Från Habsburgmonarkin till EU

Den 11 november 1918 avsade sig kejsar Karl av Österrike ”varje inblandning i rikets affärer” och mindre än ett dygn senare proklamerades republiken Österrike. Det innebar slutet för den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin och det habsburgska väldet. Dynastin Habsburg, som byggt upp sin ställning i mer än 600 år, förlorade makten över en natt. Den politiska kartan ritades om och nya stater föddes med nya gränser, medan det gamla riket stympades till en oansenlig tarm.

Kvar fanns de österrikiska kärnområdena och huvudstaden Wien, nu oproportionerligt stor med sina magnifika palats, paradgator och minnen av förgången glans och festivitas.

För den habsburgska kejsarfamiljen fick händelseförloppet dramatiska följder. Familjen tvingades att gå i exil och förbjöds att besöka Österrike. Ändå blev det ingen förlamande chock, utan familjemedlemmarna anpassade sig snabbt till den nya situationen, säger Walburga Habsburg Douglas, som är barnbarn till det sista kejsarparet Karl och Zita och tidigare moderat riksdagsledamot.

– Min farmor var kejsarinna och drottning och hanterade förändringen med stoiskt lugn. Hon sade ofta att vi kan inte vrida historien tillbaka, men vi måste göra allt vi kan för att hjälpa till.

Otto von Habsburg blev aldrig regent, men kom att viga sitt liv åt ett outtröttligt politiskt engagemang.

Familjen kände en lojalitet med folken inom de gamla gränserna och ett ansvar för att bidra till en positiv utveckling. Den politiska framtiden var också oviss – ingen visste hur länge det nya Europa som tagit form efter första världskriget skulle bestå. Möjligheten fanns att monarkin en dag skulle återuppstå, till exempel i Ungern. Därför fick Walburgas far, kronprins Otto, en uppfostran som tronföljare och förbereddes för alla eventualiteter.

År 1922, när Otto bara var tio år, dog fadern Karl i exil på Madeira och den unge kronprinsen blev släktens nye huvudman. Seklers ansvarsfulla tyngd lades på hans axlar. Otto von Habsburg blev aldrig regent, men kom att viga sitt liv åt ett outtröttligt politiskt engagemang, främst Europatanken. Han kämpade mot såväl nazismen som kommunismen och var aktiv för att ena det söndrade Europa efter andra världskriget. Det politiska intresset har gått i arv även till dagens generation.

– Det ligger medfött i våra gener. Inom familjekretsen diskuterar vi ofta politik och historia och det finns en stor enighet i de flesta frågor. Vi har inga ”smygsossar” i familjen, säger Walburga och skrattar.

Reformivern i Wien

I Wien uppmärksammas nu det ödesmättade året 1918 med utställningar, reportage och konferenser. Det handlar inte bara om nostalgi och kitsch, utan även om brännande frågor som rör civilisation, mångkultur, religiös tolerans, nationalism, individuell frihet och kreativitet. Dagens forskare ser med stor nyfikenhet på Habsburgmonarkin och bilden av ett stockkonservativt välde dömt till undergång håller i viss mån på att nyanseras.

Frihetliga reformer tog sin början redan på 1700-talet under kejsarinnan Maria Theresia och hennes söner, kejsarna Josef II och Leopold II. Det väldiga imperiet sträckte sig då från Innsbruck i väster till Lviv i öster, från Milano och Florens i söder till Antwerpen i norr, från Prag i Böhmen till Belgrad i Serbien och Cluj i Karpaterna. I riket ingick tolv av dagens europeiska stater och där talades minst femton större språk med många lokala variationer. Bland trosuppfattningar intog den romersk-katolska kyrkan en särställning, men bland medborgarna fanns också ortodoxa kristna, grekiska katoliker, kalvinister, lutheraner, judar, armeniska kristna och unitarier.

