlig och klok.  

Om Olof Palme hade levt hade han sannolikt stämt in i hyllningskören. Det var till viss del hans förtjänst att Julius Nyerere fick den gloria som lovorden vittnade om. Men med Nyerere dog även den afrikanska socialism som vänstern i vårt land hade höjt till skyarna i decennier. Tanzania, det svenska biståndets främsta flaggskepp, hade redan många år tidigare gått i sank. Ansvaret för detta vilade tungt på mångas axlar. Det samlade eftermälet av Julius Nyerere är nämligen inget hjälteepos. Det handlar om det ekonomiska fiaskot, tvångsförflyttningarna av fattiga bönder och vanskötseln av landet som gjorde att levnadsstandarden sjönk under Nyereres styre. 

Tanzania, det svenska biståndets främsta flaggskepp, hade redan många år tidigare gått i sank. Ansvaret för detta vilade tungt på mångas axlar.

Centralfiguren i berättelsen om Sveriges relation till Tanzania hette Barbro Johansson. Hon föddes i Malmö 1912 i en familj som inte var anmärkningsvärt religiös. Ändå blev hon missionär, utsänd 1946 av Svenska kyrkans mission till det fjärran Tanganyika, som på den tiden måste ha betraktats som världens ände av de flesta svenskar. Det var då hon kom i kontakt med den unge Julius Nyerere som var politiskt engagerad, fylld av en vision om ett Afrika fritt från europeisk dominans. 

Hon gjorde en lika oväntad som blixtsnabb karriär inom politiken i sitt nya hemland. Hon valdes till parlamentet och där blev hon sittande under en stor del av sitt liv, med Nyerere som chef. 

Tanganyika blev självständigt 1961 och några år senare införlivades ögruppen Zanzibar med landet som då fick namnet Tanzania. Nyerere blev president, och han var redan från början inställd på att odla en relation med Sverige, som saknade kolonialt förflutet i Afrika. Barbro Johansson bjöd honom till Stockholm och presenterade honom för sin gamla studiekamrat Tage Erlander. De träffades i Johanssons systers hem i Bromma. Med på sammankomsten var även Olof Palme. Det blev ett möte som kom att påverka historiens gång. Ungefär som Palmes första samtal med PLO-ledaren Yassir Arafat i Alger 1974. 

Palme, som kom att efterträda Erlander 1969, hade ett utvecklat intresse för det som på den tiden kallades Tredje världen. Det tog sig olika uttryck, bland annat i ett starkt stöd till den alliansfria rörelsen, som utgjordes av länder i Tredje världen som inte stod under direkt inflytande av någon av de dominerande stormakterna. I vart fall inte officiellt. Det rådde en allmän uppfattning om att den alliansfria rörelsen stod Sovjetunionen nära, rent ideologiskt. 

Palme blev en ivrig uttolkare av det som brukar kallas Tredjevärldismen och där kom Tanzania att inneha en centralposition.

Olof Palme var tidigt starkt influerad av svenska intellektuella som hade profilerat sig som politiska fritänkare. En av dessa var Artur Lundkvist som hade en avgörande påverkan på Olof Palmes världsuppfattning. Lundkvists bok Indiabrand fanns i Palmes ränsel när han som ung reste i Sydostasien i tre månader. ”Jag vill utan omsvep säga att det är få böcker som har haft ett så starkt inflytande på mig och mitt sätt att se världen och verkligheten som denna. Jag reste runt i Indien i ett slags hemligt samförstånd med Artur Lundkvist, jämförde iakttagelser, konstaterade att just så var det, noterade invändningar och olikheter. Det var mitt första möte med den så kallade tredje världen. Och där har jag förblivit,” skrev Palme. 

Palme blev en ivrig uttolkare av det som brukar kallas Tredjevärldismen och där kom Tanzania att inneha en centralposition. En språngbräda för Palme som ville profilera sig som Tredje världens beskyddare. Det lyckades han med genom att ta individer som Julius Nyerere, Fidel Castro, Robert Mugabe och Yassir Arafat under sina vingar.  

