Samhälle Krönika
Frankrike hade rätt, EU måste bli en militärmakt
Frankrike har under hela efterkrigstiden fört en politik som syftar till strategisk självständighet från USA. De har hela tiden haft rätt. Det skriver Carl-Vincent Reimers.
När Emmanuel Macron 2019 kallade Nato för ”hjärndött” i en intervju med tidningen The Economist skapade han rubriker världen över. I stället för att förlita sig på alliansen med USA påtalade Macron behovet för Europa att ta kontroll över sitt eget öde. Europa, menade han, ”behöver börja tänka om sig självt som en geopolitisk makt”.
Men gäller inte artikel 5 – den helt centrala principen att en attack på ett medlemsland skulle resultera i militärt stöd från samtliga – frågade journalisterna. ”Jag vet inte” svarade Macron. ”Men vad kommer artikel 5 betyda i morgon?”
Där och då möttes Macron av stark kritik för att undergräva Natos trovärdighet. I dag, i ljuset av den nya Trumpadministrationens flagranta avståndstagande från den regelbaserade världsordningen, framstår frågan som profetisk.
På bara ett par veckor har USA raserat mycket av den trovärdighet som man byggt upp sedan andra världskrigets slut.
På bara ett par veckor har USA raserat mycket av den politiska trovärdighet som man byggt upp sedan andra världskrigets slut och som ger artikel 5 dess styrka. Vad värre är, man har på ett principiellt plan distanserat sig från bilden av Ryssland som det främsta säkerhetspolitiska hotet för Europa, vilket vice president JD Vance gjorde klart i ett tal vid säkerhetskonferensen i München.
Samtidigt är Europa helt beroende av USA för många av sina strategiska förmågor.
Det var ingen slump att det var just Macron som ifrågasatte Natos trovärdighet redan 2019. Redan två år tidigare, i sitt stora tal vid Sorbonneuniversitetet, hade Macron lagt ut sin vision om Europa som geopolitisk aktör, ett ”suveränt Europa”. Men den visionen har ännu djupare rottrådar.
Sedan andra världskrigets slut har Frankrike fört en politik som distanserat sig från den transatlantiska alliansen.
***
Ett av skälen är att Frankrike av historisk erfarenhet vet att det är skillnad på politiska löften och geografiska realiteter. Två gånger under 1900-talet invaderades Frankrike österifrån. Två gånger fick man räddas av ett USA, som först sade blankt nej, sedan motvilligt kom till undsättning (efter att man själva attackerats av Japan). Det aktiverade den franska frågan: Varför klarade vi oss inte själva? som ställdes på sin spets i Marc Blochs berömda bok L’Étrange Défaite (Det märkliga nederlaget) från 1946, en stark kritik mot det franska militära ledarskapet för att inte i tillräcklig hög utsträckning ha förutsett det militära hotet från Tyskland.
Det krassa geografiska perspektivet fortsatte att vara vägledande för fransk utrikespolitik under kalla kriget. I Julian Jacksons biografi över Charles de Gaulle, A Certain Idea of France (2018), beskrivs ett möte mellan generalen och John F. Kennedy 1961. Kennedy försökte då övertyga de Gaulle om att Frankrike minsann kunde lita på de amerikanska säkerhetsgarantierna. Västeuropas och Nordamerikas säkerhet var ju odelbar. På detta svarade de Gaulle att han trodde Kennedys ord, med ifrågasatte ändå hur han kunde vara helt säker på att USA vid varje läge skulle se en sovjetisk invasion av Västeuropa som ett lika stort hot som Frankrike: ”Rhen är mycket smalare än Atlanten”.
Med andra ord: Skulle USA trycka på den röda knappen för Frankrikes skull?
Av ungefär samma skäl valde Sverige att likt Frankrike utveckla helt eget stridsflyg och egna ubåtar, samt var en hårsmån från att ta steget att utveckla egna kärnvapen. Det steget tog dock fransmännen, och till skillnad från britterna helt utan amerikansk teknik.
Vi ser nu hur de Gaulles frågor till Kennedy återuppstått från de döda. Efter det ryska hotet och USA:s hot om tillbakadragande framstår de som helt rimliga. Man kan ställa frågan varför ett land som Sverige, som anammat mycket av de franska insikterna i vår egen nationella försvarspolitik, varit så oförmöget att applicera dem på Europa som helhet. Men faktum är att det svenska försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget i åratal visat en svårslagen ovilja att diskutera de franska frågeställningarna.
Vad det europeiska svaret nu blir på de Gaulles fråga är inte givet. Men mycket tyder på att en utveckling av Nato inte kommer att vara tillräckligt.
USA står fortfarande för en stor majoritet, omkring 70 procent, av Natos förmågor och kommandostrukturer. Frågan är om USA under Trump ens kommer att tillåta att dessa strukturer används på det sätt som bäst gagnar europeisk säkerhet, såsom avskräckning i eller nära Ukraina för att avskräcka framtida ryska angrepp.
I Madrid är Moskva inte det givna hotet på samma sätt som i Helsingfors eller Vilnius.
Inte heller är den svenska regeringens linje med mer nationella satsningar tillräcklig. Ett bärande trovärdighetsproblem för Europas militära avskräckning är att vi utan USA är för splittrade: olika vapensystem, olika förmågor, men framför allt olika prioriteringar. I Madrid är Moskva inte det givna hotet på samma sätt som i Helsingfors eller Vilnius. Splittringen är en svaghet, och det utnyttjar Ryssland.
Tysklands nye ledare Friedrich Merz har redan förstått detta, och propagerar nu likt Macron för ett suveränt Europa, oavhängigt USA.
Svaret ligger alltså i att EU anammar den geopolitiska roll som Emmanuel Macron efterfrågade redan 2017. Europa kan inte vara ett lamm i en värld av vargar. Unionen behöver gemensamma försvarsindustrisatsningar, gemensamma förmågor och gemensamma strukturer. På sikt borde målet vara en helt samordnad gemensam europeisk armé, gärna i stark samverkan med Storbritannien, liksom europeiska kärnvapen.
Macron har kallat det nya läget för ett ”strategiskt uppvaknande” och den senaste veckan lagt fram konkreta förslag. Däribland en expansion av det franska kärnvapenparaplyet till fler europeiska länder genom utplacering av kärnvapenbestyckade Rafales-plan. Men också att ge EU-kommissionen i uppdrag att ta fram en investeringsplan för hela försvaret, omedelbart låna upp 200 miljarder euro (efter pandemi-modellen) med mål om att 3,5 procent av EU:s BNP ska gå till försvarsutgifter.
Det kommer säkerligen att bli en av huvudpunkterna på torsdagens EU-toppmöte där europeiskt försvar står på dagordningen.
USA får gärna vara en allierad till ett sådant Europa. Men det måste vara en välkommen bonus, inte en förutsättning för att kunna försvara oss själva.