Den enande faktorn i det väldiga riket var dynastin Habsburg. Och det var genom att stärka banden direkt mellan staten, det vill säga dynastin, och folket som en ny lojalitet och fosterlandskänsla började ta form i slutet av 1700-talet. Det utmanade de traditionella makthavarna, som lokala stormän, adelsfamiljer och kyrkan. De hade länge kunnat sköta sina angelägenheter utan att någon lade näsan i blöt.

Genom att den feodala strukturen avskaffades kunde alltfler människor börja ta kontroll över sitt eget liv.

Utmaningarna handlade bland annat om jordreformer med fler självägande bönder och en ökad produktivitet i jordbruket. Tanken var att alla skulle tjäna på att bönderna blev fria och självständiga individer. Målet var att öka statens skatteintäkter, men genom att den feodala strukturen avskaffades kunde alltfler människor börja ta kontroll över sitt eget liv och få en egen status som rättssubjekt med lika skyldigheter och rättigheter gentemot staten.

Den stora omvälvningen av Maria Theresias jordreformer blev därför inte bara välfyllda spannmålsmagasin utan en nyodling av hela människosynen: en gradvis förvandling där egendomslösa undersåtar växte till att bli suveräna medborgare.

Stora satsningar gjordes också på industri, handel och kommunikationer, bland annat med hjälp av skatteintäkter från adeln. Man försökte på olika sätt luckra upp de medeltida hantverksgillenas makt och privilegier, som satte krokben för nyföretagandet. Frihandeln var en viktig fråga och 1775 blev det möjligt att ena de österrikiska arvländerna med Böhmen under en gemensam handelstariff. Det hade tidigare varit långt ifrån en självklarhet.

Samtidigt gjordes experiment med frihandelszoner. De marina städerna Trieste och Fiume (Rijeka) blev frihamnar med lättnader i skatter och tullar vilket ledde till en blomstrande utveckling av utrikeshandeln. Redan i slutet av 1700-talet var Trieste en av Europas livligaste hamnar.

Även i inlandet gjordes liknande insatser. Brody med omgivande byar i nuvarande Ukraina erhöll ekonomiska lättnader med syfte att locka köpmän på den lukrativa handelsrutten mellan Leipzig i väster och Krim i öster.

Nationalismen var en idé inom en intellektuell elit som främst hade fått fäste i städerna. För den stora massan var frågan avlägsen.

Reformivern, särskilt under kejsar Josef II, inkluderade även religionsfrihet och kultur. Bland annat fick protestanter och grekisk-ortodoxa full religionsfrihet 1781 och judarnas ställning förbättrades. Stora satsningar gjordes på utbildningsväsendet med allmän folkskola, censuren mildrades och rättsväsendet humaniserades.

Efter sin död blev Josef II mytomspunnen och demoniserad. Som Habsburgexperten Pieter M Judson påpekat är eftervärldens bild ofta färgad av sin egen tid. Den upplyste kejsaren var varken en 1800-talsliberal eller en hårdför nationalist. Hans politiska beslut speglade främst en omsorg om statens utveckling och välmående – men det bästa sättet att nå dit ansåg han var att ge medborgarna större möjligheter att växa som individer.

Kaffehusens missnöjda nationalister

Den snabba samhällsutvecklingen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var ett hett diskussionsämne på de nya kaffehus som överallt öppnade i städerna. Där samlades författare, politiker och tänkare för att diskutera de moraliska och filosofiska implikationerna. Det var nu den centraleuropeiska kafékulturen tog form med dess omsorgsfulla dryckesritualer, prasslande tidningar och salonger höljda i tobaksrök – en kreativ och intellektuell atmosfär som var ovärderlig som mötesplats.

Det var också på de ungerska kaféerna som ett missnöje började gro på 1840-talet under påverkan av en växande nationalism. Revolutionsvågen 1848 svepte fram över Europa och nådde även Ungern. Kravet var att få bilda ett självständigt kungarike med en egen regering och ett nytt parlament. Nationalismen var en idé inom en intellektuell elit som främst hade fått fäste i städerna. För den stora massan var frågan avlägsen.