När Nyerere kom till makten började den södra delen av Afrika utvecklas till en kokande gryta av rebellkrig och krav på frigörelse från kolonialismen. Dessutom fanns där Sydafrika som sedan 1948 hade apartheid, rasåtskillnad, som officiell politik. De portugisiska besittningarna Angola, Moçambique och Guinea-Bissau blev fria 1975. För Zimbabwe, tidigare Rhodesia, dröjde det ytterligare några år. De länder som gränsade till Sydafrika kom att kallas frontstater, och under deras befrielsekrig var Tanzania oerhört betydelsefullt. Där etablerade sydafrikanska ANC och Frelimo från Moçambique träningsläger. För Sverige under Olof Palme, som tidigt engagerade sig i kampen mot apartheid, passade detta perfekt. Man kan säga att Tanzania var som skräddarsytt för att passa de svenska politiska ambitionerna i södra Afrika. En välutvecklad arbetsrelation till Tanzania var nödvändig och biståndet blev det smörjmedel som fick det politiska maskineriet att fungera.

*** 

För drygt tjugo år sedan intervjuade jag folkpartiledaren Ola Ullsten, som under sin långa politiska karriär hann med att vara såväl biståndsminister som statsminister. Han var stolt över att ha gått i bräschen för det svenska enprocentmålet, att en procent att BNP skulle avsättas till bistånd. 

– Jag minns diskussionerna i statsutskottet på 1960-talet om hur man skulle beskriva biståndsmålet, berättade Ullsten. Det fanns en inriktning bland Socialdemokraterna att man borde stödja en socialistisk inriktning, medan andra hade en neutral hållning till vilken politisk inriktning länderna hade, under förutsättning att det fanns möjlighet att bedriva effektivt bistånd i de konkreta projekten.

– Var det här en stor fråga, att Socialdemokraterna ville stödja socialistiska länder? 

– Nej, vi blev ju ense om det, svarade Ullsten. Det var formuleringar som jag just nu inte har i huvudet. Det var en sorts romantik från sossarnas sida, att om det var en centraldirigerad politik i de här länderna så var de effektivare. 

Den romantiken tog skruv, biståndspolitiken förblev oförändrad när Ola Ullsten blev biståndsminister i den borgerliga trepartiregeringen 1976.

Tanzania hade under en period fler politiska fångar än Sydafrika.

Julius Nyerere knöt tidigt kontakt med Mao Zedong och lät sig hänföras av den kinesiska revolutionen. 1967 publicerade han sitt politiska manifest Arushadeklarationen där han presenterade det som skulle bli känt som ujamaa, afrikansk socialism. Den som läser hans högtravande fraser kan lätt höra ekot av Mao. Den dubbelmoral som Nyerere gav uttryck för i praktisk handling blir tydlig när man läser hans strofer om jämlikhet och broderskap som han författade, samtidigt som han tillämpade det som på engelska heter preventive detention mot sina politiska meningsmotståndare. Det betydde att människor kunde låsas in i förebyggande syfte innan de hunnit begå något brott, ett öde som drabbade hundratals individer med avvikande åsikter. Tanzania hade under en period fler politiska fångar än Sydafrika.

Göran Hydén, en av de främsta kännarna av Tanzania, skrev att:

Arushadeklarationen antydde ett chockartat stort steg i riktning mot ett rent socialistiskt samhälle enligt de flesta utländska bedömare. Man hängde då främst upp sig på klausulen som föreslog nationalisering av alla affärsbanker, försäkringsföretag och större nyckelindustrier. 

Ujamaa brukar översättas med ”familjegemenskap” och betydde att staten förvandlades till landets största arbetsgivare och skulle kontrollera all produktion och försäljning. Det skapade grogrund för en omfattande korruption som utmynnade i såväl varubrist som livsmedelsbrist. Befolkningens köpkraft sjönk år från år och Tanzania blev beroende av nödhjälp för att kunna mätta alla hungriga magar. Sverige var ett av de länder som finansierade katastrofbistånd i form av inköp av majs. Det stora landsbygdsprojektet som skulle kollektivisera jordbruket resulterade i förstörda spannmålsfält, skövlade fruktodlingar och nödslaktade kreatur. Från att ha varit en nettoexportör av jordbruksprodukter fick Tanzania nu tigga omvärlden om mat. 

Människor tvingades bort från sina hem och beordrades att bosätta sig i kollektiv på landsbygden. Politiken var inte helt olik den som fördes av Pol Pot i Kampuchea. Avsikten med att skapa nya byar inriktade på jordbruk var att det skulle effektivisera distribution av utsäde och verktyg. Hälsovården skulle förbättras. Genom att tvinga människor från olika delar av landet att samlas i dessa konstgjorda byar skulle även stamtänkandet bekämpas. Människor skulle känna sig som tanzanier i stället för som tillhörande olika stammar. 

