Idéer Krönika
Framsteg kräver varsamhet
Att blint förneka de senaste decenniernas positiva kulturella normförändringar försvårar vidare framsteg. Progressionspessimisternas inlärda hjälplöshet kan rentav bli destruktiv, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Häromdagen tittade jag och två sommarlovsuttråkade söner på den klassiska Eddie Murphy-komedin Ombytta roller, från 1983. Det var en omskakande upplevelse: lite som att vakna upp och inse att man under en och samma livstid hade varit med om både det hundraåriga kriget och självkörande bilar.
Där var rika män som sa n-ordet och glada, driftiga prostituerade. Där var Dan Aykroyd i blackface och Eddie Murphy som fejkhandikappad tiggare. Ingen kan med gott samvete påstå att handlingen drivs framåt av att Jamie Lee Curtis ständigt visar brösten. Och slutscenen! Ett veritabelt, postkolonialt kinderegg: där står den tidigare så hunsade, plötsligt stenrike (vite) betjänten, med en kvinna i bikini hängandes på armen. På en söderhavsö. Uppassad av en vimsig latino.
Kanske var det opassande att jag i barns sällskap faktiskt skrattade högt åt detta obrytt gubbsjuka kammarspel. Ombytta roller sparkar neråt. Och uppåt. Och inåt. Ämnen som i dag debatteras som om livet hängde på det; meritokrati, raskonflikt, underordning och strukturellt förtryck, avhandlas i ett lika avslappnat som respektlöst slapstickformat. Det är mycket svårt att föreställa sig att något liknande hade släppts igenom i dag.
Är detta alltså vad dagens woke-aktivister ser, när de betraktar samhället? På riktigt?
Det var först uppfriskande men också ganska pinsamt att få givna gränser frilagda på det här sättet. Sade man sånt på storfilm när jag var född? Bara så där? Sedan en plötslig insikt. Är detta alltså vad dagens woke-aktivister ser, när de betraktar samhället? På riktigt?
Det är något svindlande över tanken på att man kan leva på samma plats, under samma tid, och ändå ha så fullkomligt olika uppfattningar om var i civilisationens träd vi befinner oss just nu. Och att det är denna skillnad i verklighetsuppfattning, som huvudsakligen driver politisk konflikt idag. Faktum är att den går att kartlägga.
Läs också:
Skalan kallas för the Gray-Pinker scale, där ytterlighetspunkterna sträcker sig från å ena sidan uppfattningen att all utvecklingsoptimism är ett tecken på mental ohälsa, till den andra, som i princip uppfattar varje avsteg från utvecklingsoptimismen, som densamma.
Gray står alltså för britten John Gray, filosof och kanske det närmaste man kommer en tungt akademiskt meriterad Ior (han har beskrivit människan omväxlande som en pest, och en cancer, samt som kroniskt oförmögen att skapa framsteg som inte förr eller senare kommer reverseras). Pinker, å andra sidan, refererar förstås till psykologen Steven Pinker, som tvärtom gjort det till sin uppgift att verka som en slags dystopiexorcist i en samtid oförmögen att se och uppskatta de framsteg som mänskligheten har åstadkommit.
Och inte bara oförmögen att se. Utan värre: envetet besluten att stryka alla de framgångar som bevisligen kan föras till protokollet – positiva attitydförändringar kring rasism, eller jämställdhet, eller nedgången i den generella våldsanvändningen över tid. Bara lidandegemenskaper får ta plats.
Det är något svindlande över tanken på att man kan ha så fullkomligt olika uppfattningar om var i civilisationens träd vi befinner oss just nu.
Pinker myntade ett begrepp,”progressophobia”, för detta förhållningssätt, som komikern Bill Maher nyligen anlade på den unga amerikanska woke-generationen. Det kan tyckas paradoxalt att all denna inlärda hjälplöshet inför orubbliga strukturer leder till krav på så aktiva och radikala, åtgärder, men i själva verket är det logiskt:
Having a warped view of reality leads to policies that are warped—blacks-only dorms and graduation ceremonies, a growing belief in whiteness as a malady and [that] white people are irredeemable. Giving up on a colorblind society—only if you believe we’ve made no progress does any of that make sense.
Och bekymret stannar inte där, för i samma ögonblick som dessa idéer sprider sig som ringar i samhällsdebatten finns också en risk för att den konstruktiva normförändring som faktiskt pågår, tar paus. Maher igen:
There are a helluva lot of Americans trying really hard these days to create a new spirit of inclusion and self-reflection, and this progressive allergy to acknowledging societal advances is self-defeating.
Den skruvade amerikanska debatten är förstås ett utmärkt exempel på att utveckling och framsteg är olika saker. Jag sörjer inte att leva i ett samhälle där rasism eller misogyni är allmänt stigmatiserat, eller där vi som kan kallas ”privilegierade” då och då faktiskt behöver reflektera över vad vi fått till skänks. Men att skapa en kultur som gynnar en ”spirit of inclusion and self-reflection” är något helt annat än att programmatiskt avkräva andra villkorslöst knäfall, eller att försöka utrota även lekfulla skildringar av stereotyper.
Att skapa en kultur som gynnar en ”spirit of inclusion and self-reflection” är något helt annat än att programmatiskt avkräva andra villkorslöst knäfall.
Skuldbeläggande är ett oerhört kraftfullt verktyg – kanske det allra mest effektiva – för kulturell normförändring. Just därför krävs varsamhet. Det gäller inte bara woke-aktivister, eller dess argaste konservativa kritiker. Utan i högsta grad även liberaler som ständigt famlar efter giftskåpet, i toleransens namn.
”Anything you have to acquire a taste for was not meant to be eaten”, menade Eddie Murphy.
Det hade han fullkomligt rätt i.