Wien gick först med på en del av reformkraven och lade fram en ny konstitution, men den politiska krisen eskalerade och oron spred sig till olika hörn av riket. Det slutade med att rebellerna slogs ner av de kejserliga styrkorna med hjälp av Ryssland – ett blodbad som krävde över 100 000 människoliv.

”Turismen i Österrike skulle inte vara mycket utan att dra nytta av den kejserliga historien.”

Men kriget om värderingarna var inte över. Där fanns ingen återvändo. Regeringen i Wien och den nytillträdde kejsar Frans Josef insåg att man måste gå vidare med nya liberala reformer för att stärka medborgarnas delaktighet i det habsburgska projektet.

På nyårsafton 1851 tillkännagav Frans Josef ett framåtsträvande program med en ny ekonomisk, social och kulturell politik. Nu stadfästes allas likhet inför lagen och de sista resterna av livegenskapen avskaffades. Äganderätten och näringsfriheten stärktes. Det gjordes stora satsningar på att bygga järnvägar och att utveckla universitet och lärosäten.

Grunden blev lagd för en explosiv ekonomisk utveckling, särskilt under den så kallade Gründerzeit 1867–1873. Myndigheterna satte igång med en enorm upprustning av städer, hamnar och byar. Företagen växte och gjorde stora investeringar. Under den här epoken skapades praktfull arkitektur, bland annat när det gällde institutioner som rådhus, teatrar, konserthus och järnvägsstationer. De påkostade byggnaderna, ofta med besläktade drag, skapade en känsla av samhörighet inom det väldiga riket.

Den stadsbild och kultur som skapades under Frans Josef och hans gemål Elisabeth, ”Sisi”, lockar i dag de stora mängderna av turister, säger Walburga Habsburg Douglas.

– Du hittar kejsarinnan Elisabeths bild på tröjor, kaffemuggar, karameller och allt möjligt. Turismen i Österrike skulle inte vara mycket utan att dra nytta av den kejserliga historien.

Hökarna inom Österrikes regering och krigsmakt såg ett storkrig som en möjlig katalysator för att komma ur en svår situation.

Den växande byråkratin under 1800-talet slukade dock stora ekonomiska resurser och samtidigt innebar vågen av nationell frigörelse och etnocentrism att det ständigt dök upp nya kriser att hantera. Efter det andra italienska frihetskriget och slaget vid Solferino 1859 tvingades Österrike avträda det välmående Lombardiet och genom det Tyska kriget 1866 blev Österrike även av med Venedig och Mantua. Ett år senare inrättades dubbelmonarkin Österrike-Ungern, som jämställde de tyskspråkiga och de ungersktalande folken, och erkände Ungerns status som eget kungadöme med Frans Josef som regent.

De nationalistiska idéerna fortsatte att pyra under hela 1800-talet, men det är inte självklart att de enbart försvagade imperiet och var ett hot mot hela dess existens. Som en reaktion ledde kraven nämligen ofta till nya reformer och en politisk utveckling. Det habsburgska riket var inte en fryst gräddbakelse, stelnad i sin form, utan befann sig ständigt i rörelse.

Slutet på guldåldern

Årtiondena före första världskriget kan därför med fog betecknas som en guldålder för dubbelmonarkin. Det fanns domedagsprofeter som förutspådde rikets fall, men de allra flesta skulle nog inte ha trott att de levde i ett skymningsland om man intervjuat dem i början av det nya seklet år 1900. Konst och vetenskap blomstrade, liksom affärslivet. De ekonomiska muskler Österrike hade åren före 1914 kunde landet inte uppnå igen förrän på 1950-talet.

De stora städerna utövade en magnetisk dragningskraft och växte med i genomsnitt 60 procent under perioden 1890–1910. Många av invånarna kom från landsbygden. Cirka 40 procent av rikets befolkning hade flyttat från en del av dubbelmonarkin till en annan. Storsatsningarna på järnvägar och kommunikationer gjorde det bekvämt och snabbt att ta sig fram med en standard som till och med var bättre än i dag.