En del av detta fungerade. Tanzania har varit anmärkningsvärt fritt från stammotsättningar, till skillnad från grannländerna Kenya och Uganda som länge har plågats av det fenomenet. Språket kiswahili som ursprungligen var ett lingua franca primärt för folken på kusten spreds till hela landet och underlättade undervisning och kommunikation. Spädbarnsdödligheten sjönk, vilket är ett mycket viktigt mått på det allmänna hälsotilltillståndet i ett land. Nyerere kunde ta åt sig äran av dessa framsteg.

Inte ens när landet gick i krig mot Uganda 1978 i syfte att störta diktatorn Idi Amin vacklade Sveriges biståndsvilja.

Men med ekonomin gick det sämre. Valutapolitiken styrdes i socialistisk anda, det vill säga utan hänsyn till valutans verkliga värde. Från 1970 till 1983 uppvärderades den tanzaniska shillingen med cirka 100 procent. Det innebar att importen stimulerades vilket resulterade i ett stort underskott i bytesbalansen. Utländska turister försvann praktiskt taget helt eftersom prisnivån i landet var betydligt högre än i exempelvis Kenya som erbjöd samma typ av turistupplevelser som Tanzania, men till betydligt lägre pris. Konvertibel valuta som amerikanska dollar var väldigt svår att få tag på och följaktligen frodades svartabörshandeln. För hundra dollar fick man en hel shoppingkasse med tanzaniska shilling. 

Som vanligt fanns det en liten klick som levde gott på den förda politiken. Partigängarna belönades med Mercedesbilar för sin lojalitet och genom ett slags tanzanisk Göteborgshumor blev de kända som Wabenzi. Mercedes Benz-folket.  

Mellan 1961 och 2013 skänkte Sverige 66 miljarder kronor till Tanzania och lät sig länge inte påverkas av de larmrapporter som varnade för att den tanzaniska ekonomin var i fritt fall på grund av en helt felaktig politik. Inte ens när landet gick i krig mot Uganda 1978 i syfte att störta diktatorn Idi Amin vacklade Sveriges biståndsvilja. Trots att det var uppenbart att kriget finansierades med biståndspengar. 

Julius Nyerere avgick från posten som president efter valet 1985 som han vann i vanlig ordning. Skälet till hans avgång var att IMF och Världsbanken hade krävt långtgående strukturanpassningar för att bevilja nya lån och det blev ett alldeles för surt äpple för Nyerere att bita i. I praktiken handlade kraven om att avskaffa den misslyckade afrikanska socialismen och införa marknadsekonomi. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Glädjande nog kunde man då också skönja en tillnyktring hos Sida och den svenska regeringen som ställde sig bakom Världsbankens krav. I Sidas landrapport om Tanzania från 1986 kan man läsa:

Det är i efterhand skrämmande att se hur fort det gick att med en politik uppriktigt inriktad på landsbygdsutveckling förstöra grunden för ett effektivt småbruk. Producentpriserna sjönk, transportsystemet förföll, betalningarna försenades, konsumtionsvarorna försvann.”

I oktober 2016 publicerade Expertgruppen för Biståndsanalys en rapport om Sveriges bistånd till Tanzania. I rapporten fastslås det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ideological affinity, alltså ideologiskt släktskap. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter. Kommunistkina var den stora förebilden. Så här beskrevs det ideologiska släktskapet i praktisk handling:

Sverige dominerade biståndet till Tanzania under 1970-talet och var den största givaren i volym varje år från 1972 till 1979. Under dessa år var det svenska biståndet i hög grad kopplat till Nyerere-administrationens industriutvecklingspolitik och till Nyereres vision om afrikansk socialism. Sverige och andra nordiska regeringar var mycket positiva då de såg likheter med egna socialdemokratiska principer. Trots det framgår det tydligt av tillgänglig dokumentation att det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter. 

Slutsatsen i rapporten var att biståndet bidrog till lägre ekonomisk tillväxt och att fattigdomen ökade.

Förra året meddelade regeringen att Sverige ska fasa ut biståndet till Tanzania. Det ska vara avslutat i höst. Pengarna gör ingen nytta där, sa biståndsminister Benjamin Dousa. Kunde ingen ha påpekat det tidigare? När man går igenom Sveriges relation med Tanzania ser man det som liknar en religiös besatthet, att biståndet var en mirakelkur som skulle frälsa de fattiga tanzanierna. Säkert helt i linje med Barbro Johanssons övertygelse.  

Några år efter Nyereres död inleddes en katolsk process för att få honom helgonförklarad. Den processen pågår fortfarande.

Omslagsbilden föreställer Julius Nyerere tillsammans med med Olof Palme i samband med en förstamajdemonstration i Stockholm 1976. Foto: Bertil Ericson/Pressens bild via TT