Några egentliga revolutionära stämningar fanns inte vid tiden före krigsutbrottet 1914, men den urbana utvecklingen hade lett till att större massrörelser kunde bildas. Det handlade inte längre bara om nationalism, utan även om socialism, fackföreningar och alltmer radikala politiska krav. Det samlade trycket från både inre och yttre faktorer skulle visa sig svårt att hantera. Hökarna inom Österrikes regering och krigsmakt såg ett storkrig som en möjlig katalysator för att komma ur en svår situation. Det fanns därför de som såg fram emot att i förbund med Tyskland gå i krig för att lösa även de inhemska problemen. Det tyska krigskommandot, å sin sida, drömde om en anslutning av Österrike för att skapa en politisk hegemoni. Det blev senare Adolf Hitler som genomförde den planen med katastrofala resultat.

Den europeiska gemenskap som lett fram till dagens EU hade knappast sett ut på samma sätt om det inte varit för inspirationen från det fallna kejsarriket.

Den åldrade kejsar Frans Josef, som regerat ända sedan 1848 och personifierade en hel epok, hade inte längre kraft att ange färdriktningen. Tronföljaren Frans Ferdinand, och även den blivande kejsar Karl, hade alternativa visioner. De ville fortsätta med sociala reformer och kunde föreställa sig en trippelmonarki med sydslaverna, Jugoslavien, som en självständig enhet. Många av dessa överläggningar hölls dock i slutna rum och nådde aldrig ut i offentligheten.

Walburga Habsburg Douglas och hennes bror, som också heter Karl, tror att viljan till reformer fanns, men första världskriget blev ett hinder. När deras farfar tillträdde som kejsare 1916 var kriget redan långt gånget, men under sin korta tid som regent försökte han göra allt i sin makt för att skapa fred. Han såg lidandet vid fronten och kunde inte förlika sig med tanken på all död och förintelse som kriget orsakade.

Kejsar Karl såg framför sig en allians med Frankrike (och även England) för att befria Österrike från låsningen till Tyskland. För Centraleuropa såg han framför sig en vittgående federal statsbildning med en gemensam närings- och utrikespolitik. Däremot varnade han för en splittrad Donauregion med ett lapptäcke av småstater som skulle leda till ett maktvakuum och politisk instabilitet i hjärtat av Europa. Historien skulle ge honom rätt – men det krävdes först två världskrig och miljontals döda och fördrivna människor för att en ny Europatanke skulle slå rot.

Kejsaren utnyttjade sina släktförbindelser, det sista exemplet på dynastisk diplomati i Europa, och sände sina svågrar, prinsarna Sixtus och Xavier av Bourbon-Parma, till Frankrike för att diskutera fredsvillkor. De handlade bland annat om återställandet av Elsass-Lothringen till Frankrike och att återge Belgien sina kolonier. Karl var beredd att gå mycket långt för att nå ett fredsavtal och samtalen med både Frankrike och England var framgångsrika. En stötesten var Italiens krav på att bland annat få Trentino och Trieste från Österrike. Men även det var kejsaren beredd att gå med på. I gengäld lovade bland annat Storbritanniens premiärminister Lloyd George ekonomisk hjälp för att bygga upp Donaumonarkins blödande näringsliv.

Men ett dubbelspel pågick inom den egna regeringen. Utrikesministern greve Czernin och generalstaben slöt sig allt närmare Tyskland och trodde sig kunna vinna hela kriget. Därför rann fredssamtalen slutgiltigt ut i sanden på våren 1918.

Fröet till Europatanken

Ur första världskriget och Habsburgmonarkins upplösning reste sig en rad nya stater. Det ledde förstås till glädjescener hos bland andra tjecker, slovaker och polacker, men de nya gränserna skapade samtidigt nya minoriteter som inte var lika nöjda. På många vis var de nya staterna inte så mycket annorlunda än Österrike-Ungern, bara väsentligt mindre i storlek. De nya gränser som nu antogs blev också grogrunden för nästa stora krig.

Samtidigt fick arvet från den mångkulturella Habsburgmonarkin nytt fäste i en vision om ett enat Europa. Den europeiska gemenskap som lett fram till dagens EU hade knappast sett ut på samma sätt om det inte varit för inspirationen från det fallna kejsarriket.

– Där såddes fröet till Europatanken, säger Walburga Habsburg Douglas.

Bakom programmet för ett gränslöst Europa stod greve Richard von Coudenhove-Kalergi. I 1920-talets sargade Europa, som höll på att resa sig ur ruinerna, fick idén om enighet och samarbete över gränserna livskraft. År 1923 publicerade han sina visioner i ett manifest kallat Pan-Europa, grunden för Paneuroparörelsen.

– Det var drömmen om freden som var den grundläggande tanken, något som även dagens europeiska politiker borde tala mer om, säger Walburga Habsburg Douglas.

”Hitler hade pangermanismen som idé och ville inte höra talas om Paneuropa.”

Genom sin egen brokiga stamtavla var greve von Coudenhove-Kalergi närmast född till kosmopolit. Familjen Coudenhove var ursprungligen flamländsk och hade flytt till Österrike under franska revolutionen. Kalergi var en rik grekisk familj från Kreta. Till släktträdet hade dessutom infogats polska, norska, baltiska, franska och tyska grenar. Fadern Heinrich var österrikisk-ungersk diplomat och lär ha talat 18 språk, däribland turkiska, arabiska, hebreiska och japanska. I Japan lärde han sig inte bara språket, utan mötte även kärleken i den unga Mitsukoa Ayama från en samurajfamilj. Hon blev en av de första japanska invandrarna i Europa och mor till Richard och hans sex syskon.

– Han växte upp i Böhmen i denna centraleuropeiska smältdegel under samma tid och det var förstås ingen slump att idén om en alleuropeisk gemenskap kom från en person med hans bakgrund, understryker Walburga.

År 1926 hölls den första paneuropeiska kongressen i Wien. De över två tusen delegaterna valde Richard von Coudenhove-Kalergi till organisationens president, en post han bibehöll till sin död 1972. De återkommande kongresserna lockade mellankrigstidens stora forskare, kulturpersonligheter och statsmän. Där fanns namn som Albert Einstein, Sigmund Freud, Thomas Mann, Stefan Zweig, Winston Churchill och Aristide Briande, den franske premiärministern. Otto von Habsburg blev medlem i Paneuroparörelsen redan 1936.

Från Europas mitt till återvändsgränd

Den ideologiska plattformen hade Coudenhove-Kalergi utan tvekan hämtat från upplevelsen av dubbelmonarkin även om rötterna gick ännu djupare. I hans värdegemenskap inkluderades den grekiska filosofin med demokratin, den judisk-kristna religionen och den romerska lagen.

– Han såg ett Europa uppbyggt på tre berg: Akropolis, Jerusalem och Rom. De var viktigast och det var också därför han placerade korset, den kristna värdegrunden, i mitten av Paneuropas emblem.

Men de unga demokratierna var sköra och under trycket från ekonomisk depression och oläkta sår från första världskriget vann totalitära och etnocentriska idéer alltmer mark på 1930-talet. Adolf Hitler tillhörde dem som mest kraftfullt fördömde Paneuroparörelsen och Coudenhove-Kalergi, berättar Walburga Habsburg Douglas.

– Hitler hade pangermanismen som idé och ville inte höra talas om Paneuropa, som stod i direkt motsättning till det. Han beskrev rörelsen som ett hot och förbjöd den så fort han fick möjlighet.

”Från att ha varit i Europas mitt kom Wien att bli en slutstation i en återvändsgränd. Där bakom var det politiska mörkret, kommunismen.”

När Tyskland marscherade in i Österrike den 12 mars 1938, den så kallade Anschluß, flydde Coudenhove-Kalergi till Tjeckoslovakien och sedan vidare till Frankrike och USA efter krigsutbrottet. Samtidigt hade även Otto von Habsburg lyckats ta sig över till andra sidan Atlanten för att möta ledande amerikanska politiker och förmå de allierade att inte bomba sönder Österrike.

– Bägge försökte göra vad de kunde för att påverka amerikanerna att inte gå in och förstöra allt. Det viktigaste var att bli kvitt Tredje riket, men det gällde också att ha något kvar att bygga vidare på efter kriget. Och det var där, i Amerika, som min far första gången träffade Coudenhove-Kalergi.

Idén om Paneuropa var konkret, lättillgänglig och visionär och nådde nu fram till det ledande politiska skiktet i USA. För att bevara freden i Europa föreslog Coudenhove-Kalergi en federation som skulle omfatta alla kontinentens stater. Viktigast var försoningen mellan Frankrike och Tyskland, en process som hade avstannat i och med nationalsocialismens framväxt i Tyskland, men som efter andra världskrigets slut måste sättas i rörelse igen. En väg framåt var att stimulera gemensamma ekonomiska intressen, en tullunion som kopplade samman det franska järnet med det tyska kolet.

– Han hade också många detaljerade tankar om en gemensam valuta, ett gemensamt pass och Europaval.

Efter krigsslutet återvände Richard von Coudenhove-Kalergi och Otto von Habsburg till Europa, som nu var ännu mer söndertrasat än efter första världskriget. Bakom kulisserna förhandlade Otto med stormakterna för att förhindra att de forna habsburgska länderna skulle hamna bakom järnridån under sovjetiskt förtryck. I slutänden kunde endast Österrike räddas till de fria staterna.

– Från att ha varit i Europas mitt kom Wien att bli en slutstation i en återvändsgränd. Där bakom var det politiska mörkret, kommunismen. I dag är det tack och lov inte längre så – staden har blivit ett nav igen, men det är fortfarande svårt att ställa om sin mentala kartbild.

För Coudenhove-Kalergi var Wien den självklara centralpunkten. Förmodligen hade Wien, och inte Bryssel, varit Europasamarbetets självklara huvudstad i dag om den politiska geografin sett annorlunda ut efter andra världskriget, spekulerar Walburga.

”Visst skulle man kunna se det utvidgade EU som en sorts återupprättelse av Habsburgmonarkin, men i en ännu större version.”

Europaidén fick i stället börja förverkligas längre västerut. År 1947 grundade Coudenhove-Kalergi en europeisk parlamentarisk union som året därpå ledde fram till inrättandet av Europarådet i Strasbourg. Två år senare, den 9 maj 1950, lade Frankrikes utrikesminister Schuman fram sin plan om en överstatlig kol- och stålgemenskap mellan sex länder. I dag vet vi att det blev första etappen till dagens EU, men inte alla känner till att idén hade tecknats ned nästan 30 år tidigare i Paneuropamanifestet. Själva datumet är i dag den officiella Europadagen, även det ett uppslag hämtat från Coudenhove-Kalergi som redan 1930 föreslog att man skulle fira en särskild Europadag i maj.

Det europeiska dramat under en livstid

Det stora europeiska projektet blev även Otto von Habsburgs ledstjärna. År 1972 efterträdde han Coudenhove-Kalergi som ordförande i Paneuroparörelsen och stannade på posten i mer än 30 år. Under den tiden var han också Europaparlamentariker för tyska CDU i 20 år. När han gick ur tiden 2011 i en ålder av 98 år hade han som få andra fått uppleva det europeiska dramat från första parkett.

Född in i den kejserliga familjen i den mäktiga Habsburgmonarkin hade Otto bland sina tidigaste barndomsminnen synen av enorma människomassor på Wiens gator – mobiliseringen inför första världskrigets utbrott 1914. Han fick uppleva Habsburgmonarkins fall, ett kringflackande liv i exil, mellankrigstidens ekonomiska depression, Hitlertysklands framväxt, andra världskriget med ett Europa slaget i spillror, efterkrigstiden med spirande hopp, men också förtvivlan med kommunismens förtryck och kalla kriget, den växande Europagemenskapen, 1980-talets politiska töväder, järnridåns fall 1989 och östblockets befrielse, Sovjetunionens sammanbrott och slutligen utvidgningen av EU 2004 till att innefatta även de tidigare habsburgska staterna.

– Visst skulle man kunna se det utvidgade EU som en sorts återupprättelse av Habsburgmonarkin, men i en ännu större version, säger Walburga Habsburg Douglas.

– Sjävklart kan man inte översätta dåtiden så att den direkt korresponderar med vår tid, men det finns likheter.

Kanske är det också en historisk parallell att det är just i de länder som reste sig ur Habsburgmonarkins ruiner som EU-skepsisen nu verkar vara som störst, nämligen i Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Walburga Habsburg Douglas anar att tempot kanske har varit för högt och att befolkningen i de olika länderna inte har hunnit ställa om sig mentalt.

– Men det är svårt att bromsa utvecklingen. Har man väl klivit på tåget så kan man inte hoppa av i farten. Samtidigt är det synd att många politiker i dag inte pratar mer om vad som är själva basen för Europasamarbetet. I grunden handlar det om fred och frihet, vilket är lätt att glömma bort när de som har egna erfarenheter inte längre är med oss och kan berätta.

”De hade suttit bakom järnridån och fick nu se att det fanns något annat på andra sidan.”

Minnena av de stora krigen börjar blekna bort och även förtrycket bakom järnridån blir alltmer avlägset. Men Walburga Habsburg Douglas kan när som helst återkalla bilderna från augusti 1989 när hon som representant för Paneuropa klippte taggtråden vid den berömda picknicken på gränsen mellan Österrike och Ungern. Det var början på östblockets fall.

– Det var fantastiskt att se ansiktena på de människor som kom över gränsen – en lättnad och en glädje lyste hos dem. De hade suttit bakom järnridån och fick nu se att det fanns något annat på andra sidan. Det är den största händelse jag har varit med om. Historien var så mycket närmare då. Nästa år har det gått 30 år och det måste vi fira.

Europafrågan lever vidare

Inom familjen Habsburg fortsätter det politiska engagemanget, främst i Europafrågorna. Walburga är ordförande i Svenska Paneuropaföreningen och hennes bror Karl är ordförande i den österrikiska grenen. Han var tidigare Europaparlamentariker för kristdemokratiska ÖVP. Systern Gabriela von Habsburg var Georgiens ambassadör i Tyskland åren 2009–2013. En annan nära släkting, Eduard Habsburg-Lothringen, tjänstgör sedan 2015 som Ungerns ambassadör vid den Heliga stolen, är författare och aktiv på Twitter.

– Jag har släktingar över hela världen, men vi håller en nära kontakt. Vi har en WhatsApp-grupp där vi skriver varje dag och kan berätta om olika åtaganden och uppdrag.

Men för nästa generation är det inte givet att ägna all tid åt den kejserliga historien och det politiska arvet. Varje individ måste få forma sitt eget liv. Bland Walburgas yngre släktingar finns både en racerförare och en fotomodell och hennes egen son har gastronomiska drömmar.

– Min son utbildar sig nu till kock, men då med ambitionen att bli en riktig star chef. För de unga är det som hände under första världskriget samma sak som hedenhös. Det finns så mycket framtid att tänka på och i dag får man så många intryck från hela världen.

Historien lär oss att de nationalistiska rörelserna inte har svaren på de politiska utmaningarna.

Inför Europavalrörelsen nästa år har Walburga Habsburg Douglas förhoppningen att det är framtiden och visionerna som ska debatteras. Historien lär oss att de nationalistiska rörelserna inte har svaren på de politiska utmaningarna, men det är dessvärre något som många ändå inte har tagit till sig, menar hon.

– Jag är till exempel besviken på ungrarna, att de nu vill lägga ut ridåer mot andra länder. Det är en mycket förenklad retorik som jag hoppas inte ska prägla Europavalrörelsen.